Författaren mot läsaren, rond 1

Det är författarens lott, tänker jag, att när hon väl lämnar ifrån sig en bok, har hon inte längre full kontroll över innehållet. Läsaren kommer utan ågren att tolka den precis som hon själv vill. Och detta är väl också en del av charmen. Att inget konstverk någonsin blir färdigt. Att för var ny person som beskådar det, förvandlas det till något nytt, något annat, något som liknar det som konstnären/författaren en gång såg inuti sitt eget huvud, men som ändå aldrig är exakt detsamma.

Jag skrev det där brevet igår, som jag föresatt mig. Närmare bestämt var det ett brev till Maja Lundgren. Jag fick hennes mailadress i samband med internationella kvinnodagen, men har inte kommit mig för att skriva till henne förrän nu. Jag hade länge grubblat över hur jag skulle närma mig den litterära romangestalten Maja i Myggor och tigrar. Jag har undrat om jaget är en rak om än subjektiv skildring av tillvaron så som författarinnan betraktar den, eller om hon medvetet filtrerat sina intryck genom en del av sin personlighet som hon vet är lite problematisk. Och istället för att bara spekulera fritt ville jag fråga henne hur hon själv betraktade sitt berättar-jag. Jag blev glad när hon genast svarade.

Efter ett par brev fram och tillbaka tror jag mig nu förstå hur hon vill att läsaren ska ta till sig hennes roman. Först och främst uppmanade hon mig att läsa den som om ingenting var paranoia. Som om allting faktiskt var sant. Hon menar att hon gjort tydlig skillnad i boken mellan vad som varit fiktion och vad som varit subjektiv sanning. Hon har attackerat män med hög status inom kultureliten, blottlagt ett intrikat maktspel som de flesta andra drabbade bara upplevt som en vag och obehaglig aning. Samtidigt har hon blottat sina egna svagheter. Och det är detta hon har fått sådan skit för - något som naturligtvis inte heller överraskat henne.

Som jag försökte sammanfatta det: Hon tog upp svärdet och lade samtidigt ifrån sig skölden. Vilket jag också anser är det som rättfärdigar (om inte alla? så åtminstone den stora merparten av) hennes smädelser.

Boken är inte genomkontrollerad och superputsad och hon säger att hon inte heller ville ha den sådan. Medveten så klart, men samtidigt "rak, ärlig, ogarderad". Sanningen är ju ett besvärligt begrepp. Men det var ändå åt det hållet hon strävade.

Lite motvilligt blev jag efter hand tvungen att acceptera att den bok jag läst inte var identisk med den som Maja Lundgren skrivit. Orden är förvisso desamma. Dock inte den exakta innebörden. För av en underbar slump har något annat uppstått mellan raderna. Precis som när ett blixten en gång i skapelsens gryning slog ned bland grundämnena på jorden och förvandlade dem till något mer än bara grundämnen, har någonting i Myggor och tigrar fått liv och börjat röra sig. Kanske bara genom min egen subjektiva läsning, kanske för att orden som skaver mot varandra i en viss ordning faktiskt skapat denna slumpartade gnista, det som inte kan fångas utan bara anas, som en för författarinnan ovälkommen skugga över texten. Flyktig och skygg men ändå så fängslande.

Om jag slutar upp med att ifrågasätta den verkliga Maja Lundgrens psykiska stabilitet, hoppas jag också att hon förlåter mig att jag tar mig friheter med hennes alter ego. För om man bortser från bokens verklighetsbakgrund - den ilska som verkligheten orsakat och som här strömmar ut mot namngivna personer - är det just den där ängsliga skuggan som för mig gör boken så spännande.

Sjösättning

I dag har jag kört en bil från Dyvik till Ljusterö. Satt på en bänk vid Ramsmora marina och väntade på att de tre unga män som just köpt en båt ihop, skulle glida in i synfältet mellan skären. För att angöra en brygga innan sommaren.

Det blev en lång väntan. Energiska ynglingar är i regel tidsoptemister. Jag ägnade tiden åt att identifiera sjöfågelarter, vigg, gräsand, häger, skäggdopping. Såg en groda också som var söt. Varvade Hans Gunnarssons genomtrista roman Någon annanstans i Sverige (debuten Februari gav mig tidigare sådan mersmak), med nedklottrandet av mina egna små historier.

