Meditation över en kokosnöt

För ett år sedan idag satt jag på en liten ö i Andanamsjön och funderade med missmod över livet. I broschyren hade det stått att Koh Muk var en av de få platser som fanns kvar i Thailand, med "orörd, paradisisk natur". Det hade låtit som ett fint ställe att fira jul. I verkligheten visade sig ön vara en blandning av fränt doftande gummiplantage, fattiga och mycket smutsiga fiskeläger, pågående projektbyggen efter tsunamikatastrofen och ett en knapp handfull tragiska turistoaser.

Folkilskna tuppar och herrelösa hundar sprätte omkring i skräpet som befolkningen ibland skrapade ihop i små slarviga högar mellan de ranka palmerna och brände, men annars bara lät ligga där det låg, i hopp om att naturen skulle ta hand om plasten på samma sätt som den tidigare gjort med kokosnötsskålar och palmbladskorgar.

Om nätterna föll nötterna till marken med ödesmättade brak, som en påminnelse om döden som när som helst kan dyka upp och ta en med sig. Det blev ett stor hål i altantaket på grannturisternas bungalow. Vår egen ansattes istället av råttor och kackerlackor. Geccoödlorna pilade över taket i sin nattliga jakt efter insekter. Aporna och fåglarna skrek.

Ris, nudlar och ännu mer ris. På lyx-resorten fanns chokladtårta med levande myror i. På vårt ställe hade ännu inte västerlänningarnas onaturliga vana att förtära komjölk satt några egentliga spår. Frågade vi efter tårta, cake, hänvisades vi glatt och mycket tillmötesgående till krabb-kakan i folie med curry och cocosmjölk. När klorna kikade fram ur det rykande paketet var det svårt att skaka av sig tanken att krabbor är asätare och att det grunda havet där ute för bara några år sedan kryllat av mänskliga lik. Jag överdoserade på wokade grönsaker i sojasås och pannkakor med honung och banan.

Vid nio stängdes elektriciteten, lamporna släcktes av och moskiterna skingrades ut i mörkret igen. Vid åtta på morgonen började fläkten snurra på nytt. Gryningen anlände strax dessförinnan och så snart ljuset var tillräckligt stack jag ut en hand genom myggnätet efter ännu en roman att fly in i. Bort från allt det andra som var.

För ett år sedan idag tänkte jag att nästa år ska jag fira jul ordentligt, med elektricitet och sophämtning, familj och choklad utan myror. Nu sitter jag här med en kokosnöt - en av de nötter som en bekant från Berlin hade med sig till min fest, när han dök upp en halvtimme för tidigt - medan jag fortfarande hade huvudet fullt av skumgummipapiljotter - och började knäcka dem mot köksgolvet med en hammare, som en vilde, varefter han klagade över att de inte smakade lika gott i tropikerna.

Jag tar upp nöten och väger den i handen - likt Hamlet med dödskallen - och funderar med ett leende över livet.