Jacques temps deux

Man ska inte förakta de enkla knepen.

I onsdags slog jag mig på knäna av skratt när Jacques Tati styr sin cykel rakt på ett äppelträd och frukterna, i en mullig trumvirvel, haglar ned på marken omkring honom. Tyvärr var Jour de fête allt jag han med av Victoria biografens Tati-festival. Viss humor tidlös. Och även då den i Tatis fall inte är det, kan man alltid skratta åt tanken på hur publiken måste ha skrattat då på 40-talet, åt den där envisa getingen som får hela paradorkestern att vifta tokigt med armarna.

Så igår var det hjärta och smärta med Jacques Brel i Rålsambshovsparken. Dramatik. Tragik. Spritromantik. Bortsett från ett par nummer som helt i onödan klätts i någon slags modern gladpopkostym, var det en härlig föreställning. Viss smäktan är tidlös. Och även då den i Brels fall inte är det, slår det mig på nytt att man som dramaturg med pretentioner inte får vara alltför rädd för att då och då slå ett ackord på de enklaste strängarna.

Tryffelvinäger i all ära.
Ibland räcker det gott med bara lite salt och socker.