En kär vän och hans dämoner

I. som Dorian

Ännu ett år fyllt, om än ej till bristningsgränsen

Födelsedagsschema:

Mellandagsshopping och trivselfika med den här kära vännen som i present tidigare bjudit mig på en fantastisk middag på Stockholms Matvarufabrik.

Därpå eventuellt en liten film för att fördriva eftermiddagen, om inget oväntat sker.

Sedan en bit mat och med denne gode man (som emellertid heter något helt annat än det som påstås i krönikans byline...) och hans trevliga flickvän.

Följt av drinkar i samma sällskap, med välkommen uppslutning av skandalskribenten bakom bland annat den här lilla konstfärdiga skapelsen.

Fest var det redan för ett par veckor sedan. Nån måtta får det vara på roligheterna.

Biografi (18) - ståplats i paradiset

Det nya kaféet på Victoria är verkligen tjusigt. Inget snack. Jag hade gärna tagit en bild av det hela för att visa er. Problemet är bara att det inte finns plats i lokalen att ta tillräckligt många steg baklänges för att få in ens merparten av skapelsen i digidisplayen på en och samma gång.

Röda soffor, mjuka mattor, lyxiga mackor och rättvis choklad. Mycket inbjudande. Men vänta! Fanns det inte en biograf här nyss? Jodå, vi finns här fortfarande. Titta lite till höger bara. Nej, inte fullt så långt. Dä.... där! Där i det lilla båset som ligger inträngt i ena hörnet av kaféutrymmet. Där står vi. Jo, jag lovar. Om du kisar kanske du skymtar oss bland alla popcornpåsar, sladdar, godislådor och blankettpärmar. Här. Här ja! Hej och välkommen på bio! Köa gärna ned i trappen mot toaletterna, eller ut på gatan, vilket som passar bäst. Så ska vi försöka hjälpa er i ingen som helst turordning alls.

Nå. Det ska tilläggas att nuvarande lösning bara är provisorisk. Jag är glad åt Baristas etablering. Men jag hoppas vid den gud som föddes i dagarna för ett par årtusenden sedan, eller någon annan, att det snart blir lite bättre ordning i vårt lilla biljettbås också.

***

Det är min sista timme i livet som 29-åring. Därefter träder jag obönhörligt över tröskeln till 30-talet varifrån det aldrig skola finnas någon återvändo.

Fördriver några minuter med att trots allt lägga ut en bild av Victorias nya kafé. Så här ser foajén numera ut.

Biografi (17) - Jul(films)dagen

Och lika snabbt var så julen över. I alla fall för min del.

Alla som fortfarande är lediga vaknar däremot idag och famlar omkring sig efter något vettigt att göra sedan alla klappar är öppnade och tålamodet vad gäller familjemys redan ligger skrämmande nära sin yttersta gräns. En bio kanske? Ja, varför inte!

Så väller julfirarna nedför stadens gator i riktning mot närmsta premiärbiograf, likt en kraftfull och skrämmande översvämningsvåg. Jag ska snart ge mig iväg till Victoria för att ta emot några av dem. Och bävar en smula. För ett nytt kafé, Barista, har nyligen etablerat sig i foajén. Ett berömvärt koncept förvisso, med rättvisemärkt kaffe och liknande, och säkert kan det bidra till gemytet i den gamla biografen. Men frågan är om det lämnats plats för så mycket annat i entréhallen?

Vi får väl se...

Spänningen stiger?

Hur som helst: Fortsättning följer.

God jul!

Julaftonsmeny för en:

Frukost: Yoghurt med tärnat äpple, russin, hackade mandlar och kanel. Kaffe. Chokladpraliner.
Lunch: Rostat vörtbröd med färskost, kallrökt kravmärkt lax, gurka. Rött te med citron och ingefära.
Mellanmål: Ingrid Marie-äpplen. Clementiner. Chokladpraliner.
Middag: Janssons frestelse med gurka vid sidan. Julmust. Chokladpraliner.
Konjaksspetsad glögg med russin och skållad mandel, som avrundning.

