Centripetalkraft

Efter mycket om och men är jag så äntligen klar med Sekonden, en berättelse som rör sig kring sin egen centralpunkt liksom släggkastaren själv runt sin egen axel, gång på gång med samma fokus för ögonen: Rekordet, eller i romanens fall: det oförlåtliga fusk som Mattias Jonsson Engnestam Lindner på 40-talet gjorde sig skyldig till med sin fyra hekto för lätta slägga.

Allt har formen av en återblick, berättad av fuskarens son, och där finns scener som är enastående: som de omsorgsfullt skildrade idrottsögonblicken, kärleken till sportens själva väsen, faderns och sonens speciella relation, och, inte för att glömma, den tragiska händelsen när berättarens yngre bror omkommer som barn - den episoden är genial.

Allt detta varvas emellertid med idrottshistoria och inte minst politik, i ömsom snäva, ömsom vittflygande cirklar, och så fort ett av dessa stycken rullas upp förlorar jag genast koncentrationen. Kanske är jag helt enkelt inte tillräckligt intresserad. Kanske slår en skepsis till i mig inför det tempererade vänsterperspektiv som Enquist vid 70-talets början så tydligt är uppfylld av.

Hela den revolutionära rörelsen runt 68 förefaller mig, som sen 70-talist, uppväxt under glatt 80-tal och indoktrinerad av konsumismen åtminstone sedan tonårstiden, som synnerligen överspänd och (sedd i backspelen) synnerligen skenhelig. Dessutom är jag djupt skeptisk till alla typer av extrem övertygelse.

Ju mer något närmar sig en fastslagen övertygelse dess närmre kommer det ju också enfalden. I sitt totala tillstånd (ortodox religion, politisk frälsning, fullblommad förälskelse) är övertygelsen inte mottaglig för ifrågasättande argument. Den koncentreras blint kring sin egen kärna, blir sin egen fullmakt och i samma stund blir den också farlig.

Det jag älskade med Legionärerna var ju just det genomgående tvivlet inför varje enskild situation. Och jag vill heller inte anklaga Enquist själv för farligt politiska böjelser. Men Sekonden lämnar mig alltså tämligen oberörd. Bland annat för de politiska mellanspelen. Men också för att den ständiga cirkelrörelsen ofta förhindrar framåtrörelse.

Likväl är det ju detta en mycket passionerad och initierad roman om sport, skriven av en finkulturell författare. Och sådana växer ju inte på träd.

Kunnande är underhållning

Jag nämnde det tidigare angående romanen Vägen - skickligt genomförrt arbete är fängslande.

I helgen hade vi Rififi (1955) hemma. Till stora delar är den en tröttsam påminnelse om hur länge män och kvinnor legat i strid med varandra på film. De drar varandra ner i smutsen, förleder varandra, driver varandra till vansinne, hatar varandra, misshandlar varandra med skärp - det sistnämnda tydligen männen specialitet.

Men vid sidan av allt detta finns också den klassiska, 33 minuter långa, helt tysta scenen, där gentlemannatjyvarna långsamt och mycket metodiskt bryter sig in i en juvelerarbutik, via taket, och länsar kassaskåpet på sitt innehåll. Vi får följa varje detalj och spänningen är hypnotisk.

Jämför inledningsscenen till There Will Be Blood.

Jämför teveprogram där insnöade experter får lägga ut texten om sina hjärteämnen -Antikrundan.

Slutsatsen är given. Oavsett ämne: engagerad och detaljerad kunskap är fängslande. Och med andra ord är det så man borde skriva.

Nu måste jag bara försöka komma på något som jag eventuellt kan...

Rätt svar (deltävling 8): Hötorget!

Och grattis Kristian, som i och med sitt raska svar nu åter är uppe i jämsides ledning i vår spännande tävling.

