Förhastade slutsatser

Jag tittade förstrött på teveintervjun med Håkan Nesser igår, där han alltså skulle avslöja vem mördaren var i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Av det allvarstyngda tonläget kunde man få känslan att den person han härmed identifierade lika gärna kunde ha varit Olof Palmes baneman. Det hela kändes en aning parodiskt.

Det var dessutom ett märkligt antiklimax, för min egen del.

Jag läste Kim Novak... en sen natt 1999. Jag var vid tillfället kurskamrat på journalisthögskolan med Håkan Nessers son, och trots att faderns böcker dittills aldrig lockat mig till läsning, fann jag i detta faktum skäl nog att ta mig an en titel. (Den första och hittills enda.) Den visade sig också vara en riktig bladvändare. Enkel och luftig. Efter en handfull timmar var jag framme vid slutscenen och blev blev mycket förtjust i det som jag upplevde som en snillrik twist - jagpersonen var mördaren!

Nio år senare lär jag mig att denna tolkning förvisso var den rätta, men inte alls den tydligt avsedda.

Jahaja. Där ser man.