Rea på riktigt

Så här billigt ska det vara.

10 kronor styck på skol-ungdomarnas loppmarknad på Bromma-plan. Tummade blir ju böckerna förr eller senare ändå. Och påse fick vi på köpet.

Lyckligt lottad

Förutom att det skänker mig en tramsig anledning att skämtsamt avkräva min sambo choklad, inger mig mig dagens datum snarare irritation än stolthet.

Jag känner mig aldrig genetiskt handikappad förrän företeelser som tjejmilen (med sin idiotiska betoning på "tjej") och internationella kvinnodagar antyder att jag borde göra det. Att som kvinna medlidsamt pådyvlas en särskild dag känns på det viset snarast som en bisarr förolämpning.

Vad är det ni försöker säga mig? Skulle de övriga 364 dagarna på året alltså tillhöra någon annan?

Som 31:årig kvinna har jag, i vuxen ålder, här i Sverige, från jämnåriga män, aldrig upplevt en nedvärderande attityd gentemot mig själv till följd av mitt kön. Med äldre män kan det förvisso vara lite si och så. Där lever hos somliga fortfarande en djupt rotad, och i regel förmodligen helt omedveten, känsla av överlägsenhet som stundom pyser fram och tar sig ömsom beklämmande eller rent av farliga, ömsom blott skrattretande uttryck. Detta märker jag aldrig hos jämnåriga.

Jag inser dock att jag förmodligen är lyckligt lottad. Och detta är alltså här och nu. I Sverige. Idag. Det är min personliga upplevelse som 31:årig akademiker. Till morgonkaffet slår jag upp tidningen och läser om andra platser och sätter genast sturskheten i halsen.

Tjetjenien till exempel. Där presidenten i princip just uppmanat landets män att mörda sina kvinnliga släktningar om de uppvisar bristande moral. (Detta finns ej på nätet än, men väl en artikel om kvinnornas utsatthet i Pakistan.) Hjärtat sjunker i mig och samtidigt blir det återigen tydligt hur offer och förrövare ständigt byter roller med varandra i världshistorien.

Av vad består den tjetjenenska separatiströrelsen? Desperata frihetskämpar? Skrupelfria terrorister? Religiösa kvinnohatare? Sanningen är alltid en blandning

Jag återvänder till min vardag med lite större vördnad inför datumet. För ett ögonblick är jag till och med på vippen att känna mig som ett offer. Men det skakar jag hastigt av mig.

Nya ansatser

Smått mörbultad i hjärnan av gårdagens glada anspänning försöker jag nu kravla mig upp till en ny dag och samtidigt finna nya skäl att göra det.

Utställningen sjösatt. Guppar på av egen kraft. Så vad nu?

Ge mig en dag, så ska jag nog finna råd.

Glad och matt

Så många vänliga ansikten! Blommor och presenter! En massa artig uppskattning, och en hel del hjärtligt menad. En röd prick redan första dagen och ett litet klirr i kassan. Intervju på café, och sedan hem igen. Lättad, nöjd och tömd på ord, efter timmavis av trevligt trivselbabbel. Fick aldrig fart på kameran.

Men så här såg det ut i alla fall:

Galerie Paname, Frejgatan 57 i Stockholm

Jag säger bara det

Välkomna!

Kvinnor som förkastar och återvinner

Eftersom jag, när klockan idag slagit två, såväl hunnit hänga upp alla tavlor på Galerie Paname, och varit på tryckeriet och hämtat ut andra omgången visitkort (första omgången var felstavad och illa beskuren) slank jag in på matinén av Män som hatar kvinnor på Grand.

Nu hör jag till dem som inte läst Stieg Larssons böcker. Jag gjorde ett försök med DN.s följetong förra sommaren men gav tvärt upp efter att Lisbeth Salander "vaknat med ett ryck" inte bara en, utan faktiskt två gånger på ett och samma uppslag.

Därför hade jag heller inga förväntningar på filmen. Och kan man tänka sig! Den var ju faktiskt helt ok. Tajt klippt, snyggt filmad, väl avvägd i aktionpartierna och med fint skådespeleri över lag. Sammanfattningsvis en klar fyra med inomsvenska mått mätt, och en trygg trea med objektivt internationella. Dessutom har ju Sverige, i och med Noomi Rapace tolkning av Salander, fått något så osvenskt som sin egen oövervinnerliga catwoman.

