Porträttfoto

Igår fick jag piffa till mig så gott det gick och posera för porträttfotografier till en artikel.

En del blev, efter förutsättningarna, riktigt fina.

Men bäst av alla, kanske ändå den här.

Rätt svar (deltävling 7): Stadshagen!

Och grattis Tomas, som trots sin sena gissning ändå var först att träffa rätt denna vecka. Med två klarklingande poäng har du redan gjort kometkarriär här i resultattabellen. Nu är det bara att fortsätta gissa. Än kan vem som helst klättra upp och plocka hem det hägrande priset.

De två bilderna som utgjorde förra veckans ledtråd föreställer faktiskt samma verk, sett ut två olika vinklar. Och längs hela svårväggen hänger liknande idrottsmotiv, tillverkade av veckade aluminiumplåtar. Beroende på var man står förändras skeendet på bilden, så att båda lagen, mycket diplomatiskt, exempelvis kan göra mål samtidigt.

Först på plats var bilden av fotbollsspelarna, som fanns där när stationen invigdes 1975. Därefter har verket kompletterats med fler motiv, dels 1976 dels 1985. Och allt knyter så klart an till idrottsplatsen som ligger ovan mark.

Mannen bakom det hela är Lasse Lindqvist (1924-1998, namnlänken leder till en dödsruna i Dalademokraten) och det lekfullt folkliga är utmärkande för hans måleri. Arvet från Dalarna (Krylbo) syns tydligt i de kurbitzinfluerade linjerna och starka färgspelet.

Lindqvist har även gjort sig känd som tecknare, gärna i skämtsamma sammanhang (bland annat i samarbete med Beppe Wolgers) och han medverkade i ett flertal tidningar. Här ett exempel från Stockholmstidningen 1964, och en trämålning av en snickare i almogestil.

Uppe på biljetthallarnas betongväggar finns vidare två skogsmotiv gjorda i en mycket speciell teknik, en kombination av cementmosaik och fotogravyr, som konstnären, Mikael Göransson (född 1959), själv har uppfunnit. Vi hittar granar vid den ena uppgången, oxelträd vid den andra.

Titeln på verket är ”Transformation – Tveta 12" och invigdes 2003.

Betong är Mikael Göranssons främsta material och han har gjort ett flertal offentliga konstverk. För den som vill veta mer om just honom är hemsidan späckad av såväl bilder som bakgrundsfakta.

Ja, och med detta tar vi också ner skylten för deltävling 7. På onsdag väntar nästa utmaning.

Rea på riktigt

Så här billigt ska det vara.

10 kronor styck på skol-ungdomarnas loppmarknad på Bromma-plan. Tummade blir ju böckerna förr eller senare ändå. Och påse fick vi på köpet.

Lyckligt lottad

Förutom att det skänker mig en tramsig anledning att skämtsamt avkräva min sambo choklad, inger mig mig dagens datum snarare irritation än stolthet.

Jag känner mig aldrig genetiskt handikappad förrän företeelser som tjejmilen (med sin idiotiska betoning på "tjej") och internationella kvinnodagar antyder att jag borde göra det. Att som kvinna medlidsamt pådyvlas en särskild dag känns på det viset snarast som en bisarr förolämpning.

Vad är det ni försöker säga mig? Skulle de övriga 364 dagarna på året alltså tillhöra någon annan?

Som 31:årig kvinna har jag, i vuxen ålder, här i Sverige, från jämnåriga män, aldrig upplevt en nedvärderande attityd gentemot mig själv till följd av mitt kön. Med äldre män kan det förvisso vara lite si och så. Där lever hos somliga fortfarande en djupt rotad, och i regel förmodligen helt omedveten, känsla av överlägsenhet som stundom pyser fram och tar sig ömsom beklämmande eller rent av farliga, ömsom blott skrattretande uttryck. Detta märker jag aldrig hos jämnåriga.

Jag inser dock att jag förmodligen är lyckligt lottad. Och detta är alltså här och nu. I Sverige. Idag. Det är min personliga upplevelse som 31:årig akademiker. Till morgonkaffet slår jag upp tidningen och läser om andra platser och sätter genast sturskheten i halsen.

Tjetjenien till exempel. Där presidenten i princip just uppmanat landets män att mörda sina kvinnliga släktningar om de uppvisar bristande moral. (Detta finns ej på nätet än, men väl en artikel om kvinnornas utsatthet i Pakistan.) Hjärtat sjunker i mig och samtidigt blir det återigen tydligt hur offer och förrövare ständigt byter roller med varandra i världshistorien.

Av vad består den tjetjenenska separatiströrelsen? Desperata frihetskämpar? Skrupelfria terrorister? Religiösa kvinnohatare? Sanningen är alltid en blandning

Jag återvänder till min vardag med lite större vördnad inför datumet. För ett ögonblick är jag till och med på vippen att känna mig som ett offer. Men det skakar jag hastigt av mig.