På bilden ovan syns uppgången i botten av Konserthuset, som är en av mina favoritbyggnader i Stockholm helt enkelt eftersom den är blå, överraskande men mycket vilsamt, men utan att skryta om det alls. Jag kunde också valt att visa uppgången intill minnesplattan där Olof Palme blev skjuten i februari 1986, eller den alldeles bredvid Astoria Kungsgatans konkade biograflokal - nu inget mer än ett grått skal med den hårddesignade ljusskylten nedsläkt men ännu hängande på fasaden, våldsamt generad, kan man ana. Men det blev alltså hellre det vackra Konserthuset.

Hötorgets tunnelbanestation invigdes 1952 och arkitekturen från den tiden, med sitt simhallsblåa kakel, är mycket välbevarad. 1998 (i samband med stationens renovering) tillfördes emellertid en nytt inslag - 103 linjer av vitt neon, skiftande i olika nyanser, över hela plattformens mittak.

Tanken är att ge en känsla av ständig flykt och rörelse. Och bäst gör sig detta faktiskt på bild, där linjerna liknar trafikljus fotograferade med lång slutartid. Sådana bilder väcker lätt associationer om evigheten och förgängelsen, och neonet på Hötorget är väl ämnat för liknande meditationer. I verkligheten, i det betydligt starkare ljusskenet, hakar ögat emellertid gärna upp sig på rörens fästanordning, vilket, i mitt eget tycke, snarast riskerar att ge hela taket ett lite stökigt intryck.

Konstnären Gun Gordillo (född 1945 i Lund, nu bosatt i Köpenhamn) har jobbat med ljuset som medium i trettio år, framför allt i form av neonskulpturer. Lätthet och rörelse är något av hennes signum och ofta samspelar också hennes konstverk mycket medvetet med arkitekturen på den plats varför den är ämnad, just som här på Hötorget.

Till Gordillos större verk räknas exempelvis det vid Jacob Buckhardthuset i Basel, men man hittar henne även i Forum Nacka och nere vid bussterminalen vid en annan av våra tunnelbanestationer - Slussen.

Vill man läsa mer finns en fin text om Gordillo på kunst.dk, skriven i samband med hennes utställning LEVITAS i Kristianstads konsthall. Här är förresten också några bilder från den: Porta Blanca, HK Copenhagen, Sphère Orange.

Men nu ringer visst klockan ut för denna veckas lektion. På onsdag sätts ni dock åter på prov.

Brommaplans bokbazar

Brommas skolungdomar har gett mig något att göra medan jag väntar på bussen efter lördagsyogan.

(Yogan som igår för övrigt var idiotiskt överbelagd; man blev vingklippt i uppåtrörelserna av all trängsel.

Jag genomförde en tyst och helt meningslös protest genom att vägra blunda under den inledande och avslutande meditationen.)

I går hittade jag följande tiokronorsfynd mitt i stöket av barnskridskor och rosa täckoveraller.

Senast blev det ju de här.

Franska delikatesser

Grodlår såld.

(Och därmed har jag också sprängt den femsiffriga vallen en gång för alla.)

Min käre sambo, som enligt eget vittnesmål förmodligen var mer nervös under vernissagen än jag själv, har sagt att om jag säljer tre tavlor under utställningens gång bör det hela (inte minst med tanke på rådande finanskris) kunna betraktas som succé.

Det får han gärna tycka.

Min egen glädje är dock blandad med vemod.

Att sälja är att dö en smula.

POE OD

Legionärerna gick inte att lägga ifrån sig.

Sekonden är nästan omöjlig att ta upp. Det är en läsning mer besläktad med en brottningsmatch än ett utförslopp.

Efter mer än två veckor har jag fortfarande hundra sidor kvar, som också ligger också i vägen för alla annan litteratur.

Här krävs ett ryck nu, av rent idrottslig disciplin, för att äntligen stappla i mål.