Det är förvisso sorgligt att en svensk, kvinnlig deckarhjälte inte bara kan vara smart, stark och snabbtänkt. Hon måste vara snygg också. Medan männen däremot, får se ut hur som helst. Men det där är väl en annan diskussion.

Nu sätter jag mig i soffan med Gudfadern II och första omgången visitkort i knäet. Snål som jag är vill jag inte kasta de feltryckta. Jag tecknar bara dit det försvunna bindestrecket i "Ord- & Bildbyrå" med svart, vattenfast tusch och beskär alltihopa med kökssaxen.

Separationsångest

Tavlorna står redo, lutade i flock runt skiljepelaren i hallen. Snart ska de bäras iväg.

Jag tänker på stycket i Lida, där den fängslade författaren just fått foten avsågad och raskt ser den bäras ut ur rummet. I sitt omtöcknade tillstånd lägger han märke till ett ärr vid ena ankeln på den amputerade kroppsdelen och minns i samma stund exakt hur och när han fick det. Insikten som följer, men som ännu inte riktigt sjunkit in: Att det där är hans fot, hans! fot, en fot som alltså borde sitta fast längst ner på hans ben, men som just nu försvinner utom syn- och räckhåll.

Inget kunde bättre beskriva den surrealistiska upplevelsen av att plötsligt skiljas från en del av sig själv. Kungen King i sitt esse.

Vart penseldrag där på dukarna en liten bit av mig.

Nå.

Målningarna forslas förvisso till galleriet idag, för att hängas upp och ut till försäljning. (Kom och köp mina avsågade fötter...) Men om två veckor kan de ju mycket väl vara hemma igen.

Lägesrapport (16)

Läser: Sekonden av Per Olov Enquist,

men blir, trots mångfalden förutsättningar: inte särdeles medryckt.

Skriver: min namnteckning på målningars träramar.

Och sätter vidare: hängfästen på dem.

Sorterar dem och försöker: samla mig.

Ser: Margot at the Wedding ett halvår efter Rachel Getting Married,

och tycker till skillnad: bättre om Rachel.

Rör mig på jakt: efter något nytt att sätta på mig, istället för den skrynkliga textilmassan i garderoben.

Men inser ju genast: att även det nya snart blir skrynklig textil, och att allt i förlängningen är lönlöst.

Gräver ur djupet: fram en strykbräda istället,

och spar: mina fattiga slantar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 7)

Ny onsdag, ny tävling!

Vad ska jag välja idag? Något lätt, något svårt, något roligt? Att vraka bland stations-bilderna nu är som att rota runt i en godispåse. Det gäller att få till den perfekta blandingen och dessutom avnjuta bitarna i bästa möjliga ordning, så att salt följer på surt med en söt bit emellan.

Ja, efter förra veckans ökanlandskap är det nog dags för något lite mer lekfullt och glatt. Som i konstverket nedan.

Frågan är som alltid: På vilken av Stockholms tunnelbane-stationer befinner vi oss nu?

Spänd förväntan

Det börjar dra ihop sig.

Redan nu på lördag slås dörrarna upp för vernissagen.

Ni är då alla, kära läsare, hjärtligt välkomna dit för att vimla omkring en stund bland målningarna!

Själv isolerar jag nervsträngarna med chokladfett och avocado. Det dämpar de värsta vibrationerna.

Rätt svar (deltävling 6): Skärholmen!

Och grattis Yavie som denna gång var först på bollen. Kristian får bara ett poäng för sin snyltgissning, men kämpar sig därmed ändå upp i ledning. Förresten var han heller inte så fel ute när han först helt skämtsamt chansade på Texas. Ökenlandskapet på bilden är nämligen hämtat från Texas västra grannstat New Mexico.

