Gubbsnusk?

För ett år sedan skrev jag upprepade gånger i lyrisk hänförelse över Jan Kjaerstads romankonst. Tidigare i vår hittade jag hans Kungen av Europa på bokrean och slog till.

Nu har jag läst fyrtio sidor och vill för mitt liv tycka om den. Men jag kan inte skaka av mig känslan, att om triologin om Jonas Wergeland tedde sig som ett magiskt nät av ödesmättade sammanträffanden, lika slumpartade och samtidigt lika enastående som i livet självt, så har knepet nu stelnat till ett pretentiöst och konstruerat mönster.

Ja ja, tänker jag, att blanda målarfärger är som att blanda kemiska vätskor, att virka tröjor är som att väva med fakta, att bla bla bla är som att blä blä blä...

Och tantsnusket som mestadels fungerade alldeles utmärkt i triologin, känns nu gubbsjukt och faller snarare in under den kategorin litteratur där medelåldes män hyllar kvinnans skönhet, men samtidigt försöker steppa förbi de värsta medeltida klischéerna genom att även hylla kvinnans defekter. Ja det känns gubbsjukt till och med när han beskriver det förpubertala barnets oskyldiga relation till en större flicka - som om barnet mest av allt fungerar som alibi för Kjaerstad själv, så att han utan att bli anklagad för pedofila böjelser ostört kan gotta sig åt jäntans dofter.

Jag blir irriterad och smått äcklad.

Eller så är jag bara på ett dåligt litterärt humör just nu. Eller bara extra överkänslig mot en viss typ av gubbar. Hur som helst är det ju mycket kvar av boken (430 sidor...). Kanske blir det bättre efter hand...