Guld och mjuka pälsar

Önskar att jag fått se Guldkompassen när jag var tio tolv år. Det gäller ganska många filmer. Pans labyrint också. Den senare är möjligen lite väl läskig för en tioåring, men sagostämningen hade sänkt sina faunklor i mig mycket djupare om jag idag inte varit tre gånger så gammal.

När jag var elva var jag så insnöad på böckerna om landet Narnia att jag föresatte mig att bygga ett eget hus på min mammas fritidstomt i fädernebyn Born i Dalarna. Detta bara för att få en innervägg till mitt förfogande där jag kunde måla upp en enorm avbild av Skeppet Gryningen. Medan jag mätte upp och målmedvetet började spada ut den rektangel som skulle bli själva husgrunden, föreställde jag mig hur jag skulle jag sitta i en fåtölj framför den färdiga väggen och låta mig försvinna in i målningen i fantasin. Eller kanske inte bara i fantasin...

I perioder öppnade jag ideligen garderobsdörrar och sneglade mot järngrindar i hopp om att upptäcka en tillfällig portal till landet bortom. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle finna öppningen om jag förväntade mig att göra det. Går man in bland pälsarna i garderoben i medveten avsikt att komma till Narnia, kommer man bara att mötas av en hård vägg och en dunst av gammalt malmedel. Lejonet Aslan kommer bara när du minst anar det. Jag ägnade en massa möda åt att inte förvänta mig det jag samtidigt hoppades skulle hända.

Idag är jag en hopplös skeptiker och realist, men filosofin och förväntningars kontraproduktivitet har faktiskt följt med mig upp i vuxen ålder. Det tycks mig vara en sanning att det du önskar dig med störts hetta aldrig kan bli ditt. Det är först när du rensat sinnet från begär och glömmer det du önskar för att istället koncentrera dig på nuet, som det du vill ha plötsligt kommer att erbjudas dig. Det är lönlöst att forcera. För ju hårdare du bankar på garderobsväggen, dess stummare blir bara träet under dina nävar. Kanske för att den verkliga portalen inte finns utanför, utan inuti dig själv.

Jag bryr mig inte om huruvida Guldkompassen är en bra film eller inte. Jag blir bara glad att hjälten i den här sagan är en kavat flickunge som inte gör som hon blir tillsagd. Och det räcker långt att när jag ser den vill jag också vara elva år igen, balansera mod mot snällhet och ha en daimon som följeslagare, ett mjukt djur som skiftar form efter humör, delar mina tankar och speglar min själ.