Lägesrapport (17)

Läser: Mitt namn är röd av Orhan Pamuk, för att få bocka av den nobelprillen också.

Äter: hulkenglasspinnar, som legat för länge i frysen,

och ser: Hulk, lika ospännande och seg som glassen.

Ser också: Nausicaä från Vindarnas dal,

och lär mig på Miyazakis säregna omvägar: att alltid vara snäll mot naturen.

Ser dessutom, och mest hela tiden: Deadwood, som åter gjort mig till en seriejunkie, men mer på grund av direkt tillgång (boxarna står hemma i hyllan) än omedelbara kvaliteter (det kan bli lite väl många stinna blickar, särskilt från en viss Seth Bullock).

Målar: mellan varven,

och gör mig: ingen brådska,

men avser hur som helst: att bli klar innan deadline.

Längtar allmänt: efter andra tider.

Men måste nu omgående: rusa.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 14)

Igår bet kylan riktigt ilsket i åtminstone ett par av tunnelbanans svansar. Jag gav mig ut mot två nya ändstationer och samlade foton till tävlingen.

Snart har jag nog varit överallt och plåtat, och då kan jag också ge ett klart besked om hur många deltävlingar det egentligen är som återstår. Redan nu kan jag dock försäkra att vi ännu har många spännande veckor att se fram emot.

Så jag hoppas ni är taggade för här kommer dagens bild. Och frågan är så klart: Var hittar vi den här sittgruppen någonstans?

Romanen är död! Länge leve romanen!

Ord som ett sätt att förinta orden. Språk som ett sätt att krossa sig självt och därmed också krossa minnet, krossa identiteten, krossa allt det som överhuvudtaget utgör en människa. Berättande som en väg att besudla och förvanska och på så sätt döda kärleken till det som aldrig blev. Text som ett försök att brotta själva texten till marken.

-Ger du dig än textjävel?

Men nej det gör ju texten inte.

Trots att Världens sista roman utsätter sig själv för ett riktigt tappert nacksving är Daniel Sjölin (författaren och sin fiktiva namne berättarjaget) lika mycket språkets fånge i romanens slut som i dess början. Han tvingas kapitulera, som ett vilt protesterande men slutligen helt utmattat barn, i en förälders tålmodiga famn.

Och nog är hans hatkärlek till orden alltför glödande för allvarligt menade mord?

Ja, det är svårt att inte bli imponerad av Sjölins förmåga att göra slavsylta av språket och samtidigt vitalisera det. Det är en svindlande bergochdalbana han bygger, full av hisnande associationer, äckel och humor. Hör man till dem som älskar sådana här böcker, böcker som ytterst egentligen handlar om sig själva och som använder språket som dissektionskniv för att angripa människans själ, då är det bara att gratulera för här bjuder författaren förmodligen in till årtiondets fest.

Hör man emellertid till dem som lätt tappar tålamodet när språket helt förlorar kontakten med det som vi i vanliga fall kallar verkligheten och stundom snarast förvandlas till ett slags abstrakt ordmåleri, bör man nog hålla sig borta.

Själv pendlar jag mellan lägren. Jag är glad att ha läst Världens sista roman. Jag är glad att den finns. Men personligen föredrar jag litteratur som försöker nå utanför sig själv, litteratur som gör sitt bästa med de verktyg som ändå står till buds - orden, språket, texten - hur otillräckliga, missriktade och förrädiska de än kan synas vara. Ofta kommer man ju ändå en bra bit på vägen.

(Svd hade en fin recension av Världens sista roman när boken först publicerades.)

Rätt svar (deltävling 13): Medborgarplatsen!

Och Ack! Kristian, som ju gissade helt rätt vid sin andra chansning, men som sedan ändrade sig igen och därför gick miste om poängen. Men Ack! också alla mina kära biografkollegor som går förbi den här väggen åtminstone en gång i veckan, på väg till Victoria, och ändå inte kände igen sig!

Medborgarplatsens tunnelbanestationen invigdes 1950 och är alltså en av de allra första stationerna i Stockholm. Konsten tillkom långt senare, och på sätt och vis i en helt annan tid (1997), influerad såväl av den katolska kyrkan på Folkungagatan som av den då ännu ej invigda, men mycket omdebatterade, moskén i Björns Trädgård. Moskén med sin minaret (som också skymtar i bilden ovan) stod färdig år 2000, efter många förseningar. Lokalen var redan vid ursprungsuppförandet 1903 inspirerad av österländsk arkitektur, och även tidigare användes den faktiskt som kraftstation, men då av det alltså mer bokstavliga slaget.

