Sura toner

Jag har ofta svårt att acceptera att jag inte kan vara bäst på allt. Eller om inte bäst, så i alla fall bra. Och om inte allt, så åtminstone allt som jag lägger manken till för att bemästra. Jag hatar att behöva inse att jag då och då måste ha fel.

Efter att ha gått runt med en enorm, oförlöst stress i kroppen i flera veckor, sedan ägnat de senast fem dagarna åt att omvandla den stressen till febril framåtrörelse, att packa saker, nedmontera möbler, ställa upp detaljerade planer, slänga grovsopor, skura, springa staden runt med olika grejer, jobba när jag varit schemalagd, lägga mig sent och vakna tidigt, blev jag i dag gränslöst besviken när jag upptäckte att min hjärna var totalt oemottaglig för sångslingor.

Jag hatar att inte kunna. Jag hatar det. Det finns ingenting jag hatar mer än min egen sporadiska oförmåga. När den visar sitt fula tryne vill jag bara slå ihjäl den. Jag vill brotta ner den till marken och trampa inälvorna ur den. Sen vill jag dansa schottis i smeten som blir kvar.

Och när den, som idag, överrumplar mig bakifrån när jag som minst anar det och brottar mig till marken, vill jag bara gråta.

Jag är väl trött antagligen. Det är väl inte så sabla konstigt heller.