Julfirarens vårdguide till paradoxen

Firar dan före dan med att sitta i telefonkö hos Vårdguiden. De har ju inte så mycket annat att göra så här under jul...

Tror faktiskt att jag hittills lyckats pricka av var enda en av de biverkningar som utlovades i bipacksedel LT1140AB, utom viktökning och aggressivitet (men aggressiviteten ska vi nog också klara av om detta fortsätter). Det senaste symptomet vet jag dock inte riktigt om det faller inom ramen.

-Din plats i kön är nummer ... 16!

Jo jag vet.
Det har den varit de senaste femton minuterna...

***

Och fortsatte så vara, tills de tröstlösa ringsignalerna plötsligt avbröts efter en halvtimme och byttes ut mot ett tutande upptaget.

***

Jag får väl pallra mig iväg till akuten då. Glamkäckt då att jag i alla fall bor nästgårds med Danderyds sjukhus (där zombierna för övrigt vaknar en masse i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, om jag nu ska försöka vara lite litterär och dessutom lite krystat aktuell eftersom författaren i fråga också är man för en julsaga i DN).

God jul till er också!

***

Vilket enastående smidigt bemötande! Jag slank förbi hela kön av tanter och gubbar, fick kissa i en mugg och kunde sedan lämna akutmottagningen efter mindre än en kvart med ett e-recept på antibiotika. Nu hinner jag till och med till jobbet i tid. Jag har hört ryktas att det ska ligga julklappslådor med belgisk choklad där och vänta på sina mottagare. Det hade jag inte velat missa för alla urinvägsinfektioner i världen.

Guld och mjuka pälsar

Önskar att jag fått se Guldkompassen när jag var tio tolv år. Det gäller ganska många filmer. Pans labyrint också. Den senare är möjligen lite väl läskig för en tioåring, men sagostämningen hade sänkt sina faunklor i mig mycket djupare om jag idag inte varit tre gånger så gammal.

När jag var elva var jag så insnöad på böckerna om landet Narnia att jag föresatte mig att bygga ett eget hus på min mammas fritidstomt i fädernebyn Born i Dalarna. Detta bara för att få en innervägg till mitt förfogande där jag kunde måla upp en enorm avbild av Skeppet Gryningen. Medan jag mätte upp och målmedvetet började spada ut den rektangel som skulle bli själva husgrunden, föreställde jag mig hur jag skulle jag sitta i en fåtölj framför den färdiga väggen och låta mig försvinna in i målningen i fantasin. Eller kanske inte bara i fantasin...

I perioder öppnade jag ideligen garderobsdörrar och sneglade mot järngrindar i hopp om att upptäcka en tillfällig portal till landet bortom. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle finna öppningen om jag förväntade mig att göra det. Går man in bland pälsarna i garderoben i medveten avsikt att komma till Narnia, kommer man bara att mötas av en hård vägg och en dunst av gammalt malmedel. Lejonet Aslan kommer bara när du minst anar det. Jag ägnade en massa möda åt att inte förvänta mig det jag samtidigt hoppades skulle hända.

Idag är jag en hopplös skeptiker och realist, men filosofin och förväntningars kontraproduktivitet har faktiskt följt med mig upp i vuxen ålder. Det tycks mig vara en sanning att det du önskar dig med störts hetta aldrig kan bli ditt. Det är först när du rensat sinnet från begär och glömmer det du önskar för att istället koncentrera dig på nuet, som det du vill ha plötsligt kommer att erbjudas dig. Det är lönlöst att forcera. För ju hårdare du bankar på garderobsväggen, dess stummare blir bara träet under dina nävar. Kanske för att den verkliga portalen inte finns utanför, utan inuti dig själv.

