Sweets to the sweet

Jag är, som sagt, svag för skräck. Jag har dock vissa kriterier för vad en bra skräckfilm är. Det är inte ofta jag stöter på en sådan film. Men det sker ibland (Barnhemmet är ett exempel). Och det är nog för att jag, varje gång jag bänkar mig framför en ny rulle, ska ha magen full av fladdrande hopp.

Candyman (1992) inleds lovande. Den har en tydlig utgångspunkt - en kvinnlig doktorand skriver en uppsats om moderna myter och börjar sålunda utforska historien om den demoniske mördaren Candyman, vilket snart, så klart, visar sig ödesdigert. Filmen öser inte heller på med effekter utan tar hellre vara på rädslan för en överhängande fara. Skräckeffekterna är korta, intensiva, de dröjer inte vid blodet i onödan. Och när skräcken väl stegras behåller filmen sitt sansade grepp om händelseförloppet. Åtminstone till en början.

Mitt främsta kriterium för bra skräck är konsekvent inneboende logik. Kan en demon exempelvis förflytta sig med tankekraft i en scen måste den också kunna göra det i nästa. Och öppnar filmen för tolkningen att allt som sker bara sker i huvudkaraktärens huvud (en delgenre jag personligen är mycket förtjust i), så måste den hålla fast vid denna möjlighet ända till sista rutan.

Candyman lyckas hålla greppet om logiken i nästan en hel timme. Sedan släpper Bernard Rose tyglarna lösa och filmen skenar rakt ner i det sedvanliga skräckfilmsträsket.

Nå. Virginia Madsen är i alla fall söt som honung att titta på, för den som nu är sån.