Spänning i en liten ask

I går: 12 edsvurna män (1957).

Ett strålande exempel på hur fängslande en film kan vara, utan explosioner, biljakter och panoramavyer över Tokyo. Görs det bara på rätt sätt behövs inget mer än ett rum, ett givet antal karaktärer och en enkel men bärande grundidé.

I det här fallet: En amerikansk jury stängs in i ett rum för att nå enighet i ett mordfall. Allt tycks till en början solklart; killen är skyldig. Bara en av de tolv är tveksam. Till de andras frustration måste nu fallet gås igenom igen, bevis för bevis, och diskuteras ur alla vinklar. Så får betraktaren en allt tydligare bild av vad som hände under mordkvällen. Samtidigt blir också skuldfrågan allt mindre given.

Nog har tiden sprungit ifrån den gamla klassikern på flera sätt. Det är anmärkningsvärt att alla tolv jurymedlemmar är mer eller mindre vita män. Men det förlåter man gärna berättelsen, särskilt som den, då för 50 år sedan, försöker göra en tydlig markering mot fördomar.

Spänningen är dessutom tidlös. Den långsamma logiken, evigt tillfredställande.

Min tur testa nya karusellen

Jag fick en invite i natt. En av få återstående, påstods det så klart. Efter installationen lät jag sambon göra en första testsökning.

Giant Sand: albumträffar 0.

Då var han nöjd.

För att ta på mig rollen som djävulens advokat bad jag honom om en till chans.

Ja, men ta Dean Martin då.

Första spelade låt sålunda: "Making Love, Ukulele Style"

Måste säga att ljudkvaliteten på de hittills testade spåren lämnar mycket övrigt att önska. Men visst, det här kan väl säkert komma till användning någon gång.

Fortsatt gäckande djur

Fyra timmars envetet, alltmer enerverat penselduttande. Rävlymmeln vägrade se mig i ögonen. Flera gånger torkade jag bort en halvtimmes arbete med trasan och började om från början igen. Ibland trodde jag mig äntligen vara på rätt spår, tog ett steg tillbaka för att överskåda resultatet. Rävskrället såg ut som en katt. Ett lo. En varg. En råtta. En myrslok...

Efter fem timmar erkände jag mig slutligen besegrad. Tavlan vägrade låta sig bli målad så som jag först planerat. Jag strök ut ansiktet en sista gång och lät djuret vända bort blicken.

Ytterligare en timme senare står nu räven där. Stolt och stadig på sina mjuka tassar, tyngdpunkten trygg på den främre vänstra. Med förstadiet till ett hjärta hängande ur käften. Och jag gör utmattad kväll av dagen.

***

För precis en vecka sedan startade förresten en kär bekant en mycket initierad tennisblogg. Apropå den visade min sambo mig nyss den här sidan, med djuriska reklamaffischer för Swedish Open, signerade tidigare idag nämnde rävmålaren Ernst Billgren.

Men det visste jag redan: allting är sammankopplat.

Papegoja-koala-råtta-katt-gris-räv

Rävtavlan vållar mig osedvanliga, men inte helt oväntade, bekymmer

Under flera dagars sporadiskt skissande har djuret sett ut som alltifrån en apa, sävlig koalabjörn, bitsk råtta och kurande katt, till trubbig gris och senast en varg, innan den äntligen började få proportion av det lilla, smidiga hundsläkting den helst bör vara.

I mitt huvud började tavlan emellertid som rent kakel. Jag såg de planka fyrkanter framför mig, som i en simhall, eller som i bakgrunden till målningen Zebra Crossing (badkarstavlan här till höger). Anknytningen med zebratalvan kunde bli ännu tydligare, tänkte jag, om jag kontrasterade kaklet med något exotiskt djur. Min första tanke var en papegoja, vilt flaxande med något obehagligt i klorna, något köttigt som ännu mindre skulle höra hemma i en simhall, utan kanske snarare i en obuktionssal. Men Galerie Paname har redan (till min glädje) menat sig se ett släktskap mellan mina och Linn Fernströms målningar där det just kryllar av papegojor. Så jag beslutade mig snart för att tänka om.