Verket nere i tunnelbanegången (uppgång Folkungagatan, västerut) heter ”Solen och Tiden har sin gång” och består av en glaserad, islamsk kakelsättning, uppbyggd utifrån fyra former: en rosett, en sexuddig stjärna, en trubbig kil och ett (kristet) kors. Korset återfinns även strösslat över golvet. Rimligen manar verket till ömsesidig respekt och samförstånd, över kulturgränserna. En förhoppning som skulle komma på skam, med besked, redan fyra år senare men som ju knappast blivit mindre aktuell sedan dess.

Konstnären bakom verket heter Mari Pårup (född 1955). Hon är keramiker och konsthantverkare och hennes skapelser pryder ytterligare ett flertal offentliga platser i Stockholm, bland annat fasader i Vårbygård, en innergård i Bromma sjukhus, gångtunnlar Åkersberga. Bilder av detta finns på hennes hemsida, där man också hittar foton av mindre keramiska (ofta tandlika) figurer.

Med tanke på att ingen lyckades känna igen Pårups väggdekoration vågar jag kanske påstå att det inte sätter några djupare spår i de förbipasserandes medvetanden. Själv hade jag nog inte heller kunnat placera det på tunnelbanekartan om jag vore lekledare för den här tävlingen.

Den utsmyckning som jag (och fler med mig?) istället förknippar Medborgarplatsens tunnelbanestation med är de randiga blå pelarna längsmed plattformens mittlinje. Dessa formgavs 1979 av Gunnar Söderström. 1992 överfördes emellertid hans trevliga, men med tiden sorgligt nötta målningar till i mitt tycke helt själlösa emaljplåtar. De är har snarast övergått från form till funktion.

Och med de krassa orden lämnar vi Stockholms eget Citizen Square, och samtidigt hela den här deltävlingen, bakom oss och hoppas allmänt på en ljusnande framtid. Åtminstone ser vi fram emot onsdag. Då avslöjas nästa ledtråd.

Foto på Grand

Idag är det vernissage för min kompis Olof Dybeus fotografier på biografen Grand.

Som fritidsornitolog har han tidigare ofta plåtat fåglar, men detta är en svit med en annan typ av bilder, ofta trollska, vemodigt ödsliga, med fokus på människans mer eller mindre lyckade bidrag till landskapsbilden.

Utställningen kallas den Den moderna människans natur och pågår i ungefär en månad. Väl värt en omväg på vårpromenaden.

Schysst förpackning

Vad man än tycker om innehållet, det är ett fint pocketomslag på Världens sista roman. Det minner om Norstedts gamla mjukpärmsutgåvor, som exempelvis Frans G. Bengtssons Röde Orm (första delen från 1941, på bilden i sin 9:de upplaga från 1942). Dolly Parton fick här också vara med på ett hörn. Jag har henne som bokmärke.

Tankar till musik

Efter två album av Ane Brun är även sko nummer två färdig.

Jag lyssnar gärna på musik när jag målar.

Jag lyssnar aldrig på musik när jag skriver.

I senaste avsnittet av Babel menar Joyce Carol Oates att den som ständigt går runt med musik i öronen inte lämnar utrymme för egna tankar och alltså inte torde kunna bli författare.

Nu hör jag förvisso till dem som hatar att gå omkring med ljud i öronen (det är dels fråga om något slags kontrollbehov, dels har jag alltid varit överdrivet rädd om min hörsel - på konserter ser man mig ofta med fingrarna i öronen och ett kräkfärdigt uttryck i ansiktet), men jag tycker inte att man ska förakta de tankar och känslor som musik faktiskt förmår väcka hos åhöraren, på samma sätt som läsandet av litteratur.

Den som emellertid hellre lyssnar på musik än läser böcker vill förmodligen inte heller bli författare, utan snarare låtskrivare.

Det vill säga, om man nu promt måste bli något alls.

Efter lunch målar jag mig vidare genom spotify.

Amen ok då

Läste ut Doris Lessings Gräset sjunger igår kväll.

Det är egentligen märkligt hur en stil som ofta går emot reglerna om "show, don't tell!" ändå lyckas vara så fängslande. Lessing håvar upp och vänder ut och in på varenda liten känsla som vågar sig förbi. Hon inspekterar den från alla håll, skär upp, kavlar ut, och beskriver, beskriver, beskriver.

