Centripetalkraft

Efter mycket om och men är jag så äntligen klar med Sekonden, en berättelse som rör sig kring sin egen centralpunkt liksom släggkastaren själv runt sin egen axel, gång på gång med samma fokus för ögonen: Rekordet, eller i romanens fall: det oförlåtliga fusk som Mattias Jonsson Engnestam Lindner på 40-talet gjorde sig skyldig till med sin fyra hekto för lätta slägga.

Allt har formen av en återblick, berättad av fuskarens son, och där finns scener som är enastående: som de omsorgsfullt skildrade idrottsögonblicken, kärleken till sportens själva väsen, faderns och sonens speciella relation, och, inte för att glömma, den tragiska händelsen när berättarens yngre bror omkommer som barn - den episoden är genial.

Allt detta varvas emellertid med idrottshistoria och inte minst politik, i ömsom snäva, ömsom vittflygande cirklar, och så fort ett av dessa stycken rullas upp förlorar jag genast koncentrationen. Kanske är jag helt enkelt inte tillräckligt intresserad. Kanske slår en skepsis till i mig inför det tempererade vänsterperspektiv som Enquist vid 70-talets början så tydligt är uppfylld av.

Hela den revolutionära rörelsen runt 68 förefaller mig, som sen 70-talist, uppväxt under glatt 80-tal och indoktrinerad av konsumismen åtminstone sedan tonårstiden, som synnerligen överspänd och (sedd i backspelen) synnerligen skenhelig. Dessutom är jag djupt skeptisk till alla typer av extrem övertygelse.

Ju mer något närmar sig en fastslagen övertygelse dess närmre kommer det ju också enfalden. I sitt totala tillstånd (ortodox religion, politisk frälsning, fullblommad förälskelse) är övertygelsen inte mottaglig för ifrågasättande argument. Den koncentreras blint kring sin egen kärna, blir sin egen fullmakt och i samma stund blir den också farlig.

Det jag älskade med Legionärerna var ju just det genomgående tvivlet inför varje enskild situation. Och jag vill heller inte anklaga Enquist själv för farligt politiska böjelser. Men Sekonden lämnar mig alltså tämligen oberörd. Bland annat för de politiska mellanspelen. Men också för att den ständiga cirkelrörelsen ofta förhindrar framåtrörelse.

Likväl är det ju detta en mycket passionerad och initierad roman om sport, skriven av en finkulturell författare. Och sådana växer ju inte på träd.