Efter en helt ledig vecka är jag trots allt inte i fas. Hjärnan är alltjämt lika full av projekt som står i kö för att sjösättas. Först novellerna, sedan tavlorna, sen förhoppningsvis fler illustrationer. Och vid sidan av detta den löpande verksamheten: Skrivarcirkelns inlämningar och genomgångar. De ljusa fantasierna om framtida resor. Löpningen som jag verkligen borde dra igång för säsongen. Det där brevet som jag verkligen måste skriva.

I morgon är så den sista dagen på min egeninmutade kortsemester. Det blir sista chansen för den här gången att styra upp den här skutan som är jag.

Jag föresätter mig sålunda följande:

Att skriva det där brevet.
Att svara på ett annat.
Att storma fram ett mångtal sidor genom novellen Polaroid.
Att städa min garderob när jag inte skriver.
Att posta min självdeklaration.

Det är dags att fånga vinden i seglen igen. Sjödugliga båtar ska inte ligga på landbacken och skräpa. Där är de bara ivägen.

Borta bra, men hemma mest

Det är farligt att resa. Man kan bli beroende.

Ett antal timmar i en ny stad och den staden känns redan självklar. Vardagen existerar på alla platser. Bara en liten aning förskjuten. Brödet är bröd, bara lite vitare, eller mörkare. Frukten är samma frukt, bara såld i en ny slags butik. Hundarna ser ut som hundar brukar, men har ett annat uttryck i ögonen. Något litet litet bara, som är annorlunda.

Och de vanliga spåren i ens egen hjärna blir på samma sätt en aningens aning förskjutna. De slöa gamla tankefloderna blir stridare och meandrar plötsligt i vidare bågar än förr. Ett nytt språk plöjer nya fåror för perseptionen. Ängsligt först, sedan djärvare. Man ser saker där man inte trodde att det fanns saker att se.

Effekten sitter i även vid hemkomsten. Som en baksmälla full av bilder från festen som var. Sen faller tankarna tillbaka i sina vanliga spår, som när blinda får i brist på fantasi, fegt och lydigt följer varandra. Och med detta en lågintensiv förtvivlan.

Gräset där borta är inte grönare. Det har bara en annan nyans av grönt. Inte bättre. Bara annorlunda. Därmed synligt. Och jag vill se!

Väl hemma drar jag emellertid ner gardinerna och flyr in i avsnitt efter avsnitt av Sopranos istället - serien är inne i en vemodig fas nu som passar perfekt. Virkar iPod-fodral. Tvättar Paris-dammet ur min vita klänning med de gula äpplena på. Vill inte ta del av verkligheten.

Men måste väl...

Och snart blir det kanske en ny liten resa. Kanske skulle man kunna cykla till Småland.

Tillbaka från Paris, lite franskare än förut

I tystnaden

Jag gör inte mycket väsen av mig här i bloggen nu för tiden. Jag skyller på att jag har viktigare saker att göra.

"Stora saker sker i tysthet", som min kollega just sa.

Man kan ju alltid hoppas.

Lägesrapport (4)

Skriver i all hast inför första inlämningen i den nya skrivarcirkeln: Två sidor på en novell om jagförvirring.

Läser mycket lämpligt: Stig Larssons Nyår och inspireras.

Läste dessförinnan: Stephen Kings Att skriva och hade mina åsikter, men blev även av denna mycket inspirerad.

Grubblar på: En tragisk överdos i bekantskapskretsens perifieri.

Illustrerar: Kartor.

Och har sålunda huvudet fullt av: Vägnät, tätorter, järnvägssträckor, kyrkor där jag vägrade att konfirmera mig som barn, stränder där jag badat, sjön där jag fick min första kyss, holmen där min mor bor, ställen där jag aldrig någonsin varit.

Borde bland mycket annat: Skriva ett spännande mail, men skjuter upp det från dag till annan.

Blir sugen på: Skräckfilm.

Hyr: Silent Hill och fascineras över hur uselt ett manus faktiskt kan vara utan att någon lyfter en hand och säger Öpp öpp öpp! innan skiten spelas in och kavlas ut över massorna.

Äter: Lunch med en av Göran Perssons närmaste medarbetare, åtminstone rent geografiskt räknat.

Dricker: För lite vatten.

Har: För lite tid.

***

Irriteras över: Den här bloggens layoutstörningar - särskilt i fråga om radavstånd.

Jonna Lee wrote this song

Och jag skuttar runt lite i den...