Där är inga språkliga krusiduller alls. Inga kronologiska hopp eller andra pretentiösa konster. Det är bara rakt, enkelt och mycket, mycket redogörande. Men mitt i den där skenbart tråkiga enkelheten finns samtidigt en sådan enorm klarsyn, ett sådant moraliskt patos och en sådan osinlig empati med alla romanens karaktärer, att berättelsen drivs vidare lika effektivt som om den vore späckad med cliffhangers. Man sugs in och kan helt enkelt inte sluta läsa.

Sedan Gräset sjunger är slut måste jag emellertid ta tag i en ny bok. Det får väl blir Daniel Sjölins Världens sista roman, som legat på hyllan ett bra tag nu. Det vill säga, om jag bara lyckas ta mig förbi de två första meningarna:

"Amen kom igen. Orka läsa inledningen åtminstone."

Tredje gången gillt, kanske?

***

Vill som ett tillägg bara rapporera att Världens sista roman lyckligtvis blir betydligt bättre, redan så där efter mening 25.

Gouache

I november varje år har Grand Palais i Paris en stor utställning med hundratals konstnärer från olika håll i världen. Förra året deltog exempelvis Ana Maria Lorenzen. Det föll sen på hennes lott att försöka samla ihop några skandinaviska konstnärer till detta års salong. Hon fick se min utställning på Galerie Paname tidigare i våras, och frågade om jag ville vara med.

Och det vill jag så klart.

Utställningen kallas Salon du dessin et de la peinteur á l'eau. Vilket alltså innebär teckningar samt målningar i vattenfärg. Underlaget måste enligt reglementet vara papper. (Man får även delta med skulpturer i papper.)

I morse började jag färglägga det uppskissade motivet till det som förmodligen ska bli mitt bidrag. (Jag ropar dock inte hej förrän björnen är skjuten.) Det är något av ett äventyr för jag har aldrig målat något så stort i vattenfärg förr. Jag visste inte ens vad det var jag letade efter när jag gick till en butik för konstnärsmaterial igår och bad om någon typ av vit vattenfärg i tub, något som gick att kombinera med akvareller.

Som vanligt när jag befinner mig i konsthandlar, kände jag mig alltså en smula tafatt och osäker. Jag är ju inte utbildad till målare. Jag har inte fått lära mig i förväg vad alla saker heter och hur de används. Jag erövrar istället teknikerna i den takt jag behöver behärska dem (tacksam över att ha ärvt min mors inställning till hantverk och liknande: Man kan allt innan motsatsen bevisats). Hittills har ju detta också lyckats över förväntan, även om jag säkert tar en hel massa experimentella och onödiga omvägar innan jag når mina mål.

(Jag hade faktiskt en lång irriterande dröm härom veckan där jag just stod och dividerade med en getskäggig fransk materialhandlare. Svart basker hade han dessutom och han försökte pracka på mig en mängd prylar jag inte alls bett om och ville över huvud taget inte alls lyssna på mina fåniga invändningar. Till slut föste jag honom helt enkelt åt sidan och plocka själv åt mig de tuber och penslar jag faktiskt visste att jag behövde. Han muttrade men lade sig. Det kändes som en seger.)

Som vanligt tyckte jag nu också att expediten tittade föraktfullt på mig när jag steg fram. Inombords suckade hon kanske över att behöva svara på ännu en idiotisk fråga från någon glad amatör som skulle hem och kludda för att sedan plåga sin omgivning med resultatet. Hon pekade trött på en samling tuber med gouache och förklarade att det alltså är täckande vattenfärg. Jag plockade åt mig två stycken och skyndade mig så snabbt jag kunde därifrån.

Nu lutar jag mig tillbaka och begrundar resultatet av en första förmiddags ansträngningar. En svart herrsko. Lite grånad och sandig. Men framför allt, med tydlig tyngd! Det är alltför tidigt att säga något om det slutgiltiga resultatet men det artar sig i alla fall bra.

Det tackar jag min nya vän gouachen för.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 13)

Ny onsdag, ny tävling och för att sätta er i stämning ber jag att få citera ett par stycken ur en av mina favoritböcker som barn, Barbro Lindgrens lilla dagboksroman Bladen Brinner (som föregicks av mina än större favoriter Jättehemligt och Världshemligt). Episoden torde ha utspelat sig den första oktober 1950, någonstans mellan Slussen och Hökarängen.

