Årets julklapp (2): Presentkortet!

Ändhållplats, julafton

Saltarö strand

God jul nu!

Men då sätter vi väl igång, tycker jag.

Bjällerklang på er alla.

Årets julklapp: slipsen

Innan min sambo for i taxi till radion, för att assistera några sista timmars sändning innan julfirandet börjar, med en stort, hemligt paket till föräldrarna i ena handen och en avskeds-caprizosa till Olle Garp i den andra, hann jag ge honom en första julklapp:

En vacker slips med tomten på, klättrande uppför stegen till sin magiska ballong.

Han fick hjälp med knuten av AnnaKarin Berglund i Twiggy Frostbite.

Den fick till och med en egen liten programpunkt i Morgonpasset!

(eventuell länk bifogas senare)

Hög tid

Dan före dan

God vibrations

Senaste försändelsen från Lovefilm: Mississippi brinner. Nu börjar det arta sig!

Den skälvande indignationen, i kamp mot den likaledes skälvande sydstatsfundamentalismen, matchade utmärkt den oroliga stämning jag vaknade med i morse. Stress kräver en distraktion som vibrerar i samma frekvens. Just som melankoli. Eller för den delen sprudlande glädje.

I natt jag drömde

Jag var en medelålders man, kanske 65-70 år. Jag visste att jag från och med nu bara skulle bli svagare och sjukare ända tills jag dog. Det ville jag inte. Jag hade länge arbetat med att utveckla ett serum som skulle skänka evigt liv, men medlet var inte färdigt ännu. I sin nuvarande form fick det inte åldrandet att avstanna, utan att hastigt gå baklänges, tills man blev barn på nytt och slutligen upphörde att existera. Jag ansåg emellertid att denna effekt var att föredra framför att långsamt men oundvikligt gå mot min grav. Så jag svepte en portion och började snart bli allt yngre. Eftersom jag visste att jag inte hade många dagar kvar i livet, betedde jag mig osedvanligt ansvarslöst. Jag beräknade att polisen hur som helst inte skulle hinna arrestera mig i tid, tillskanskade mig därför en stor summa pengar på olaglig väg och började spendera dem på ljusa kostymer och annan lyx, likt en playboy. Jag var nu ungefär 40 och i mina bästa år. Detta varade dock i blott en dag eller två. Snart var jag tonåring igen och förlorade alltmer av mitt vuxna omdöme, därefter ett spensligt barn i alltför stora kläder. Jag hade fortfarande en mycket tydlig vilja i kroppen, men ingen tog mig på allvar så jag hade inte mycket nytta av den. Processen fortsatte och jag antar att jag till slut hade förintats. Det hade varit intressant att se exakt hur. Men drömmen tog slut en stund innan.

Tabula rasa

Den nye intervjuar sig själv

"Horace" blev ett helt begrepp.

Nu får Svenska Akademien en ny "ständig" sekreterare.

Här intervjuar Peter Englund sig själv, mycket påpassligt, med anledning av det stora tillkännagivandet.

Förhastade slutsatser

Jag tittade förstrött på teveintervjun med Håkan Nesser igår, där han alltså skulle avslöja vem mördaren var i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Av det allvarstyngda tonläget kunde man få känslan att den person han härmed identifierade lika gärna kunde ha varit Olof Palmes baneman. Det hela kändes en aning parodiskt.

Det var dessutom ett märkligt antiklimax, för min egen del.

Jag läste Kim Novak... en sen natt 1999. Jag var vid tillfället kurskamrat på journalisthögskolan med Håkan Nessers son, och trots att faderns böcker dittills aldrig lockat mig till läsning, fann jag i detta faktum skäl nog att ta mig an en titel. (Den första och hittills enda.) Den visade sig också vara en riktig bladvändare. Enkel och luftig. Efter en handfull timmar var jag framme vid slutscenen och blev blev mycket förtjust i det som jag upplevde som en snillrik twist - jagpersonen var mördaren!

Nio år senare lär jag mig att denna tolkning förvisso var den rätta, men inte alls den tydligt avsedda.

