Exakta begrepp

Ny etikett för min påstådda (och synnerligen nyckfulla) ordblindhet:

Selektiv varseblivning vid höga varvtal.

Apropå katter

Ett filosofiskt sidospår apropå hjältekatten Simon, om slumpens betydelse:

De flesta katter gör det katter gör mest - jagar gnagare, lockar till skratt, står i vägen - utan att någonsin hyllas för detta. Råkar en viss katt göra det katter gör mest på en båt under belägring, så får den emellertid medalj.

Sensmoral: Det spelar ingen roll vem man är. Inte heller vad man gör. Det spelar roll var man befinner sig.

Möjlig lärdom att dra: Befinn dig på så många platser som möjligt, så ökar chanserna att få medalj.

(Personlig reflektion, med narcissistiska bitoner: Jag måste komma ut mer...)

Inlämnad och utpumpad

Idag överlämnade jag kuvertet märkt "Vårsalongen 2010" i receptionen på Liljevalchs, med en hel dag till godo.

I alla fall om man ska följa de tryckta förordningarna...

En frälsande viskning , citerad konsthallens telefonist härom dagen, till dem som eventuellt just nu har panik:

-Säg inte detta till nån, men vi börjar egentligen inte kolla förrän på måndag. Så det går bra att komma in på söndag också.

Själv är jag glad att få pusta ut redan nu.

En parentes om hjältekatten Simon

I min enträgna, men inte särskilt galloppartade, läsning av Peter Englunds Stridens skönhet och sorg (har jag hållit på i en månad nu?) kom jag i ett väntrum idag fram till en fotnot om de brevduvor som erhöll tapperhetsmedaljer för sina insatser under första världskriget.

Igår såg jag (fråga mig inte varför) sista halvan av Valiant och de fjäderlätta hjältarna. Innan eftertexterna bjuds vi där på en kort lista (och det är väl i princip den enda behållningen med filmen) över de olika djur som fick Dickin-medaljen för sina insatser under andra världskriget.

Där nämns 32 duvor, 18 hundar, 3 hästar och 1 katt.

Vi kunde inte låta bli att undra över den där katten.

Duvor förstår man ju, de flyger kors och tvärs genom kulhaglet för att överlämna viktiga meddelanden. Hundar är också enkelt att föreställa sig, Lassie och så vidare. Hästar har också varit vanliga i strid (arma djur). Men katter?

Jag blev helt enkelt tvungen att googla fram den där katten.

Nu kan jag därför berätta att den var svart med vit nos och hette Simon.

Simon plockades upp som undernärd krake från hamnen i Hong Kong 1948 och avancerade till ett bättre liv som skeppskatt på det brittiska stridsfartyget HMS Amethyst. Följande år, 1949, råkade skeppet under belägring. Kaptenen strök med i kinesernas beskjutning och även Simon sårades svårt.

Medaljen fick han delvis för detta, men minst lika mycket för att ha bekämpat en elakartad råttinvasion på nedre däck (vilken hotade matförråden) och för att rent allmänt ha höjt besättningens humör och moral, inte minst de sårade sjömännens.

Vid sidan av Dickin-medaljen dekorerades Simon med The blue Cross, skeppet Amethysts egen medalj och befordrades samtidigt till "Able seacat".

Simon återhämtade sig mirakulöst från skadorna, men dog senare samma år i djurkarantän i England, av en virusinfektion han ådrog sig i såren. Då var den lille krabaten storkändis i sitt nya hemland. Han är fortfarande den enda katt som fått Dickin-medaljen, sedan den introducerades 1943.

Och så var det med den saken.

I kända konturisters efterföljd

Utan att ännu ha hunnit få perspektiv på tavlan (jag har målat så intensivt att den står för mig som en obegriplig feberdröm) känner jag mig, nu när den är klar, mycket glad åt resultatet.

Den minner (åtminstone i mitt eget huvud) om Carl Larsson, Hergé och andra linjefixerade bildmakare. Trots min ambition att denna gång vara lite mer slarvigt skissartad, kunde jag nämligen inte låta bli att pilla en del med detaljerna - linjen och den heliga konturen. Färgerna luktar japansk vårmorgon (jag har aldrig varit i Japan). Miljön är dock omisskännligt Stockholmsk. Och så daladräkten på det.

Ja, jag unnar mig faktiskt att vara lite nöjd.

