I kända konturisters efterföljd

Utan att ännu ha hunnit få perspektiv på tavlan (jag har målat så intensivt att den står för mig som en obegriplig feberdröm) känner jag mig, nu när den är klar, mycket glad åt resultatet.

Den minner (åtminstone i mitt eget huvud) om Carl Larsson, Hergé och andra linjefixerade bildmakare. Trots min ambition att denna gång vara lite mer slarvigt skissartad, kunde jag nämligen inte låta bli att pilla en del med detaljerna - linjen och den heliga konturen. Färgerna luktar japansk vårmorgon (jag har aldrig varit i Japan). Miljön är dock omisskännligt Stockholmsk. Och så daladräkten på det.

Ja, jag unnar mig faktiskt att vara lite nöjd.

Mindre glad är jag åt fotot som jag i all hast fick producera för att sända till framkallning. De ännu våta färgerna speglar ljuset och spräcker kontrasterna. Nyanserna är platta, grå eller för grälla. Motivet för plottrigt när det plötsligt minskades ner.

Jag får hoppas att bedömarna är vana vid att bortse från sådant, att de kan se igenom fotot, fram till tavlan. Blir jag antagen är det likväl ett mirakel.