Nya ansatser

Smått mörbultad i hjärnan av gårdagens glada anspänning försöker jag nu kravla mig upp till en ny dag och samtidigt finna nya skäl att göra det.

Utställningen sjösatt. Guppar på av egen kraft. Så vad nu?

Ge mig en dag, så ska jag nog finna råd.

Glad och matt

Så många vänliga ansikten! Blommor och presenter! En massa artig uppskattning, och en hel del hjärtligt menad. En röd prick redan första dagen och ett litet klirr i kassan. Intervju på café, och sedan hem igen. Lättad, nöjd och tömd på ord, efter timmavis av trevligt trivselbabbel. Fick aldrig fart på kameran.

Men så här såg det ut i alla fall:

Galerie Paname, Frejgatan 57 i Stockholm

Jag säger bara det

Välkomna!

Kvinnor som förkastar och återvinner

Eftersom jag, när klockan idag slagit två, såväl hunnit hänga upp alla tavlor på Galerie Paname, och varit på tryckeriet och hämtat ut andra omgången visitkort (första omgången var felstavad och illa beskuren) slank jag in på matinén av Män som hatar kvinnor på Grand.

Nu hör jag till dem som inte läst Stieg Larssons böcker. Jag gjorde ett försök med DN.s följetong förra sommaren men gav tvärt upp efter att Lisbeth Salander "vaknat med ett ryck" inte bara en, utan faktiskt två gånger på ett och samma uppslag.

Därför hade jag heller inga förväntningar på filmen. Och kan man tänka sig! Den var ju faktiskt helt ok. Tajt klippt, snyggt filmad, väl avvägd i aktionpartierna och med fint skådespeleri över lag. Sammanfattningsvis en klar fyra med inomsvenska mått mätt, och en trygg trea med objektivt internationella. Dessutom har ju Sverige, i och med Noomi Rapace tolkning av Salander, fått något så osvenskt som sin egen oövervinnerliga catwoman.

Det är förvisso sorgligt att en svensk, kvinnlig deckarhjälte inte bara kan vara smart, stark och snabbtänkt. Hon måste vara snygg också. Medan männen däremot, får se ut hur som helst. Men det där är väl en annan diskussion.

Nu sätter jag mig i soffan med Gudfadern II och första omgången visitkort i knäet. Snål som jag är vill jag inte kasta de feltryckta. Jag tecknar bara dit det försvunna bindestrecket i "Ord- & Bildbyrå" med svart, vattenfast tusch och beskär alltihopa med kökssaxen.

Separationsångest

Tavlorna står redo, lutade i flock runt skiljepelaren i hallen. Snart ska de bäras iväg.

Jag tänker på stycket i Lida, där den fängslade författaren just fått foten avsågad och raskt ser den bäras ut ur rummet. I sitt omtöcknade tillstånd lägger han märke till ett ärr vid ena ankeln på den amputerade kroppsdelen och minns i samma stund exakt hur och när han fick det. Insikten som följer, men som ännu inte riktigt sjunkit in: Att det där är hans fot, hans! fot, en fot som alltså borde sitta fast längst ner på hans ben, men som just nu försvinner utom syn- och räckhåll.

Inget kunde bättre beskriva den surrealistiska upplevelsen av att plötsligt skiljas från en del av sig själv. Kungen King i sitt esse.

Vart penseldrag där på dukarna en liten bit av mig.

Nå.

Målningarna forslas förvisso till galleriet idag, för att hängas upp och ut till försäljning. (Kom och köp mina avsågade fötter...) Men om två veckor kan de ju mycket väl vara hemma igen.

Lägesrapport (16)

Läser: Sekonden av Per Olov Enquist,

men blir, trots mångfalden förutsättningar: inte särdeles medryckt.

Skriver: min namnteckning på målningars träramar.

Och sätter vidare: hängfästen på dem.

Sorterar dem och försöker: samla mig.

Ser: Margot at the Wedding ett halvår efter Rachel Getting Married,

och tycker till skillnad: bättre om Rachel.

Rör mig på jakt: efter något nytt att sätta på mig, istället för den skrynkliga textilmassan i garderoben.

Men inser ju genast: att även det nya snart blir skrynklig textil, och att allt i förlängningen är lönlöst.

Gräver ur djupet: fram en strykbräda istället,

och spar: mina fattiga slantar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 7)

Ny onsdag, ny tävling!

Vad ska jag välja idag? Något lätt, något svårt, något roligt? Att vraka bland stations-bilderna nu är som att rota runt i en godispåse. Det gäller att få till den perfekta blandingen och dessutom avnjuta bitarna i bästa möjliga ordning, så att salt följer på surt med en söt bit emellan.

Ja, efter förra veckans ökanlandskap är det nog dags för något lite mer lekfullt och glatt. Som i konstverket nedan.

