Linjäritetens förbannelse

Målningar är tacksamma. För de syns.

Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.

En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.

Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.

Ändå måste jag sätta igång nu.

Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.

Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.