Pausfågel

Jan Kjaerstad, ett exempel:

"En gång på Hvaler - jag kan ha varit sju åtta år - fann jag en kork som låg och flöt på havet. Jag var ute och rodde i min farfars minsta eka, en båt som till och med jag kunde hantera. När båten gled förbi korken blev jag nyfiken. Jag skåtade. Jag lade upp årorna. Jag böjde mig ut över relingen och fiskade upp korken. Jag upptäckte att det satt en lina fäst i den. Jag blev ännu mer nyfiken. Jag började dra i linan, hala upp den i båten. Det visade sig naturligtvis att jag hade fått tag i ett garn, men det var - det måste sägas i mitt försvar - ett ovanligt garnmärke, dessutom olagligt litet. Ingen såg mig från land. Jag drog försiktigt. Några flundror satt fast i maskorna i början av garnet, men jag såg något spännande glittra längre ner. Jag drog raskare. Jag iakttog hur det där vita, blänkande förvandlades till något väldigt - och anskrämligt, liksom ett gap på väg upp mot mig. Jag blev rädd. Jag släppte allt. Jag vet inte vad det var, kanske en liten håkäring eller buken på en jättekrabba. Jag har tänkt på det senare. Upplevelsen påminner mig om Margrete. Man är på väg genom livet och hittar en kork på havet, man tar upp den och sedan kommer det ett stort garn, ett nät fullt av saker man inte har kunnat föreställa sig. Man vet, även om det är omöjligt, att om man drog tillräckligt länge, om man tog i och hade tålamod, skulle man hala upp hela världen i båten, inklusive en själv och båten."

Ur Upptäckaren