Schack - en divanstudie

Sällskapsspel som psykoanalys.

Pac Man har tidigare avhandlats. Betapet har också varit på tapeten, dock utanför denna blogg, som en ovetenskaplig men ändock underhållande metod för att kartlägga freudianska tankeflöden (Min diagnos: oral fixering. Min motspelares: kastrationsångest).

Nu till schack - även det en applikation på samhällsfaran facebook. Hur förhåller du dig - på ett för spelet inte nödvändigtvis rationellt plan - inför brädets olika pjäser?

Låt oss börja med löparen. Ingen annan är här för att svara så jag antar att jag får göra det själv: Jag hatar den. Så länge jag kan minnas har jag hatat den. Jag hatar den för att den är en paragrafryttare och statsbyråkrat av värsta skolan. En lismande ögontjänare som håller sig nära makten och slickar den i rutan. En figur i total avsaknad av empati och fantasi. Inte ens om den insåg att det skulle innebära fördelar för alla inblandade skulle den för ett ögonblick överväga möjligheten att rucka ens en tum på sina älskade diagonala principer.

(Över huvud taget har jag aldrig kunnat förlika mig med att göra saker "bara för att", vilket möjligen också är anledningen till att jag i dag, trots att jag påstår mig driva en litteraturblogg, inte tänker skriva en enda fullständig mening tillägnad Doris Lessing.)

Kungen är så klart en mes. Livsoduglig på egen hand måste han skyddas på alla flanker. Skulle någon av de övriga pjäserna få för sig att stanna upp och fråga de andra varför? skulle det på ett ögonblick bli dödstyst och stilla på brädet.

Drottningen då? Vilken tröttsam diva. Hon känner sitt värde och håller spelet i våld genom den oro hon vet att hon sprider - det vill säga den överhängande skräcken för att hon en dag ska försvinna. Hon är som den där bilen du köpte som var så dyr att du sedan inte fick en blund om nätterna av rädsla för att någon skulle stjäla den medan du sov. Damen väcker sådan ångest att det till slut övergår i aversion och när hon väl stryker med är det första som infinner sig en otippad känsla av lättnad. Som när festens självutnämnde hedersgäst går hem och det äntligen blir syre kvar i rummet åt alla.

Bönderna är behjärtansvärda men också beklagliga. De har inte många resurser till sitt förfogande, ändå backar de inte ett steg i striden. Redo att dö för något som är större än de själva, stannar de emellertid aldrig upp för att ifrågasätta motiven. De betraktas som försumliga, en barriär av identitetslöst kött. Men i var och en av dessa pjäser finns ändå något som alla de andra saknar - förmågan att överträffa sig själva i det ögonblick det verkligen gäller.

Springaren är ett brushuvud som inte låter sig stoppas av fysiska hinder. Fri och spontan och full av idéer. Kreativ men också nyckfull. Det är troligt att den stundom hyser alltför höga tankar om sig själv, och går in i strider den inte riktigt bemästrar, för att sedan fly bakåt och fegt ta betäckning i slagskugga. Hästen låter sig knappast bidas av rätlinjiga principer, och slår genast bakut när någon försöker mästra den. Men kanske vore den betjänt av att ibland ge sig till tåls och lyssna till dem som bevisligen vet bättre.

Tornet skulle kunna vara lika hopplöst tråkigt som löparen-skvallerbyttan-bingbång, men dess inre kvalitéer är i själva verket helt olika strutluvans. Till skillnad från löparen bryr sig tornet inte det minsta om status, pengar eller andra ytverk. Det står stadigt förankrad på jorden och framhäver sig inte i onödan. Förmodligen har det funnits längre där på brädet än någon av de andra pjäserna och det har sett tillräckligt av livet alla skiftningar för att inte rusa å stad i förivring. Det bidar sin tid men gör var det måste utan att klaga. Utan att de andra pjäserna reflekterar över saken inger det dem en grundmurad känsla av trygghet och tradition, och när natten sänker sig och ingen ser, lunkar hästen dit och för att sova.

Det var det.

Nästa gång: Krocket!

Nej, förmodligen inte.