Verket, ursprungligen monterat 1990, kallas "Ett landskap, från soluppgång till solnedgång" och består i sin helhet av 23 versioner på samma tema, löpande längsmed spårväggen på stationen. Det ger en ny bild för var och en av dygnets timmar (minus en), och för var ny bild förändras också ljuset och motivet. Bilarna och husen löses upp mot himlen för att sedan återvända i aningen nya formationer, allt för att väcka betraktarens fantasi till liv. Från början hängde orginalmålningarna här men de ersattes 2005 av reproduktioner.

Konstnären bakom verket är en av våra mest kända (genom denna tävling nu även av mig) och hans namn är Ulf Wahlberg. Han föddes 1938 och när han slog igenom som konstnär på 1960-talet var det just med målningar av nordamerikanska landskap, motiv han samlat från sina långa resor runtom i USA.

Själva Skärholmens stationen invigdes 1967, men kompletterades med en nordlig uppgång så sent som 2004. Då fick Ulf Whalberg möjlighet att utsmycka även den. Stilen här är däremot helt olik ökenlandskapen nere på plattformen, och detta demonstrerar samtidigt Wahlbergs bredd som konstnär. Istället för det vattrade, flytande ljuset över New Mexico, finner vi här fem kontrastrika skapelser i fartfylld kubistisk stil och passande nog tillverkade klinker - fyrkantens inredningsdetalj framför andra.

Verket heter "Färg och form. Tema med variationer från 1950-talet" och så här har konstnären själv sagt om sina inspirationskällor: "Efter kriget kom freden och efter freden kom 50-talet. Det rådde stor optimism inför framtiden. Framtiden var ljus och ljuset speglade sig i kromet och lacken på de nya bilarna som inte längre var svarta utan turkosa, vita, rosa och ljusblå. Ljudet från V8-motorer på Kungsgatan och Sveavägen blandades med rock´n roll-musiken. Från skoldanserna på Norra Latin och Nalen strömmade dixielandmusiken ut. Natten lystes upp av neonskyltar i starka färger, som visade vägen till biografer, restauranger och nöjeslokaler. Televisionssändningarna startade, de första rymdfärderna genomfördes, höghus byggdes, förorterna växte upp och tunnelbanan invigdes."

Som ni märker nämns bilar även här och bilar är över huvud taget typiskt för Walhberg. Men bland hans arbeten märks också abstrakta stilleben och andra typer av landskapsmåleri. På ArtGlobe finns en fin samling bilder som säger en hel del om hans breda konstnärskap.

Jodå, minsann! Härmed lärde åtminstone jag mig något nytt förra veckan också. Och än finns nog rum i hjärnan för ytterligare kunskaper. Så varför sluta nu? På onsdag tar vi nya, marsvinterfriska tag.

Sidospår i svält

Inte nog med det.

När författaren till Legionärerna, i ett försök att vetenskapligt undersöka hur en kropp faktiskt påverkas av hungerstrejk, utsätter sig själv för en åtta dagars fasta under vilken han enbart får dricka vatten, snuddar han oförutsett (och utan att inse det själv) vid en helt annan sanning - den avskurna idiotin hos anorexia nervosa:

"... i sin absurda meningslöshet hade experimentet ändå ett slags mening. Alla dessa ständiga observationer, dessa eviga mätningar och vägningar, dessa pulskontroller och promenader med tidtagning, de skapade ett tillstånd av uppdriven egocentricitet, de tycktes slå en ring runt honom, en ring som avskärmade honom från världen. Livet gled förbi där ute, man bombade Hanoi och demonstrerade, Svetlana kom till New York och pratade sitt charmerande strunt, ett fartyg förliste och några svenskar blev dubbelmästare i bordtennis, men runt omkring sig drog undersökaren allt högre murar av observans, egocentricitet och självmedvetenhet. Och dag för dag blev detta allt uppenbarare: den närmast hysteriska upptagenheten av sig själv som till sist kom att dominera allt."

Möjlig titel: Hand i hand, hatet och moralen

För några år sedan lärde jag känna en person som tillhörde (och för all del ännu tillhör) andra generationens invandrare från Estland; hans föräldrar flydde hit under andra världskriget, om jag förstod det hela rätt, just i röran som uppstod när ryssarna trängde tillbaka tyskarna och i samband med freden åter erövrade Baltikum. Den del av släkten som blev kvar drabbades svårt av Sovjetunionens brutalitet.

