Biografi (2)

Sedan jag tog värvning på Astoria Cinemas har jag kommit att betrakta kedjans Stockholmsbiografer som en brokig armada om sex, sinsemellan mycket olika båtar:

Först Astoria Nybrogatan, företagets sk "flaggskepp". Ett värdigt fartyg med sin mycket flådiga salong, upplyst av handblåsta lampor och med firmans dessutom största segel (-duk). Bakom kulisserna finns en hel mängd knarrande trädäck och luckor som inte leder någonstans annat än in i konstiga mörka hål. Det är lite som skeppet Vasa. Fast med popcornförsäljning. Och fortfarande på rätt köl. Något så när.

BioPalatset påminner vidare om en strandad finlandsfärja. Här är bred underhållning, discodäck och dansband. Effektivt och opersonligt. Medan du väntar på huvudattraktionen hamnar du ofrånkomligen i kiosken, där du också handlar betydligt mer än vad du egentligen avsett, uppstressad av alla bjärta färger, eller kanske bara för att det inte finns något annat att göra.

Astoria Kungsgatan (fd Royal) är mindre och snarare som Gotlandsfärjan. Den tar dig dit du ska, rutinerat och utan omvägar, men bjuder dig knappast att dröja ombord längre än vad som är nödvändigt.

Grand känns då mer som en lustjacht, lyxigt inredd med sin släta vita disk, upplysta affischvägg, bronsglittrande salonger (i alla fall 1:an och 2:an), en blank espressomaskin och loungemusik till och med på toaletten. På Grand går estetik före funktion alla gånger. Hon är så fåfäng att du tvingas leta dig ända in bland de bakre utrymmena av foajén med ditt hopknycklade godispapper för att hitta något så fult som en papperskorg.

Astoria Sickla, inhyst i den gamla diselverkstaden, för tankarna till ett industrifartyg ombyggt för passagerartrafik. Hårt och mjukt i skön förening. Stålbalkar och sviktande säten.

Och sist men inte minst - Victoria. Hon är nog också en träbåt, men inte lika stor som Nybrogatan, och med fem fladdrande segel istället för ett. Nedre däck flankeras dessutom av två (torrlagda) fontäner som, för att understödja de maritima asociationerna, pryds av två ärgade skulpturer av ett par (ganska obehagliga) sjöljungfrubarn. Tusentals människor klättrar omkring på den här skutan varje vecka, upp och ner för stegar och master, drar i dörrar, sliter i tampar och trossar. Victoria må vara evigt ung och omåttligt älskad men börjar ändå att bli lite trött. Från och med fredag nästa vecka läggs hon i docka över sommaren för att få vila. Men till dess är hon fortfarande i trafik, och idag sitter jag ännu en gång... vid rodret vore väl för mycket sagt (kursen är redan fastslagen och det är de två maskinisterna som ser till att vi kommer dit vi ska), men i alla fall i kassan som något slags färdvärdinna. Jag säljer biljetterna, pekar med handen åt höger och vänster och berättar vid förfrågan ett och annat om de olika resmålen.

För den hågade erbjuder vi för tillfället turer kors och tvärs över halva kontinenten (här med länkar till imdb): till Danmark med Direktören för det hele (vår i mitt tycke just nu sämsta film alla kategorier, den är så dålig att den gör mig förbannad, och på det viset har väl Trier ändå lyckats, om ett av hans mål var att provocera mig); till England med The Queen (lysande); till Frankrike med La vie en rose (eller som fegisarna säger, "den där Piaff-filmen", en snygg, tragisk men inte så värst engagerande historia); till Tyskland med De andras liv (fantastisk); till Spanien med Goya´s ghosts (inte sett, vill inte se, tror att den är tråkig); och till Italien med Allt om min pappa (som verkligen inte har ett jota med Almodovar att göra, idiotiska titelöversättare, men som inte desto mindre är en gripande film - igår blev en dam så tagen av intrigen, att hon av oro för sin hälsa måste lämna salongen och be om ett glas vatten så att hon kunde ta sin hjärtmedicin).

Med tanke på vädret lär det inte bli så mycket att göra här i dag. Folk är nöjda med att bara befinna sig där de är, i nuet, i Stockholm, i verkligheten. Jag får väl fördriva tiden med att glo på sofo-folket som driver förbi ute på Götgatan och göra kåserande reklaminlägg för bionäringen på min blogg.