Grands filmklubb: Im Lauf der Zeit

Rüdiger Volger ser ut som Ernst Billgren, i en roll som kunde ha skrivits för Janne Loffe Carlsson. En fryntlig karl med mustascher.

Tillsammans med en slumpmässig bekant kör han sin lastbil utmed gränsen mot Östtyskland, i från stad till stad, i sitt arbete som biograftekniker. Det svartvita landskapet drar förbi utanför fönstren. En klassisk road movie, på samma gång en flykt och ett sökande. Efter det förflutna. Och en framtid.

Titeln är passande: Med tidens gång.

Filmen rullade ut sig långt över frukostklubbens tillgängliga tid och höll så när på att inkräkta på eftermiddagens ordinarie visningar. Den åt upp min lunch och koloniserade mina sinnen så länge och så till den grad att jag kände mig bedövad och mörbultad efteråt. Närmast deprimerad.

Och ändå är det en mycket vacker och mycket bra film. Från Svenska bios kontor har tydligen utlysts ett inofficiellt dekret att ingen som inte känner till Im Lauf der Zeit får jobba kvar i företaget. Jag är alltså av flera anledningar glad att nu ha sett den.

En bild jag emellertid aldrig lär bli kvitt: Hur Volger, som Bruno, ledigt knäpper av sig hängselbyxorna, hukar sig ner och i oblyg 70-talsanda rullar ur sig en lång, svart kabel mitt på en vit sanddyn.

Den kabeln ville liksom heller aldrig ta slut...

Just när allt är för sent

Plan 5 i Kulturhuset. Gratis inträde.

Jag strövar tyst omkring i de nästan öde rummen där Loretta Lux barnporträtt hänger, stirrar in i modellernas ögon och försöker komma fram till vad det är där inne som är så krypande obehagligt.

Det faller mig in att de befinner sig precis på gränsen - gränsen mellan det fördomsfritt barnsliga (den korta tid när ingenting förvånar eller chockerar eftersom ingenting ännu har hunnit bli normalt) och den fördomsfulla, socialt formade vuxenvärlden.

Lux har fångat dem i just det ögonblick när allting är för sent.

I deras förnumstiga små ansikten lyser redan något övertygat, något just till följd av övertygelsen skrämmande. Kanske ska de en dag, av tvång och chock eller genom långsam insikt, kunna omvärdera sin just förvärvade, ohjälpligt nedärvda, föreställning om tillvaron. Kanske inte.

Nej förmodligen inte. Från och med nu kommer deras hjärnor vara mer eller mindre förstenade.

De inser det inte själva än. Men de är redan förlorade.

Figurerar

För den som mot förmodan inte fått nog av mig redan genom att läsa den här bloggen, finns en notis, med bild av Girl with a gun, i DN. På stan idag, och en artikel i Falukuriren från igår.

(I den senare påstås det att jag föddes i Rättvik. Förvisso tillbringade jag som barn lejonparten av mina sommar- och vinterlov i Siljanstrakten, eftersom min mors familj stammar därifrån, och jag bodde även i Rättvik en kort period som liten. Min mor har nu åter flyttat dit, som ett led i en glädjande återflyttningstrend, vilket ger mig alltfler goda anledningar att resa dit. Ju äldre jag blir, dess viktigare blir mitt ursprung. Men jag föddes i Stockholm. Rätt ska vara rätt.)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 8)

I snart två månader har nu vår virituella tunnelbanetävling dunkat fram genom intranätet. Ursprunget, Stockholms analoga metro, har emellertid dunkat på genom sitt grottsystem ända sedan 1 oktober 1950, och i jämförelse den är vår lilla tävling här i bloggen blott ett ynkligt litet frö. Vi har med andra ord mycket att ta igen.

Utan tvekan stormar vi alltså vidare, till hållplats nummer 8. Och som vintern åter mular Stockholm med sina snövåta lovikavantar, kan det passa bra med lite ljus där nere i underjorden.