Jag bryr mig inte om huruvida Guldkompassen är en bra film eller inte. Jag blir bara glad att hjälten i den här sagan är en kavat flickunge som inte gör som hon blir tillsagd. Och det räcker långt att när jag ser den vill jag också vara elva år igen, balansera mod mot snällhet och ha en daimon som följeslagare, ett mjukt djur som skiftar form efter humör, delar mina tankar och speglar min själ.

Present (ity jag icke är någon talare)

E. i sidvind

Återigen: Nej

SF äger 49 procent av Svenska Bio.

För alla dem som hade önskat att Sveriges näst största biografkedja inte skulle ha något som helst med SF att göra utan var en helt och hållet fristående aktör på marknaden, är dessa 49 procent naturligtvis 49 procent för mycket. Men 49 procent är inte en majoritet hur man än vrider på siffrorna.

Under jul visar Svenska Bio förvisso SF:s också Arn. Men vid sidan av den samtidigt Darjeeling Ltd (Fox), Bee Movie (UIP) och Polisorkestern som kom bort (Folkets bio).

Visst må SF ha en särställning i Sverige, både som biografägare och distributör, men ett monopol per definition är det likväl inte, hur gärna DN. än tycks vilja hamra in detta i sina läsare. (Det mest aktuella försöket ännu inte tillgängligt på nätet...)

Vintersolstånd

Vaknar klockan fyra och kan inte somna om. Kanske för att jag bara åt kanelbullar till middag.

Virar duntäcket om kroppen och skär en gurka på mitten. Knaprar i mig den framför datorn. När jag var liten gav min mamma mig gurka när jag inte kunde somna. Kanske har det laddat gurka med magiska asociationer så att det funkar även nu. Eller ger jag magen nåt att göra kanske huvudet lämnas ifred.

Om inte annat är det nyttigt med gurka.

Meditation över en kokosnöt

För ett år sedan idag satt jag på en liten ö i Andanamsjön och funderade med missmod över livet. I broschyren hade det stått att Koh Muk var en av de få platser som fanns kvar i Thailand, med "orörd, paradisisk natur". Det hade låtit som ett fint ställe att fira jul. I verkligheten visade sig ön vara en blandning av fränt doftande gummiplantage, fattiga och mycket smutsiga fiskeläger, pågående projektbyggen efter tsunamikatastrofen och ett en knapp handfull tragiska turistoaser.

Folkilskna tuppar och herrelösa hundar sprätte omkring i skräpet som befolkningen ibland skrapade ihop i små slarviga högar mellan de ranka palmerna och brände, men annars bara lät ligga där det låg, i hopp om att naturen skulle ta hand om plasten på samma sätt som den tidigare gjort med kokosnötsskålar och palmbladskorgar.

Om nätterna föll nötterna till marken med ödesmättade brak, som en påminnelse om döden som när som helst kan dyka upp och ta en med sig. Det blev ett stor hål i altantaket på grannturisternas bungalow. Vår egen ansattes istället av råttor och kackerlackor. Geccoödlorna pilade över taket i sin nattliga jakt efter insekter. Aporna och fåglarna skrek.

Ris, nudlar och ännu mer ris. På lyx-resorten fanns chokladtårta med levande myror i. På vårt ställe hade ännu inte västerlänningarnas onaturliga vana att förtära komjölk satt några egentliga spår. Frågade vi efter tårta, cake, hänvisades vi glatt och mycket tillmötesgående till krabb-kakan i folie med curry och cocosmjölk. När klorna kikade fram ur det rykande paketet var det svårt att skaka av sig tanken att krabbor är asätare och att det grunda havet där ute för bara några år sedan kryllat av mänskliga lik. Jag överdoserade på wokade grönsaker i sojasås och pannkakor med honung och banan.

