Gyllene abb(a)orrar

Målar melankoliska guldfjäll på mina abborrar och lyssnar på Abba Gold. Det enda jag kunde förmå mig till efter att ha gråtit mig igenom hela eftermiddagspremiären av Mamma Mia på Victoria.

Betyder tårarna att det alltså är en väldigt bra film? Nej, det kan jag knappast påstå. Det är snarare en ganska överspeedad och spastisk film, med Meryl Streep i en huvudroll som mest för tankarna till någon av dina äldre släktingar, som efter ett par glas vin för mycket får för sig att kasta huvudet bakåt och dansa på ditt kalas. De subtila minernas drottning har här svårt att hitta rätt i krumbukterna. I bästa fall är det uppfriskande, stundtals faktiskt pinsamt. Och de fyra hysteriska väninnorna tär minst lika snart på tålamodet.

Ändå satt jag nu där och grät var gång något av musikaliska numren dundrade igång - och detta trots att flera av låtarna ju inte ens är sorgliga alls. Ja tårarna började hopa sig redan under "Money, money"! Sen droppade det ordentligt under "Mamma Mia", "Chiquitita", och "SOS", föll i ännu stridare strömmar till "Dancing Queen" och forsade slutligen under varenda ton av "The winner takes it all".

Jag antar att det berodde på värmen som samtidigt genomströmmade alla pinsamheter. Ja, hela Mamma Mia (och nu har jag inte sett teatermusikalen) är faktiskt som ett det stora tillåtandets sjudande paradis. Där finns inga sådana föraktansvärda människor som jag, som skäms när de ser överförfriskade släktingar kasta huvudet bakåt och dansa på mitt kalas. Där är alla känslor blottade och allting sålunda ok. Där finns dessutom inte bara en fantastisk pappa utan tre. Och hela den där allmänmultiplicerade tillvaron gör snart att man själv släpper på hämningarna och plötsligt hör låttexterna för första gången på nytt och slås i magen av det geniala i enkelheten.

Eller så är det bara jag som är osedvanligt sentimental.