Allt eller inget

Är det för att jag inte har något att säga?

Eller för att det tvärt om är alldeles för mycket, som pressar på?

Och jag vet att om jag väl har sagt A så måste jag också säga B och sedan C och D och E och F... Hela den traggliga vägen till Ö, och det orkar jag inte. Det skulle ta alldeles för mycket energi. Jag skulle bli trött på mig själv innan jag ens hunnit till M.

N, O...

Dessutom vet jag inte riktigt var jag skulle börja.

Kanske ingen särskild stans. Mitt i bara? Med något ovidkommande, till intet förpliktigande...

Som att det liknar bioväder idag. Och att filmfestivalen snurrar på. Med alla sin vackra volontärer, som driver genom lokalerna i vilsna svärmar, och orkar engagera sig. För den rörliga bilden! Och en låda gratis take away. Med teriyakisås. Vad gjorde jag när jag var 19, 20?

Det är inte värt att nämna.

I dag får jag stressexem utan att göra något alls. Eller kanske just därför. Kreativiteten letar sig ut genom huden när det är stopp på andra ställen. Trafikstockning i armbågslederna. Tio smala återvändsgränder, i stället för fingrar. Kom grabbar, vi vänder.

Skriver jag i plågade flämtningar för att jag läser Daniel Sjölins Personliga pronomen? Jag tar alltid upp dialekter. Även de löjliga. De pretentiösa. Folk tror att jag gör narr av dem. Det är inte meningen. Jag bara smakar på.

Det kan inte hjälpas när man är musikalisk!

Eller identitetslös?

Nu är punkten här. Nu är jag klar för ett tag.