Jahaja. Där ser man.

Spader madam

Den första av de fem nya målningarna är så gott som klar. Det är bara det vita kvar, men innan jag lägger på det måste det angränsande svarta få torka lite först. Annars geggar det bara ihop sig och allt tar dubbelt så mycket tid än vad som är nödvändigt.

Målningen är en remake på Spader dam, som jag inte längre har kvar och som jag aldrig blev helt nöjd med. Nu ger jag henne en ny chans och det är intressant att se hur jag målar samma motiv idag, två och ett halvt år senare.

Det mest slående är att damens ansikte, utan att det egentligen varit min avsikt, blivit en liten aning äldre, hållningen en liten aning stoltare, blicken en liten aning mer utmanande.

Jag vill hoppas att det också speglar min egen personliga utveckling.

Sweets to the sweet

Jag är, som sagt, svag för skräck. Jag har dock vissa kriterier för vad en bra skräckfilm är. Det är inte ofta jag stöter på en sådan film. Men det sker ibland (Barnhemmet är ett exempel). Och det är nog för att jag, varje gång jag bänkar mig framför en ny rulle, ska ha magen full av fladdrande hopp.

Candyman (1992) inleds lovande. Den har en tydlig utgångspunkt - en kvinnlig doktorand skriver en uppsats om moderna myter och börjar sålunda utforska historien om den demoniske mördaren Candyman, vilket snart, så klart, visar sig ödesdigert. Filmen öser inte heller på med effekter utan tar hellre vara på rädslan för en överhängande fara. Skräckeffekterna är korta, intensiva, de dröjer inte vid blodet i onödan. Och när skräcken väl stegras behåller filmen sitt sansade grepp om händelseförloppet. Åtminstone till en början.

Mitt främsta kriterium för bra skräck är konsekvent inneboende logik. Kan en demon exempelvis förflytta sig med tankekraft i en scen måste den också kunna göra det i nästa. Och öppnar filmen för tolkningen att allt som sker bara sker i huvudkaraktärens huvud (en delgenre jag personligen är mycket förtjust i), så måste den hålla fast vid denna möjlighet ända till sista rutan.

Candyman lyckas hålla greppet om logiken i nästan en hel timme. Sedan släpper Bernard Rose tyglarna lösa och filmen skenar rakt ner i det sedvanliga skräckfilmsträsket.

Nå. Virginia Madsen är i alla fall söt som honung att titta på, för den som nu är sån.

Kungen och hans män

Tjusningen med att hyra film enligt ett kontrollerat slumpvalssystem är att nästan vad som helst kan dimpa ner i brevlådan om dagarna. I den senaste leveransen av Lovefilm-filmer fanns exempelvis The Man Who Would Be King, ett äventyr för vuxna pojkar, daterat 1975, av John Huston, och med Sean Connery, Michael Caine och Christopher Plummer i huvudrollerna.

Det är härligt att se de tre ikonerna stångas mot varandra i en berättelse av Rudyard Kipling. Men den förlegade människosynen är svår att svälja.

1975 var detta förmodligen inte alls rasism, bara underhållning. Och kanske gick det att se den här filmen 1975 utan att fundera över att det faktum att det enda läte en kvinna upplåter under de två timmar historien varar är ett gutturalt Uögghh innan hon, i något slags skräckvållad trans, biter Sean Connery i kinden.

2008 blir det emellertid lite tragiskt.

Men jag gnuggar händerna ändå. Vi får se vad som rasslar ned genom postfacket nästa gång.

Sparar på skogen

Varje jul köper man metervis med papper vars enda egentliga uppgift är att rivas sönder för att sedan kastas bort. Varje dag rasar det in en trave papper genom brevlådan vars genomsnittliga förbrukningstid är 20 minuters förstrött bläddrande innan detta också kastas bort. Tanken gör mig sjuk. För att känna mig lite mindre sjuk under julen brukar jag strunta i att köpa nytt kast-papper och istället återvinna det jag redan har. Med lite fantasi kan bli ganska fint.

I år blev det så här: