Borta bra, men hemma mest

Det är farligt att resa. Man kan bli beroende.

Ett antal timmar i en ny stad och den staden känns redan självklar. Vardagen existerar på alla platser. Bara en liten aning förskjuten. Brödet är bröd, bara lite vitare, eller mörkare. Frukten är samma frukt, bara såld i en ny slags butik. Hundarna ser ut som hundar brukar, men har ett annat uttryck i ögonen. Något litet litet bara, som är annorlunda.

Och de vanliga spåren i ens egen hjärna blir på samma sätt en aningens aning förskjutna. De slöa gamla tankefloderna blir stridare och meandrar plötsligt i vidare bågar än förr. Ett nytt språk plöjer nya fåror för perseptionen. Ängsligt först, sedan djärvare. Man ser saker där man inte trodde att det fanns saker att se.

Effekten sitter i även vid hemkomsten. Som en baksmälla full av bilder från festen som var. Sen faller tankarna tillbaka i sina vanliga spår, som när blinda får i brist på fantasi, fegt och lydigt följer varandra. Och med detta en lågintensiv förtvivlan.

Gräset där borta är inte grönare. Det har bara en annan nyans av grönt. Inte bättre. Bara annorlunda. Därmed synligt. Och jag vill se!

Väl hemma drar jag emellertid ner gardinerna och flyr in i avsnitt efter avsnitt av Sopranos istället - serien är inne i en vemodig fas nu som passar perfekt. Virkar iPod-fodral. Tvättar Paris-dammet ur min vita klänning med de gula äpplena på. Vill inte ta del av verkligheten.

Men måste väl...

Och snart blir det kanske en ny liten resa. Kanske skulle man kunna cykla till Småland.