Frågan är given: På vilken station lyser det så här? Försten på svarsknappen får två poäng.

Effektiv förebild

-Nej, nu är det inget mer att be för!

Som min mamma brukar säga när hon tycker det är dags, att med en resolut dask på egna knän, resa sig ur soffan (där hon för övrigt sällan har ro att sitta särskilt länge) ta tag i saker och ting.

Det är med andra ord hög tid att göra de sista ändringarna på novell nummer två.

Innan sommaren hoppas jag ha alla tre klara. I min takt, med alla avbrott för andra av projekt, kan "sommaren" mycket väl betyda sommaren 2010.

Under motsvarande tidsrymd har väl min mamma både hunnit helrenovera den nya lägenheten i Rättvik, och sedan rastlöst flytta därifrån igen.

Röda prickar

Lång dag såldes idag. I lördags var det Spader dam som gick åt.

Det stynger till lite i hjärttrakten att se mitt barnjag försvinna, men mest av allt är jag naturligtvis glad. Den röda såld-pricken matchar ju förövrigt den tryggslitna trasan där i bilden.

Samtidigt upptäcker jag på svd.se att fotokonstnären Loretta Lux ställer ut sina smått surrealistiska barnporträtt på Kulturhuset. I veckan får jag i gengäld gå och titta på dem.

Och varför inte i samma veva: prerafaeliterna på Nationalmuseum.

Porträttfoto

Igår fick jag piffa till mig så gott det gick och posera för porträttfotografier till en artikel.

En del blev, efter förutsättningarna, riktigt fina.

Men bäst av alla, kanske ändå den här.

Rätt svar (deltävling 7): Stadshagen!

Och grattis Tomas, som trots sin sena gissning ändå var först att träffa rätt denna vecka. Med två klarklingande poäng har du redan gjort kometkarriär här i resultattabellen. Nu är det bara att fortsätta gissa. Än kan vem som helst klättra upp och plocka hem det hägrande priset.

De två bilderna som utgjorde förra veckans ledtråd föreställer faktiskt samma verk, sett ut två olika vinklar. Och längs hela svårväggen hänger liknande idrottsmotiv, tillverkade av veckade aluminiumplåtar. Beroende på var man står förändras skeendet på bilden, så att båda lagen, mycket diplomatiskt, exempelvis kan göra mål samtidigt.

Först på plats var bilden av fotbollsspelarna, som fanns där när stationen invigdes 1975. Därefter har verket kompletterats med fler motiv, dels 1976 dels 1985. Och allt knyter så klart an till idrottsplatsen som ligger ovan mark.

Mannen bakom det hela är Lasse Lindqvist (1924-1998, namnlänken leder till en dödsruna i Dalademokraten) och det lekfullt folkliga är utmärkande för hans måleri. Arvet från Dalarna (Krylbo) syns tydligt i de kurbitzinfluerade linjerna och starka färgspelet.

Lindqvist har även gjort sig känd som tecknare, gärna i skämtsamma sammanhang (bland annat i samarbete med Beppe Wolgers) och han medverkade i ett flertal tidningar. Här ett exempel från Stockholmstidningen 1964, och en trämålning av en snickare i almogestil.

Uppe på biljetthallarnas betongväggar finns vidare två skogsmotiv gjorda i en mycket speciell teknik, en kombination av cementmosaik och fotogravyr, som konstnären, Mikael Göransson (född 1959), själv har uppfunnit. Vi hittar granar vid den ena uppgången, oxelträd vid den andra.

Titeln på verket är ”Transformation – Tveta 12" och invigdes 2003.

Betong är Mikael Göranssons främsta material och han har gjort ett flertal offentliga konstverk. För den som vill veta mer om just honom är hemsidan späckad av såväl bilder som bakgrundsfakta.

Ja, och med detta tar vi också ner skylten för deltävling 7. På onsdag väntar nästa utmaning.