Rostrött är nu synnerligen snyggt till blekt blå-gröna toner. Och rävar är roströda. Vidare har jag alltid varit mycket förtjust i rävar.

Som liten var jag faktiskt absurt småförälskad i Disneys tecknade Robin Hood-räv. Det var nog adamsäpplet jag föll för. Animatörerna har fått till det så bra, just när Robin sträcker den vita halsen upp mot Marions trånande slottstorn och man ser struphuvudet röra sig under den tunna huden - lika blottat och utsatt som ett lärkägg under en näsduk av siden - medan han drömmande viskar hennes namn.

Mina favoritscener ur Grissly Man är så klart också de med den vilda räven, som tyr sig till den galne berättaren likt en lekfull katt. Utan att riskera tal om släktskap är jag dessutom mycket förtjust i Ernst Billgrens djurmotiv, även om jag generellt föredrar skulpturerna. Och här i Bromma bor föresten också rävar. Eller åtminstone en. Som smiter ibland över vägen i skymningen. Så oväntat att det klacker till i själen.

När jag nu dristar mig till att försöka måla en tavla utan människor i (vilket alltid ger mig problem), och jag redan uteslutit flygande djur, känns det bara naturligt att det motsvarande motivet istället skulle bli en räv. En räv med ett blodigt människorhjärta i munnen.

Jag hoppas nu bara att jag kan få den lika levande på duken som jag ser den framför mig i huvudet.

Tar ner skylten

Idag plockar jag ner tavlorna från Grand. Så ska väl förvirringen äntligen vara över, om var i foajén toaletten är belägen.

Senare i vår hänger jag upp igen, på annan plats.

Återkommer snart med närmare besked.

***

Information om tid och plats finns nu här i högermarginalen under "Kommande evenemang".

Mördarbröd

2009 sparkas in med två veckors hälsomat. Surbröd är till exempel bra.

Efter två dygns jäsning i olika omgångar, utbakning, ytterligare två timmars jäsning på plåten, en timme i ugnen med värmen påslagen (200 grader), tre timmar i ugnen med värmen avslagen, nogsam inlindning i handdukar och plast, samt ett och ett halvt dygns vila och mognad, har jag slutligen lyckats tillverka en bröd-frisbee som är tung och hård nog att döda ankor med och som luktar korv.

Men god var den, faktiskt.

Sms

"Hej vän! Vill du på tisdag kl 20 komma
och vara med i min musikvideo? Den
filmas i en studio i västberga och jag ska
samla några vänner för att gapa och skrika
med mig i en stor klunga. Vore jättekul
om du ville komma!"

80-talsskräck

På natten drömmer jag att jag är fångatagen av en obehaglig gubbe, som jag till slut lyckas handikappa genom att (med alltförstor tveksamhet) skära honom flera gånger över halsen med en stor kniv. Nästa kväll ser jag A Nightmare on Elm Street, där den äcklige Fred Krueger, med sina knivfingrar, terroriserar ungdomar i deras mardrömmar. Tur att skräckklassikern från '84 med åren blivit mer rolig än skrämmande. Särskilt underhållande är exempelvis Freddys plötsligt förlängda armar, uppenbart hängande (och slängande) på tunna vajrar, filmade i rökigt motljus. Samt Nancys ogenerat skåpsupande mamma.

Tidigare på kvällen såg jag 4 månader, 3 veckor & 2 dagar, om en illegal abort i 80-talets Rumänien. Filmen vann Guldpalmen i Cannes och utsågs till Stockholms filmfestivals bästa film 2007. En berättelse med en man som är minst lika rutten inuti som den förmultnade Freddy Krueger, och en sannskyldig mardröm som dessutom är skrämmande på allvar.

Lägesrapport (12)

Läser och läser: Vi, de drunknade men har gått på grund halvvägs och kommer inte riktigt loss.

Ringer: Konstnärernas centralköp och frågar vad det här är för en dag egentligen.