Om detta visste est-svensken att berätta ett flertal skräckinjagande historier, samt en hel mängd andra av mindre exceptionell natur men som ändå betonade ryssens grymhet. Han stammade från ett folk som efter mansåldrar av förtryck till slut vunnit självständigthet och denna bakgrund bidrog så klart på ett betydande sätt till est-svenskens identitet, nationellt men också politiskt.

Han hade med andra ord inte mycket till övers för kommunister.

Vid något tillfälle kom Legionärerna (utgiven 1968) på tal och även om jag inte minns i detalj vad som sades den gången kommer jag ihåg att han starkt fördömde Enquists version av baltutlämningen. Han avfärdade, mycket agressivt, boken som historieförfalskning, eller åtminstone vänsterpropaganda.

Jag hade vid detta tillfälle inget större hum vare sig om själva utlämningen som historiskt faktum eller om Enquists bok. Därför blev jag mest av allt lite beklämd över tanken på att en författare som Enquist, som jag storligen respekterat, i detta fall alltså kunde ha gått extremvänsterns ärenden, må vara av naivitet eller politisk övertygelse.

Snart kom emellertid min tilltro till est-svenskens egna bevekelsegrunder att få sig allvarliga törnar och när jag häromdagen till slut tog mig an boken om de 146 baltiska soldater som stridit på tyskarnas sida och efter krigets slut flydde till Sverige för att ett knappt år senare överlämnas till Sovjet, är det med en stor men reserverad nyfikenhet.

Min utgångspunkt kan sammanfattas i frågan: Vad är det i detta verk som utifrån en est-svensks perspektiv skulle kunna betraktas som ett stort och osande svek? Snavar Enquist faktiskt på sin egen, överdimensionerade vänstersko? Eller är det snarare denne specifike est-svensk som kanske fått något avgörande om bakfoten?

Redan i andra kapitlet drar jag åt mig öronen inför en formulering. Det handlar där om varför de baltiska soldaterna över huvud taget hamnat i tysk uniform. De flesta hade helt enkelt tvångsmobiliserats. Andra tog däremot frivilligt värvning. En andel av dessa frivilliga var förmodligen tyskvänner, några kanske rent av nazister. Men det kunde betonas (vilket jag alltså inte kände att Enquist gjorde tillräckligt) att bland de frivilliga även måste funnits människor som såg tyskarna som sin enda chans att bli kvitt ryssen. Det hade för dessa personer inte spelat någon roll om det var guds härold eller eller djävulens änglar som dykt upp för att trycka undan de röda. Man hade sällat sig till dem i vilket fall, allt enligt principen vår fiendes fiender är våra vänner. Och det förlängda målet för dessa balter var inte Tredje rikets herravälde över Europa, utan autonomi för de egna länderna.

Med denna reservation läser jag emellertid ivrigt vidare. Och för var sida jag vänder stegras min respekt för Enquists arbete. Först och främst imponeras jag över hans enorma, systematiska faktasamlande. Därefter hans förmåga att råda reda i det enorma faktamaterial han slutligen haft i knäet, den förkrossande klarsyn som krävts för att ställa motstridiga uppgifter mot varandra och ständigt undvika att dra förhastade slutsatser, att ständigt betona det osäkra. Samtidigt grips jag av hans empati för de inblandade, och då menar jag empati inte i betydelsen medkänsla/medömkan utan innerlig förståelse eller åtminstone ett aldrig minskande försök till sådan förståelse. Och slutligen berusas jag, på ett trögt, intellektuellt, nästan smärtsamt plan, av hans ständiga kamp för att bli medveten om det vatten han själv simmar i, att skärskåda sina egna motiv i faktavalen och att aldrig slappna av inför uppgiften.

Jag vill falla till marken av beundran.

