Ouzo - ogrumlad och varför då?

En skrivarverkstad, sent en oktoberkväll.

Det utskrivna manuskriptet, fullklottrat av ändringar i blyerts, ligger slarvigt slängt bland kuddarna på divanen. Två levande ljus skiner i fönstret. Den förmodade - eventuellt inbillade - författarinnan sitter vid datorn med ett halvtömt glas bredvid sig. Vätskan i glaset är genomskinlig.

Detta senaste är en miss från rekvisitaavdelningen.

Regisören mulnar och fräser. Hur ska någon enda jeppe förstå att det är ouzo i glaset när innehållet inte liknar något annat än vatten? Man kan ju inte gärna ha författarinnan till att prata högt för sig själv där hon sitter helt ensam, smutta på glaset och säga "Mmm anis". Redan tanken är ju befängd. Det skulle krossa trovärdigheten på stubinen.

Flickan som kom med flaskan ansätts med aggressiva frågor men hävdar med bestämdhet att buteljen hon införskaffat är exakt likadan som den på wikipedia och att det rimligen inte kan ligga henne till last att den idiotiska spriten vägrar grumla sig. Sprit blir väl heller inte gammal?

Eller?

Regissören stormar ut i frustande vredesmod och inspelningen avbryts för dagen. Bara den förmodade - kanske inbillade - författarinnan dröjer slutligen kvar bland kulisserna. Hon tar en smutt av ouzon som fortfarande klar och anstränger sig för att hålla tillbaka en grimas som måste säga "Bluää anis". Men eftersom ingen annan ändå är där, spelar det väl i princip inte längre någon roll. Varken det ena eller andra.