Mindre glad är jag åt fotot som jag i all hast fick producera för att sända till framkallning. De ännu våta färgerna speglar ljuset och spräcker kontrasterna. Nyanserna är platta, grå eller för grälla. Motivet för plottrigt när det plötsligt minskades ner.

Jag får hoppas att bedömarna är vana vid att bortse från sådant, att de kan se igenom fotot, fram till tavlan. Blir jag antagen är det likväl ett mirakel.

Mötesprotokoll

Igår fungerade jag domare vid femte etappen av Stockholms fotoklubbs klubbmästerskap. De bilder som med min förskyllan erhöll ett särskilt omnämnande kommer snart upp på hemsidan.

För besväret, som snarare var ett nöje, erhöll jag själv en fin flaska spanskt vin, med fotoklubbens egen etikett.

Min egen insats under kvällen hörde emellertid till det minst intressanta. Klubben, som funnits i mer än ett halvsekel, består till stor del av medlemmar som varit verksamma fotografer lika länge. Den samlade erfarenheten är med andra ord stor, och stämningen på mötet gemytlig.

Hade jag varit mer av fotograf hade jag nog rent av ansökt om medlemskap.

Kanske finns det en liknande förening, ämnad för målare och skribenter?

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 39)

Dagarna rusar plötsligt.

Nyss tycktes den här tävlingstraditionen ha evigt liv. Nu är vi redan en station från slutmålet.

I och med nästa veckas, sista tävling avgörs det vem som vinner hela klabaket. Och var poäng fram till dess är nu avgörande. Jag hoppas ni alla har hjärtat i halsgropen.

Själv har jag bråttom som tusan, så vi drar i gång utan vidare dröjsmål.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm finner man följande konstverk?

Tick tack...

Att det kan ta så bisarrt lång tid att täcka en kvadratmeter kinesisk linneduk med färg!

Rätt svar (deltävling 38) - Hässelby strand!

Och grattis Annelie som alltså visste var hon var först av alla.

Det vi såg på ledtrådsbilden var en teleporterad groda, mitt i själva teleportationen.

Verket kallas just Teleportering, och enligt informationsskylten är detta "ett begrepp inom kvantfysiken som innebär att ljuskvanta, fotoner, transporteras utan tidsåtgång".

Verklighetens teleportering handlar dock inte om förflyttning av materia, utan på sin höjd om egenskaper (vilket ju inte är fy skam det heller!). Det närmsta man kommit är ett slags partikeltelepati, i vilken en partikel härmar en annan, på en annan plats (exempelvis Kanarieöarna), exakt samtidigt, vilket förväntas revolutionera kommunikationsmöjligheterna i framtiden.

Hade en groda förresten kunnat förflyttas "utan tidsåtgång" hade det ju heller inte funnits några mellanlägen att avbilda i färgglad glasmosaik.

Men på Hässelby strands tunnelbanestation överser vi gärna med vetenskapens begränsningar för att istället glatt få begrunda just detta - en amfibie förpulvrad till atomer, vinande över korridorväggarna i naturvidrig överljushastighet.

Stationshissen - som ju erbjuder ett annat och mer modest sätt för människor och djur att förflytta sig - har inkorporerats i konstverket genom ett skevt kakelmönster i svart och vitt, och golvets cementmosaik trotsar samtidigt rumtiden med sina, serpentina cirklar och krökta linjer.

Stationen invigdes 1958 och konsten 2000 i samband med stationens ombyggnad.

Den kvantfascinerade konstnären Christian Partos (född 1958) är skulptör och arbetar ofta med tekniskt avancerade skulpturer och installationer.

På hemsidan (som han delar med sin fru Helen Partos) finns en en omfattande historik över hans karriär, och mängd spännande bilder att gotta ner sig i.

Exempelvis hittar vi en väggklocka med en enda treledad arm, som på ett nytt sätt visar tiden i timmar, minuter, sekunder. Hans eget förslag till det senare omdiskuterade minnesmärket över Raul Wallenberg såg ut så här. (Och själv ser han ut så här.)

Christian Partos finns representerad bland annat på Moderna museet, och tågenärer i Malmös Citytunneln kommer i framtiden stifta bekantskap med hans lysmaskliknande Ljusvarelser.

Och med detta sätter vi punkt för idag och reser istället framåt i tiden till onsdag förmiddag. Då är det nämligen dags för den näst sista delen i den här tävlingen!

Victoria växer på djupet!