Gång på gång fördjupar sig Enquist i hur olika grupper kan använda ett skeende som ideologiskt incitament. På detta är baltutlämningen är ett utmärkt exempel. Beroende på vilken politisk utgångspunkt man har kan man välja att se de 146 balterna som oskyldiga offer för svensk undfallenhet mot jätten i öst, eller som stridande soldater, medskyldiga till tyskarnas oöverskådliga härjningar på Sovjetisk mark. Identifierar man sig med balterna föredrar man förmodligen den förra tolkningen.

Estland, 2006

Få saker är så tillfredställande som känslan av moralisk överlägsenhet, övertygelsen om att man själv har rätt och någon annan fel. Det är den känsla som griper folkopinionen månaderna innan de internerade soldaterna lämnas ut. Det är den känsla, den massupplevelse av moralisk överrätt, som vid en demonstration i Humlegården får en kvinna att känna sig så oantastligt god att hon utan vidare kan slå en man med knytnäven rakt på munnen så att faller till marken och förlorar en tand, bara för att han vädrat en annan åsikt.

(En känsla djupt ur grunden: i massan lever djävulen.)

Som erkänt offer för andras brutalitet erhåller man automatiskt en sådan ställning av moralisk överlägsenhet. Som offer kan man aldrig hållas ansvarig för sina egna handlingar. Man blir, på sätt och vis, oantastlig. Och med detta följer också privilegiet att fördöma andra.

Est-svensken jag lärde känna vägrade befatta sig med tanken på att vissa av hans egna landsmän (eller hans baltiska grannländers) faktiskt själva kunnat vara antingen nazister eller kommunister, eller båda delar i tur och ordning, som det fallit sig mest fördelaktigt för stunden. Han föredrog (och nu gör jag mig själv skyldig till en oförsvarbar - oenquistsk - tillspetsning och förenkling) att tänka på sitt andra hemland som en stolt och nära nog enhetlig nation av frihetskämpar, som obefläckade offer för utomstående makters godtycke och grymhet. Ingen vill heller förneka, allra minst PO Enquist, att befolkningen där satts på svåra prov under delar av sin historia.

Men läser man Legionärerna med est-svenskens glasögon måste det enklaste vara att ändå slå den ifrån sig som förtal. För det Enquists efterforskningar pekar på är ju att några av de där 146 balterna möjligen själva var krigsförbrytare, och att de inte alls, vilket många, av politiska anledningar, gärna velat tro, avrättades som förrädare så fort de satte sina fötter på Sovjetisk jord. Och han vågar påstå att livet i en kommunistisk diktatur, för den enskilde individen, den som inte råkade ut för snedvridna rättegångar och straffarbete, som fann sin plats någonstans inom systemet och kunde skapa sig en vardag, faktiskt kunde beskrivas som drägligt, åtminstone efter Stalins död 1953.

Sanningen är alltid mer komplicerad än vad vi orkar med. Och, just som jag nyligen påpekade i samband med Waltz with Bashir, kommer världen aldrig bli ett bättre ställe förrän vi vågar möta vår egen blick i spegeln och utforska vår egen skuld.

En sista bild står fram för mig nu: 2006. Två män sittande på en mur i Narva, på den estniska sidan av gränsen mot Ryssland. Utan ett ord ser de ut över den nedtrampade gårdsplanen, där den uppsluppna finalen av ett ryskt bröllop mellan just utspelar sig. Hatet tycks för ett par minuter förvandla männen till sten. De blinkar inte ens. De har frusit till is.

Kommer historien en dag lyckas smälta dem?

Kvalster, var god dröj

Att läsa Legionärerna var som att hitta en lucka in i PO Enquists huvud, för att där, genom hans ögon, plötsligt se världen i ett klarare sken.

Jag vill inte lämna det tillståndet och behöva ramla ut i ett dike i den vanliga, enfaldiga verkligheten igen. Så jag skyndar direkt från baltutlämningen till Sekonden, som för övrigt blev mitt enda fynd på rean (50 kr å Bok & Bild på Drottninggatan).

Jag hade tänkt skriva betydligt mer omfattande om Legionärerna idag. Men jag vill inte göra det när jag inte själv har mitt eget huvud på någorlunda stadigt skaft. Gårdagens dryckjom har emellertid satt sina spår. Så jag, och ni, får duktigt vänta tills imorgon.

Ha en fin fredag så länge!