"Tunnelbanan invigdes igår!
Tänk att man nu har åkt med gamla elvan för sista gången! Jag kommer ihåg innan det fanns någon spårvagna alls, då gick man och plockade tussilago där rälsen går nu. Och vid Islandstorget tog allt slut - efter det var det bara trädgårdsmästare och svampskogar!
Jag och Daggi gjorde en invigningstur för att kunna berätta för våra barnbarn (eller åtminstone syskonbarn) om den FANTASTISKA dagen, då TUNNELBANAN invigdes i Stockholm.
[---]
De var gröna, ganska trista vagnar, och dörrar som smällde ihop på samma gång. Inga konduktörer, bara förare. Jag tröttnade faktiskt redan första dan på tunnelbanan."

Jag hoppas ni är mer uthålliga. För här kommer ledtrådsbild nummer 13. På vilken station kan vi tänkas vara nu?

Ska bara

En påsk senare och äntligen är novellen klar. Den andra.

Kortare och bättre än någonsin. Hoppas jag.

Enligt ursprungsidén återstår nu bara en tredje novell innan hela samlingen är klar.

Om det inte blir en fjärde också. Vi får se.

Det är då som den stora ödmjukheten rullar in

Jag har nu kommit till slutet av En kortfattad historik över nästan allting.

Att läsa den har varit som att kastas ut till världsaltets ytterkant, in bland de minsta partiklarnas svärmar, från det någorlunda kända universums födelse, genom jordklotets vulkaniska calzonepizza, till livets uppkomst, havens mysterier, människornas framväxt samt nästan allting dessemellan, inom loppet av bara några dagar. Jag är mörbultad, upprymd och för ett oskattbart ögonblick mycket mycket tacksam för den oändliga tur jag haft som alls får finnas till.

Jag ska försöka att inte slarva bort tiden.

Rätt svar (deltävling 12): Aspudden!

Och grattis Ingemar, som alltså visste var vår lådförsedda bronspingvin hörde hemma och som också var först att räcka upp handen. (Ett par andra gissare var annars ovanligt fyndiga den här gången, och sånt gillar vi. Plus i kanten till er.)

Det gemytliga förortens tunnelbanestation invigdes 1964. Konsten var på plats 1987 och förutom skulpturen innefattade den också stora geometriska figurer i klara färger på emaljerad plåt. Den hittar dem här och där längs spårväggarna och lär vara tänkta att locka den väntande resenären till förnöjsamma promenader utmed plattformen. (Jag vet inte det.) 2003 kompletterades pingvinens sockel med en klinkersättning som även matchar de klara figurerna såväl i färg som form.

Den surrealistiska lådfågelns pappa är konstnären Pär Gunnar (PG) Thelander (1936). Han har under sitt långa yrkesliv arbetat i en mängd material men framföra allt gjort sig känd som grafiker.

Lekfullhet och igenkänning är ord som ständigt återkommer i beskrivningar av hans bildvärld. Han tycks överhuvudtaget begåvad med en munter dragning till det smått bisarra och utsätter gärna välbekanta ting för märkliga sammanhang (gärna med anspelning på andra kända motiv ur konsthistorien), något som lockar betraktaren till leenden och fantasifulla associationshopp.

Titta exempelvis gärna på hans morötter, potatisar, svampar, stenar, pingviner, hästar och fiskar.

Thelander har en respektingivande rad av utställningar bakom sig och är även representerad på ett stort antal museer runt om i världen, exempelvis Bibliothèque National i Paris, British Museum i London, Moma i New York och Moderna Museet i Stockholm.

Uppsala Nya Tidning gjorde en fin intervju med konstnären i januari 2008. Och i samband med en utställning i Pumphuset, strax norr om Landskrona, sammanställdes ett blad med några röster om Thelander, som kan lämpa sig för den som vill veta lite mer.

Nu tycker jag dock att vi rundar av veckans lilla föreläsning. På onsdag börjar vi om med en ny deltävling.

Apropå kvantfysik

Hittade just det här lite smålustiga klippet på Forskning och Framstegs hemsida, när jag uppfylld av mitt nyväckta, tillfälligtvis omättliga (och förhoppningsvis långlivade) kunskapsbegär, insåg att jag måste börja prenumerera på deras feed.

Om man vill kan man se det som en passande förlängning av min svarskommentar till förra inlägget.