Likt en myrstack, som ju inte bara reser sig på höjden, utan lika mycket tar underjorden i besittning, expanderar nu biograf Victoria med en ny våning under marknivån.

Till vintern invigs två nya salonger, med tillsammans bortåt 100 ytterligare stolar, i det som förr varit skyddsrum, torrtoa för forna tider teaterskådespelare, teknisk fossilpark och labyrintiskt lagerutrymme för allsköns fascinerande biografmaskindelar, i källaren på Götgatan 67.

-Nu kan vi behålla populära filmer på repertoaren längre, och behöver inte som tidigare tacka nej till en massa titlar på grund av platsbrist, säger ledningen.

-Hur ska vi hinna betjäna alla? frågar sig kassapersonalen. Foajén är ju redan belamrad av Baristas cafégäster och de spontana kösystemen lätt kaotiska.

Men alla gläds väl åt att Victoria frodas - en myllrande mötesplats för cineaster och älskare av rättvisemärkt kaffe.

Utbyggnaden har hittills hållits lite hemligt för att inte Svenska bios konkurrent och paradoxalt nog samarbetspartner SF i onödan skulle lägga näsan i blöt. Nu är dock bygget i full gång och redan till jul, eller i alla fall efter nyår, ska de nya projektorerna enligt plan vara i rullning.

Då får ni själva komma dit och titta. Men köp gärna biljetterna i förväg...

***

Uppdatering: Idag, 28 oktber, har också DN. en artikel om utbyggnaden.

Jalla jalla rakt mot avslaget

Jag har inte målat under sådan tidsnöd sedan jag skulle göra ett dubbelporträtt av Morgonpassets programledare i direktsänd radio för ett år sedan.

Senast på fredag måste jag ha målat klart, tagit ett foto av resultatet, framkallat fotot på papper och levererat det, bifogat ansökningblankett och anmälningsavgift, till Djurgårdsvägen 60, om jag alltså ska ha någon möjlighet att några veckor senare refuseras utan kommentarer av Liljevalchs jury.

Jag räknar naturligtvis inte med att komma med på Vårsalongen. Konkurrensen är lika mördande som urvalet nyckfullt.

Men jag tyckte det var dags att i alla fall försöka.

Som på beställning

Nähenej. Inte hade jag läst årets pristagare heller, trots att hon ju var en av storfavoriterna.

Denna grop i min bildning åtgärdas nu ögonblickligen med en beställning av Hjärtdjur (som 1995 visst också fick det europeiska litteraturpriset Aristeion), innan allt tar slut på nätbokhandlarnas lager.

***

Försöker samtidigt dra mig till minnes om den ständige sekreteraren alltid brukar inleda sitt tillkännagivande med formuleringen (ungefär):

-Akademien har just sammanträtt och då beslutat att...

Vill man med detta slå hål på ryktena om läckor (oddsen på Hertha Müller har ju sjunkit betänkligt de senaste dagarna) - inget kan ju läcka som inte ännu är beslutat? Eller har Akademien, till följd av tidigare läckor, rent av ändrat sina rutiner så att den slutgiltiga vinnaren faktiskt inte utses förrän samma dag?

Eller var det bara en vilseledande formulering?

Så här ska ju annars turerna se ut när vinnaren utses (enligt DN. 2008).

***

Uppdatering dagen efter: Inget stöd för mina spekulationer. Läckor förnekas (även om Sture Allen kastar ett svävande köttben åt vargarna i Svd:s artikel om saken). Och det beslut som togs i går förmiddag ska mest ha varit av formell natur.

Nå. Ingen tradition är värd namnet om där inte finns utrymme för lite mytbildning.

Exotism

Den nya målningen överraskar sin skapare på olika välkomna vis.

Just nu är den lite rättviksdräkten möter SL möter Tokyo.

Ser trevligt ut. Tidigare tvivel lyfter och far.

Underdånigt tackar jag och bugar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 38)

När jag bestämde mig för att den här stationen skulle bli temat för tävlingsvecka 38 var jag inte medveten om att det skulle sammanfalla med tillkännagivandet av årets nobelpris.

Nu när ändå råkade göra det, känns det likväl riktigt passande. Konsten är ju (så mycket kan jag väl ändå avslöja) en liten flirt med vetenskapens mer mystiska sidor.

Men frågan till er handlar ju inte om innehåll utan om geografi. På vilken tunnelbanestation i Stockholm ser det ut så här?