Makten över annan

Två filmer igår: Walz with Bashir och Mellan väggarna.

Den första en animerad dokumentär om kriget i Libanon på 80-talet, den andra en film om en högstadieklass i Paris. Båda mycket bra. Båda, på olika sätt, skildringar av makt och det ansvar som följer med den.

Waltz with Bashir är varsamt och vackert tecknad. Ari Folman tycks ha utgått från inre stillbilder snarare än händelseförlopp. Här är scener som frusit i minnet, och som nu avtäcks igen, efter åratal av posttraumatisk glömska. De små, omsorgsfullt mejslade detaljerna säger emellertid mer än vad några stora gester kunnat göra. Och det är över huvud taget renande med en film om Mellanöstern där berättarna inte uppträder som offer för någon annans övergrepp, utan där någon vågar begrunda sin egen roll som potentiell förbrytare.

Som 19-årig israelisk soldat befann sig Ari Folman på samma sida i kriget som de kristna falangister som kom att genomföra en brutal massaker på civila palestinier i ett flyktingläger Beirut 1982. Frågan som förföljer honom är den om hans eget ansvar för det som hände. På vilket sätt är han bättre än de nazister som mördade hans eget folk fyrtio år tidigare i Warszawas ghetto, eller åtminstone alla de som passivt såg på?

Det slår en hur verklig fred aldrig kan skapas, innan båda parter i konflikt förmår ställa just denna fråga till sig själva: Vilken är vår skuld? Har även vi ett brott att sona?

(Recension i Svd och DN.)

I Mellan väggarna följer vi en lärare i franska och hans arbete med klass 8:3. Varesig läraren eller hans elever är perfekta, men de gör, alla på sitt sätt, sitt bästa. När så en konflikt blossar upp ställs maktförhållandet lärare-elev på sin spets. Nog måste den vuxne kunna kräva att hans regler efterlevs. Men är det verkligen rimligt att bara den ene parten i en konflikt ska kunna avkräva den andre respekt i ord och handling.

Som betraktare upplever jag en stegrande frustration över alla de gånger läraren kunnat ställa en fråga men istället replikerar med en förmaning. Jag vill stiga in i filmen och resonera med alla inblandade, vända på perspektiven, tvinga alla att diskutera allting en gång till och denna gång på djupet. Känslan av att något viktigt aldrig funderats igenom ordentligt hänger kvar när jag lämnar salongen. Och det är också filmens stora styrka.

Ett stort antal skolklasser har kommit till biograferna för att se Mellan väggarna med sina lärare. Jag hoppas att det sedan finns tid att diskutera allt det där som aldrig blir färdigt i filmen. Frågor som makt, respekt och ansvar. Att det ges tillfälle, om så bara för en dag, för båda parter att se sig själv i den andre.