Dröm

Drömde att jag färdades i bil genom ett landskap. Vid varje avfartsväg lyste en skylt med brinnande bokstäver:

No man road

Det var mycket skrämmande men till en början obegripligt. Det dröjde tills jag förstod att jag befann mig i ett vidsträckt område som helt och hållet tagits över av zombies. Skyltarna sattes upp vid korsningarna av den sista människa som eventuellt lyckats ta sig därifrån, som en varning för andra: Åk inte nedför denna väg, där finns inga levande kvar.

Förklaringen var än mer skrämmande än skyltarna själva. Och den brinnande varningen garanterade ju inte heller att alla andra vägar var säkra. Kanske färdades jag just nu mot en ort varifrån ingen överlevande alls lyckats fly för att därigenom kunna varna andra.

Jag närmade mig slutligen en större klunga människor, som stod i mörkret upplysta av en eld. Jag visste inte om de var zombies eller levande.

Sakta lät jag bilen rulla framåt.

Över krönet

Efter mången suck, och utsagor i stil med att jag helt och hållet ska sluta måla bakgrunder, är jag äntligen så gott som klar med inredningen i tavlan.

Nu är det värsta över.

Nu återstår bara det sista och kanske viktigaste, ansikten och händer.

Lägesrapport (14)

Äter igen: ankdödarbröd.

Läser fortfarande: Skattsökaren av JMG le Clézio.

Målar: fiktiva tapeter

och känner mig sålunda: allmänt uttråkad.

Ser på bio: Tvivel.

Ser på dvd: Sven Klangs kvintett.

Planerar: ett förhoppningsvis mycket populärt födelsedagsschema för nästa onsdag, när sambon slutligen spräcker 30-snöret.

Köper: en massa olika presenter

och försöker: göra honom nyfiken.

Går: på yoga

i ambitionen att kanske bli: lite starkare, lite vigare, lite mer samlad.

Hoppas: på en vårresa till Boston

men ser samtidigt fram emot: utflykten i mars, med ännu hemlig destination!

Längtar efter: fritid, skrivtid, en annan årstid.

Sörjer: skrinlagda vänskaper.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 3)

Onsdag betyder ny tunnelbanetävling, enligt en nygrundad och fin tradition.

Den här gången var det svårt att välja vart gissningsleken skulle föra oss. Till slut föll dock beslutet på bilden nedan.

Jag tror att det kommer bli mycket lätt för somliga, och mycket svårt för alla andra. Ingen rättvisa alls, med andra ord. Men som tur är, jämnar ju orättvisan ut sig med tiden.

Nå. Då så. Vid vilken tunnelbanestation befinner vi oss idag?

Jonna's High (nu inbäddad)

"My High" av och med Jonna Lee

Sånt är konstnärslivet

Först ägnar man fyra timmar åt att måla en hiskeligt ful och disrtaherande väggdekoration (bestående av en glanslös ölflaska, en barnslig fyrklöver och det egenpåhittade, illa designade bryggerimärket "Lark") i sin i övrigt ganska lovande målning.

Buttert sitter man sen och hånbligar på den i en kvart

I ett anfall av plötslig beslutsamhet, torkar man sedan bort allt igen.

Se där ja. Det var den förmiddagen.

Rätt svar (deltävling 2): Karlaplan!

Och grattis Morgan, som alltså var först ut med korrekt gissning. Därmed kammade du hem 2 dyrbara poäng i tunnelbanetävlingen, vilket också ger delad ledning i topp, med ett långt släp av enpoängare efterpå.

Karlaplans tunnelbanestation och den konstnärliga gestaltningen på den invigdes 1967. Det märks om inte annat på de mättade färgerna och den skenbart grovhuggna estetiken, som lätt för tankarna till keramik från samma tid.

Verket består av en dekor i glaserat stengods, med skiftande utformning för var och en av de i 16 sittnischerna. Motiven är inte så abstrakta som man först vill tro. Med lite fantasi ska det gå att se vad de föreställer.

Konstnären bakom det hela är Tor Hörlin (1899-1985). Under sin levnad målade han framför allt landskap, ofta kustmotiv, samt gatumotiv från Stockholm och Bryssel. Idag kan man se bilder av vissa målningar på olika auktionssajter: Regnväder på Dalarö, Landsväg, Blommor.

Han medverkade i ett flertal omfattande kyrkorestaureringar, exempelvis i Lysviks, Gräsmarks och Dalby kyrka, och har även illustrerat en del trycksaker, som de gamla fina affischerna Ingen rädder här (1929) och Jazzprinsens hjärta (1930) för ett par av Paramounts filmer.

Ett urval av Tor Hörlins verk har ställts ut bland annat 1992 på Waldemarsudde, och i Göteborgs konsthall 1938. Åtminstone under 50-talet arbetade han också som lärare vid konstfacks högre avdelningar - konstfack som ju förresten också hade sina lokaler på Vallhallavägen mellan 1959 och 2004, helt i närheten av Karlaplan.

För mig personligen är Karlaplan just en centralpunkt för allsköns studier. Här steg jag av och på tunnelbanan alla de år jag antingen gick i gymnasiet på Östra Real, studerade journalistik vid JMK, eller gjorde periodvis tätt återkommande besök på Cinematekets kvällsföreställningar i Filmhuset.

Trots detta kommer jag inte alls ihåg det "98 meter långa fotomontage" som enligt informationstavlan också ska finnas där nere på stationen, men som nu tagits bort och stilrent ersatts av stora, benvita kakelplattor. Därför vet jag inte heller om jag ska sörja eller glädja mig åt att montaget försvann, och jag undrar hur många andra saker som kommer och går mitt för näsan på mig utan att jag ens lägger märke till dem, på gott och ont.

