"Är det inte borgerligt att spela stämt?"

Kommentar från måndagens poesiafton på South Side, Hornsgatan, yttrad av en yngling publiken, när gitarristen framme vid mikrofonen bad om överseende och en sekunds avbrott för att få tid att stämma instrumentet.

-Är det inte borgerligt att spela stämt?

Spridda skratt från kvällens auditorium.

Män bakom stora, ovårdade skägg, kvinnor i blommiga klänningar, stora örhängen. En liten flicka i trasiga, lila strumpbyxor - hennes bror i army pants och rosa pärlhalsband. 60-talistvänstern. Världens mest homogena grupp? (Nu blir min syster arg.)

Men inte ensamma. Kille i brat-klädsel läste poesi från mobilen. Äldre herre små humoristiska sentenser. Annonym poet lovsjöng kvinnans skönhet. Någon nämnde universum och brustabletter.

Mitt sällskap nöp sig hårt i handleden för att inte börja skratta på fel ställen. En annan i vår grupp ville smyga in en dikt av Heidenstam bland de annonyma bidragen, för att se hur den skulle tas emot, om kvaliteten på något sätt skulle skina igenom, eller om även Heidenstam i detta sammanhang skulle förvandlas till daterad äggröra.

Jag genomled det hela med en surrande ångest. Alla dessa ord. Alla dessa upptagna identiteter.

Hur skapa en egen ton i en värld där allt genuint redan malts till grus av självutnämnda genier? Hur undvika att bli stereotyp när även de som gör uppror förvandlas till stereotyper? Finns det ännu någon utpost kvar? Ännu några oanfrätta meningar? Vad skiljer mig från alla andra? Ingenting. Även min avsky för förutbestämda mallar placerar mig inom ramen för en förutbestämd mall. Ju mer man gör uppror desto streotypare blir man.

En fattig konstnär, lätt ångestriden, som för att slippa att ta ansvar för sitt liv kallar sig frisinnad och begåvad. För som konstnär är en allting förlåtet...

-Är det inte borgerligt att spela stämt?

Sedan alla flytt åt olika håll i vild existensiell panik, som en buffelhjord skingrad av vargar, är kanske vanligheten snart den enda plats som finns kvar där man fortfarande får vara ensam?