Pac is the Man

För mig dog hela dataspelsgrejen någon gång i samband med Commodore 64:an. Innan det hade vi haft ett ännu vackrare, mörkbrunt TV-spel med olika kassetter med pixeltennis och streckgubbsdueller. Men när min granne fick Nintendo och sedan genast började snacka om ännu nyare teknik insåg jag att jag ändå aldrig skulle kunna hänga med i svängen och erkände mig besegrad.

Nu har dock nostalgin satt klorna i mig.

Pac Man har till min blandade oro och förtjusning dykt upp som applikation i facebook och precis som jag befarade har jag svårt att slita mig. Medan jag (med tveksamt resultat) försöker utklassa min kusins pojkvän i score-tabellen, slår det mig att denna enkla förströelse spelar på nästan alla människans grundläggande instinkter på en och samma gång (alla utom möjligen sexualdriften, men den kan man kanske baka in också om man betraktar en hög poängställning som något attraktivt).

Mesta tiden är du ju ansatt av en övertalig mobb som vill dig ont. Men i nästa stund kan du plötsligt resa dig ur underläget och slå tillbaka, sätta dit de jävlarna. På en tiondels sekund förbyts flyktimpulsen i jaktinstinkt. Nu är det du som är rovdjuret och anfallarna förvandlas till kött. Samtidigt är du hela tiden en småätande samlare som plockar nötter och frukt.

Spelet bjuder till en blandning av tålamod och snabba fixar. Snabba vinster för den riskbenägne. Ta ett piller och blir gud. Men kanske var det snarare tillfredsställelsen i att städa en hel ruta helt ren och fin som gjorde Pac Man till det enda tv-spel min mamma riktigt kunde förstå tjusningen i.

Idag är emellertid måndag. Lathelgen är över. Det är dags att ta ett par rejäla krafttag där ute i den verkliga världen.