Ovetenskap med poäng

Läser andra delen av Doris Lessings romansvit Våldets barn. Av baksidestexten får jag veta att böckerna "är ett av vår tids viktigaste och mest beundrandsvärda kvinnoporträtt".

För att helt ovetenskapligt underblåsa min indignation som människovarelse googlar jag "kvinnoporträtt" och får cirka 12.700 träffar.

"Mansporträtt" får 2.800.

"Människoporträtt" får 1.070.

Paris!

Lösningen:
En aprilresa till Paris i påskägget till mig själv.

Vad som annars önskas av haren är ett ägg fullt av tid, att portionera ut mellan minuterna efter eget huvud, i det som återstår av mars.

Post-germanska depressioner

Detta trånga land.
Vad har jag här att göra?

Ich bin nur ein Brick

Mauerpark

På ett kick tillbaka. Tre dagar och skuggan av en hälseneinflammation senare. Det har gått lika snabbt som när Neo i Matrix fick en ubs-sladd instucken i nacken och på tre sekunder insåg sig behärska Kung Fu. Min hjärna har laddats med Berlin.

Intryck:

Hur hårfin gränsen mellan "sanktionerad" fasadkonst och graffiti kan vara. Hur det som i Stockholm anses för skadegörelse här är en odiskutabel och fullt naturlig del av stadsbilden. För vad vore väl Berlin utan spraymålningarna, såväl de anlagda som de ogräsväxande?

Hur varm de alternativa kvarteren i en stad kan bli när befolkningen inte super sig redlösa.

Hur tryggt och ledigt de okopplade hundarna rör sig längs trottoarerna. Hur även hundarna i Berlin känns som frisinnade och ansvarstagande individer.

Hur cykelvänlig staden är.

Hur härligt sydländskt det alltid känns att vakna i ett hus utan centralvärme, huttrande gå ut i trapphuset och höra fågelsången kvittra genom draghålen i fönster och väggar.

Hur okomplicerad lycka kan vara.

Streik!

Lokaltrafiksarbetarna i Berlin har gått ut i strejk. Och jag som trodde att jag skulle slippa gå två mil idag också.

Nu får jag nöja mig med en snabb förflyttning med det ännu rullande pendeltåget (S-Bahn) västerut och en ny uppsättning plåster på hälar och tår. Min sönderstressade värd har cyklat till kontoret för att färdigställa ett radioreportage om en svensk fabrik i Mexico, och lämnat mig med en ny numrerad rutt att avverka. Bland annat en Ufer-promenad längs Spree.

Gick på Berlinische Galerie och såg den utställning som bjöds, vilket råkade vara en retrospektiv över Emilio Vedova. Hade tidigare sett en hund i ett fönster som fascinerade mig mer, men slog mig ändå ner framför en dokumentärfilm om konstnären för att få vila benen en stund innan jag gick vidare.

Fyllde min digikamera med ödsliga bilder av pampiga hus och ruiner (man får inte stå uppepå klossarna i Denkmal:en över förintelsens offer bara för att få en bättre bild av monumentet, då kommer en uniformerad kvinna och säger till, vänligt men bestämt. Så respektlöst av mig. Shuldigung...).

Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor, Unter den Linden och "hemåt" igen. En natt djup sömn på en metallfjäderknölig madrass på golvet intill kakelugnen. Hälar och tår som i bästa fall hunnit återhämta sig efter gårdagens strapatser. För nu måste jag snart sminka mig och dra på mig skorna på nytt.

Fem grader varmt och växlande molnighet. Karta och checklista färdiga i väskan.

Håller tummarna för att transportstrejken inte satt griller i huvudet på mina fötter. Då är jag illa ute.

Buttercroissant

Inser när jag skickas ut i Friedrichshaim för att jaga fatt i frukostbröd att jag ju faktiskt kan det här språket. Mer eller mindre. Det är knappt som att jag lämnat Sverige.

Förutom:
-Kan man verkligen inte lyssna på radio i Tyskland mer än ett par minuter innan någon säger "Adolf Hitler"?
Nej.

Nu har jag av min vän och värd fått en karta, ett paket skavsårsplåster och en lång lista på saker som jag kan roa mig med under en ensam dag i Berlin. Muséer, gallerier och butiker. Det regnar men det kan ju med lite god vilja bara tyckas lite extra kontinentalurbanskt och bohemiskt. Jag har inte så höga krav.

Allt jag vill ha är lite nya intryck. Och en ny, snygg top.

Mot Germanien!

Och nu, god vänner, drar jag till Berlin.