Vid nio stängdes elektriciteten, lamporna släcktes av och moskiterna skingrades ut i mörkret igen. Vid åtta på morgonen började fläkten snurra på nytt. Gryningen anlände strax dessförinnan och så snart ljuset var tillräckligt stack jag ut en hand genom myggnätet efter ännu en roman att fly in i. Bort från allt det andra som var.

För ett år sedan idag tänkte jag att nästa år ska jag fira jul ordentligt, med elektricitet och sophämtning, familj och choklad utan myror. Nu sitter jag här med en kokosnöt - en av de nötter som en bekant från Berlin hade med sig till min fest, när han dök upp en halvtimme för tidigt - medan jag fortfarande hade huvudet fullt av skumgummipapiljotter - och började knäcka dem mot köksgolvet med en hammare, som en vilde, varefter han klagade över att de inte smakade lika gott i tropikerna.

Jag tar upp nöten och väger den i handen - likt Hamlet med dödskallen - och funderar med ett leende över livet.

Ett djupt andetag

Nu ska vi se om jag är kapabel att koppla av.

30-årsfesten ligger vackert avverkad flera dagar bakom mig. Pocketklapparna är noga utvalda och överlämnade. Nyss blev jag till och med klar med julstädningen och tände värmeljus på alla fria ytor. Presenthyacinten knoppas på fönsterbordet. En trave böcker väntar på sin tur. Jag har hela helgen på mig att bara ta det lugnt, för medan släkten jäktar upp till Dalarna för att forcera fram en någon form av julstämning, har jag beslutat mig för att fira ensam igen. Eller själv, borde jag väl säga. För det känns fridfullt snarare än tragiskt. Stillsamt rebelliskt och mycket ombonat. Jag köper lyxpraliner och frossar i Sopranos. Det går rakt ingen nöd på mig.

De lediga dagarna inför dopparedan ska jag även försöka varva ner. Varva ner och försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. En vän uppmanade mig tidigare i dag att inte tänka så mycket, bara hamra ur mig texten ("pjiu! pjiu! pjiu!" - som om jag sköt revolverskott med pekfingrarna rakt ned i tangentbordet). Sedan skulle jag inte gå tillbaka och ändra utan bara skicka de färdiga styckena till honom ("schmadonk") och radera mina egna kopior. Börja vitt och rent varje dag. Aldrig se bakåt. Bara framåt. Ordinerades Charles Bukowski som inspiration. Postverket ligger också i bokhögen och väntar. Jag ska ta i tu med den efter Ännu en jävla natt i Suck City.

Fick förresten en digikamera i födelsedagspresent också. Så här kan ni se hur det ser ut där jag sitter.

Böra, bur, burit

Jag borde skriva om film här. Jag ser en massa bra film som jag skulle kunna skriva om. I förrgår exempelvis: Waitress. Den gillade jag.

Jag borde skriva om böcker. Jag läser en massa dåliga böcker som jag skulle kunna skriva om. Just nu: Den ryske vännen. Den är helt omöjlig att engagera sig i.

Jag skulle kunna skryta lite grand om de glada tillrop jag fått, på senaste novellen, senaste tavlan. Eller berätta om musikvideon jag dansade i, utstyrd i turkosblå 50-talsklänning. Lite osynkroniserad. Lite korkad. Men mycket cool. Mycket bedårande.

Jag kunde beskriva mitt nästa novellprojekt, det som inte riktigt vill komma igång.

Men jag gitter inte riktigt. Jag tar en promenad istället. Om jag startar mot stan vid halv ett ungefär, hinner jag i god tid till jobbet.

Tack Baloo

Över glöggen:
"Du ser mycket frächare ut nu!"

Undrar hur risig jag i så fall tedde mig för några månader sedan. När jag ändå hade en sky av sommarbrännan kvar. När jag inte jobbat tio timmar i sträck och anlänt en inflyttningsfest vid elvatiden på kvällen, fortfarande klädd i arbetskläder.

"Det var en komplimang..."

Ok då.