Slitenhet

Är det en kliché att se det som ett vatten?

Ett ganska djupt, ganska mörkt, mycket stilla vatten. Och att jag flyter på det? På rygg. På mitten av det. Någonstans. Utan rädsla för att drunkna. För jag vet att det ska bära mig. Jag vet att vad jag än är så är jag i alla fall lättare än allt det här vattnet under mig. En tillförsikt jag har. Men utan att för den skull kunna göra något annat. Än just detta. Just nu: Att flyta. På rygg. Med himlen ovanför. Där borta. Någonstans.