Kanske kan dock den här tävlingen i någon mån motverka min (och till på köpet även er) förslöade blindhet. Fortsätt med resan, får vi se. På onsdag öppnar deltävling tre.

Konståkning även på nätet!

I dag har DN. en artikel om de trevliga, guidade turer, s.k. "konståkningar", man kan göra i Stockholms tunnelbana för att få veta mer om konsten på de olika stationerna.

Har man inte lust eller möjlighet att åka runt i flock kan min tunnelbanetävling här på bloggen utgöra ett mycket spännande alternativ. Den som redan gjort en guidad tur borde dessutom särskilt ta chansen att vara med och gissa, eftersom ju deltagaren därmed har en mycket kvalificerad möjlighet att kamma hem det hemliga priset.

Idag är exempelvis sista chansen att gissa stationen i deltävling nummer 2.

Tre filmer, fyra tankar

Lars and the Real Girl: Tänk vilket härligt samhälle vi skulle ha om alla som behövde det helt enkelt kunde leka ut, och på det viset arbeta bort, sina egna inre problem under alla andras vänliga överanseende. Vackert men totalt orealistiskt, så klart. Inte desto mindre blir det en mycket charmig film av idéen.

Frozen River: Tänk vilken tur, att hur fattig jag än är, så har jag ändå ett hem isolerat mot vinterkylan, jag har rinnande vatten, nyttig mat på bordet och möjlighet att styra över mitt eget liv, utan att behöva hemfalla åt livsfarlig, brottslig verksamhet.

Revolutionary Road: Tänk vilken tur, att hur trygg min tillvaro än är i jämförelse med Ray Eddys i filmen ovan, så har jag ännu inte tillräckligt mycket saker för att förlamas av rädsla för att förlora dem. Ännu tror jag mig ha möjlighet att styra över mitt liv, utan att behöva hemfalla åt desperata utspel och självbedrägeri.

Ja, tänk vad hemskt att leva i ett samhälle som det i Revolutionary Road, uppbyggt enligt samma principer som en av de datorer som Frank Wheeler är satt att sälja, en av de "stora additionsapparater" som inte består av mekaniska delar, utan av tusentals vakuumrör, sammanlänkade med varandra, utan möjlighet att slita sig fria. Ännu kan jag tro att jag inte fullt har fastnat där.

***

Och slutligen, en lite mer trivial fundering: Tänk om jag när jag är 40-60 verkligen lyckas leva upp till min föresats att inte klippa håret kort och klä mig i tantjeans och bomullst-shirt (som någon av de 55:åriga "tjejerna" i klädkedjan Flashs trogna kundkrets), utan i kjol, blus och kappa, i samma stil som kvinnan Kate Winslet i filmens 50-tal. Det vore något. Ja, påminn mig gärna om detta uttalande om 10-30 år. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer skratta åt det då.

Inte åtta väl?

Till slut har också jag hittat hem till Google Analytics. Ett enkelt nöje är ju att se vilka ord människor googlat för att sedan hamna här i bloggen.

Dagens bästa: hur många hjärtan har en bläckfisk?

***

Svaret lär för övrigt vara 3 stycken.
Alltid lär man sig något...

Sjungande solabborre

Inget ölhak är komplett, utan en "singing bass" på väggen. Efter dagens arbete är åtminstone haket i min målning komplett.

Förutom fisken är alla kläder så gott som klara.

Återstår därmed: Allting annat - lampor, menyer, glas, tapeter, möbler, orderblock, ansikten, händer.

För var dag har dock färgen spridit sig ytterligare ett stycke över duken. Fläckvis och i klara formationer. Cirka 50 kvadratcentimeter i stöten. Som ett målmedvetet mögel.

Jonna's High

Nu kan man se videon till Jonna Lees "My High" (första singeln på plattan This is Jonna Lee, som släpps 25 februari) på expressen.se.

Jag dansar visst omkring lite där, mot slutet.

Pausfågel (23) - Kanarie

Claudine Longet sjunger "Nothing to lose",

i filmen Åh, vilket party

Kort svar, långt svar

Fråga:
Gillar du Ernst Billgrens Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor?

Kort svar:
Godis är gott.

Långt svar:
Om Billgrens avsikt med boken är att faktiskt provocera parnassen med sitt kaxiga påstående att sitta inne med korrekt svar på drygt 100 frågor om konstens natur, så har han med största sannolikhet misslyckats kapitalt. Om hans avsikt däremot varit att helt enkelt skiva ett skönt kåseri om vad konst kan vara och hur man lämpligen bör angripa den som betraktare och utövare, och han kanske rent av hoppades tjäna lite pengar på kuppen, så har han med största sannolikhet slagit huvudet på spiken. För visst vill man veta vad han tycker. Ibland är hans svar också riktigt roande och finurliga. Som exempelvis det korta svaret på fråga 3: "Om du bara skulle ge ett enda råd till en blivande konstnär, vilket skulle det vara?" - "Måla himlen först och sedan träden så slipper du pilla in himlen mellan grenarna." Andra gånger svarar han egentligen inte på frågan alls, som i fallet med rävarna. Idealläsaren av hans bok skulle förmodligen vara helt ung konststudent, någon som just börjat med det här på allvar och som ängsligt frågar sig om han eller hon gör och tänker "som man ska". På alla sådana frågor ger Billgren ett lika avfärdande som sympatiskt svar, ungefär: 'Tänk mindre, bara gör, sen är det ju bara skoj om någon också gillar hur det blev, om ingen annan så åtminstone du själv'. Jag läser boken på samma sätt som jag äter en påse smågodis. Förstrött och utan att känna någon bestående mättnad. Men sött och gott är det likafullt.