Frågan är som alltid: På vilken av Stockholms tunnelbane-stationer befinner vi oss nu?

Spänd förväntan

Det börjar dra ihop sig.

Redan nu på lördag slås dörrarna upp för vernissagen.

Ni är då alla, kära läsare, hjärtligt välkomna dit för att vimla omkring en stund bland målningarna!

Själv isolerar jag nervsträngarna med chokladfett och avocado. Det dämpar de värsta vibrationerna.

Rätt svar (deltävling 6): Skärholmen!

Och grattis Yavie som denna gång var först på bollen. Kristian får bara ett poäng för sin snyltgissning, men kämpar sig därmed ändå upp i ledning. Förresten var han heller inte så fel ute när han först helt skämtsamt chansade på Texas. Ökenlandskapet på bilden är nämligen hämtat från Texas västra grannstat New Mexico.

Verket, ursprungligen monterat 1990, kallas "Ett landskap, från soluppgång till solnedgång" och består i sin helhet av 23 versioner på samma tema, löpande längsmed spårväggen på stationen. Det ger en ny bild för var och en av dygnets timmar (minus en), och för var ny bild förändras också ljuset och motivet. Bilarna och husen löses upp mot himlen för att sedan återvända i aningen nya formationer, allt för att väcka betraktarens fantasi till liv. Från början hängde orginalmålningarna här men de ersattes 2005 av reproduktioner.

Konstnären bakom verket är en av våra mest kända (genom denna tävling nu även av mig) och hans namn är Ulf Wahlberg. Han föddes 1938 och när han slog igenom som konstnär på 1960-talet var det just med målningar av nordamerikanska landskap, motiv han samlat från sina långa resor runtom i USA.

Själva Skärholmens stationen invigdes 1967, men kompletterades med en nordlig uppgång så sent som 2004. Då fick Ulf Whalberg möjlighet att utsmycka även den. Stilen här är däremot helt olik ökenlandskapen nere på plattformen, och detta demonstrerar samtidigt Wahlbergs bredd som konstnär. Istället för det vattrade, flytande ljuset över New Mexico, finner vi här fem kontrastrika skapelser i fartfylld kubistisk stil och passande nog tillverkade klinker - fyrkantens inredningsdetalj framför andra.

Verket heter "Färg och form. Tema med variationer från 1950-talet" och så här har konstnären själv sagt om sina inspirationskällor: "Efter kriget kom freden och efter freden kom 50-talet. Det rådde stor optimism inför framtiden. Framtiden var ljus och ljuset speglade sig i kromet och lacken på de nya bilarna som inte längre var svarta utan turkosa, vita, rosa och ljusblå. Ljudet från V8-motorer på Kungsgatan och Sveavägen blandades med rock´n roll-musiken. Från skoldanserna på Norra Latin och Nalen strömmade dixielandmusiken ut. Natten lystes upp av neonskyltar i starka färger, som visade vägen till biografer, restauranger och nöjeslokaler. Televisionssändningarna startade, de första rymdfärderna genomfördes, höghus byggdes, förorterna växte upp och tunnelbanan invigdes."

Som ni märker nämns bilar även här och bilar är över huvud taget typiskt för Walhberg. Men bland hans arbeten märks också abstrakta stilleben och andra typer av landskapsmåleri. På ArtGlobe finns en fin samling bilder som säger en hel del om hans breda konstnärskap.

Jodå, minsann! Härmed lärde åtminstone jag mig något nytt förra veckan också. Och än finns nog rum i hjärnan för ytterligare kunskaper. Så varför sluta nu? På onsdag tar vi nya, marsvinterfriska tag.

Sidospår i svält

Inte nog med det.

När författaren till Legionärerna, i ett försök att vetenskapligt undersöka hur en kropp faktiskt påverkas av hungerstrejk, utsätter sig själv för en åtta dagars fasta under vilken han enbart får dricka vatten, snuddar han oförutsett (och utan att inse det själv) vid en helt annan sanning - den avskurna idiotin hos anorexia nervosa:

"... i sin absurda meningslöshet hade experimentet ändå ett slags mening. Alla dessa ständiga observationer, dessa eviga mätningar och vägningar, dessa pulskontroller och promenader med tidtagning, de skapade ett tillstånd av uppdriven egocentricitet, de tycktes slå en ring runt honom, en ring som avskärmade honom från världen. Livet gled förbi där ute, man bombade Hanoi och demonstrerade, Svetlana kom till New York och pratade sitt charmerande strunt, ett fartyg förliste och några svenskar blev dubbelmästare i bordtennis, men runt omkring sig drog undersökaren allt högre murar av observans, egocentricitet och självmedvetenhet. Och dag för dag blev detta allt uppenbarare: den närmast hysteriska upptagenheten av sig själv som till sist kom att dominera allt."