Och blir: nöjd när det svarar att det räknas som en vanlig måndag, med en måndags öppettider, vilket möjliggör inköp av nödvändigt material.

Ser: Janne Loffe Carlsson gråta i Stjärnorna på slottet (internetarkivet), och börjar gråta själv mitt i lunchcurryn - vilken rar man han är.

Äter över lag: hälsomat i två veckor, för att likasom få en rivstart på det nya året.

Har som vanligt: för lite tid.

Och håller därför: rapporten kort.

Tankebubblor och djungelrävar

Andra tavlan så gott som klar.

Det blev inte alls tavla nummer två i planeringen, utan istället den sista: med mannen och tankebubblan.

Nästa målning, tavla nummer tre, har vidare dykt upp som en joker i leken, helt utom ramen för samma ursprungliga planering: en djungelräv, stående på en kvist mot rutig botten, och med ett blodigt hjärta i munnen.

Inspirationens vägar äro outgrundliga.

Diplom

Förra årets illustra höjdpunkt var att kunna bidra till en av de artiklar som vann fint pris på Grodden-galan i oktober. Till slut har jag nu också erhållit mitt diplom. Det ser ut så här.

Jobbet vs karriären, det handlar om tid

Den amerikanska komikern Dave Chapelle menar i en scetch att skillnaden mellan en karriär och ett jobb är att den som har en karriär alltid har alldeles för lite tid, medan den som har ett jobb alltid har alldeles för mycket.

För mig gäller båda delar.

Halva min tid jagar jag minuterna för att hinna med allt som måste hinnas med. Andra halvan längtar jag istället bort varje timme.

Igår gick jag exempelvis upp klockan sju på morgonen för att hinna illustrera tre kända ansikten till Nacka Värmdö Postens årsspecial. Detta sysslade jag med sex timmar i streck. Sen for jag i hast till biografen Grand där jag fungerade tålmodig herde för alla de stackars pensionärer som kommit för att se Maria Larssons eviga ögonblick men som fick vända i dörren eftersom salongen var full. Kaffe och popcorn i ytterligare sju timmar, till kvart över nio. Sen hem igen för att slutföra bilden på Barack Obama.

Klockan var elva innan jag äntligen fick fram en skiss som liknade USA:s nye president. Ett tag trodde jag att jag höll på att bli galen. Det var när ansiktet på pappret först började likna Alfred E. Neuman, och strax därpå (vilket på alla sätt är mycket värre) George W Bush! Ett tag påminde han faktiskt om båda två samtidigt. Men i morse tror jag att jag slutligen kunde skicka över en bild som var mer lik Barack Obama själv, än en elak satir över hans föregångare på den relativt fria världens tron.

Resten av dagen är jag tursamt nog ledig från jobbet. Det betyder att jag istället kan ägna några alltför hastigt undflyende timmar mig åt min förhoppningsvis spirande karriär.

Symfonisk inledning

Nu ska vi iväg för att döpa det nyfödda 2009 i en kaskad välljudande toner.

Inte av hiphop dock, vilket förra inlägget kanske kunnat antyda. Utan av Stockholms Straussorkesters nyårskonstert i Berwaldhallen.

En storstilad inledning på det nya året, vill jag mena.

Slumpmässigt nyårslöfte

Under gårdagskvällens nyårsfirande lanserades en liten lek: Alla skriver två seriösa nyårslöften på vardera två lappar och lägger dem i en hatt, sen drar man slumpvis två nya lappar ur hatten.

Sålunda ska jag nu "Åter leva upp till begreppet lördagsgodis" vilket jag tolkar som att jag bara får äta godis en dag i veckan det här året - ett inte alls vilsekommen uppmaning, måste jag erkänna.

Den andra lappen var minst lika välriktad, och drygades dessutom genast ut med tre låneskivor ur värdparets cd-hyllor: "Ge hiphop en chans".

Ja, jag lovar att göra ett försök.

(Körsbärsmönstret på fodralet till Gang Starrs album längst ner, hör inte till själva konvolutet, utan till min första-januari-blus, som visst ville vara med på bild.)