Mötesprotokoll

Igår fungerade jag domare vid femte etappen av Stockholms fotoklubbs klubbmästerskap. De bilder som med min förskyllan erhöll ett särskilt omnämnande kommer snart upp på hemsidan.

För besväret, som snarare var ett nöje, erhöll jag själv en fin flaska spanskt vin, med fotoklubbens egen etikett.

Min egen insats under kvällen hörde emellertid till det minst intressanta. Klubben, som funnits i mer än ett halvsekel, består till stor del av medlemmar som varit verksamma fotografer lika länge. Den samlade erfarenheten är med andra ord stor, och stämningen på mötet gemytlig.

Hade jag varit mer av fotograf hade jag nog rent av ansökt om medlemskap.

Kanske finns det en liknande förening, ämnad för målare och skribenter?

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 39)

Dagarna rusar plötsligt.

Nyss tycktes den här tävlingstraditionen ha evigt liv. Nu är vi redan en station från slutmålet.

I och med nästa veckas, sista tävling avgörs det vem som vinner hela klabaket. Och var poäng fram till dess är nu avgörande. Jag hoppas ni alla har hjärtat i halsgropen.

Själv har jag bråttom som tusan, så vi drar i gång utan vidare dröjsmål.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm finner man följande konstverk?

Tick tack...

Att det kan ta så bisarrt lång tid att täcka en kvadratmeter kinesisk linneduk med färg!

Rätt svar (deltävling 38) - Hässelby strand!

Och grattis Annelie som alltså visste var hon var först av alla.

Det vi såg på ledtrådsbilden var en teleporterad groda, mitt i själva teleportationen.

Verket kallas just Teleportering, och enligt informationsskylten är detta "ett begrepp inom kvantfysiken som innebär att ljuskvanta, fotoner, transporteras utan tidsåtgång".

Verklighetens teleportering handlar dock inte om förflyttning av materia, utan på sin höjd om egenskaper (vilket ju inte är fy skam det heller!). Det närmsta man kommit är ett slags partikeltelepati, i vilken en partikel härmar en annan, på en annan plats (exempelvis Kanarieöarna), exakt samtidigt, vilket förväntas revolutionera kommunikationsmöjligheterna i framtiden.

Hade en groda förresten kunnat förflyttas "utan tidsåtgång" hade det ju heller inte funnits några mellanlägen att avbilda i färgglad glasmosaik.

Men på Hässelby strands tunnelbanestation överser vi gärna med vetenskapens begränsningar för att istället glatt få begrunda just detta - en amfibie förpulvrad till atomer, vinande över korridorväggarna i naturvidrig överljushastighet.

Stationshissen - som ju erbjuder ett annat och mer modest sätt för människor och djur att förflytta sig - har inkorporerats i konstverket genom ett skevt kakelmönster i svart och vitt, och golvets cementmosaik trotsar samtidigt rumtiden med sina, serpentina cirklar och krökta linjer.

Stationen invigdes 1958 och konsten 2000 i samband med stationens ombyggnad.

Den kvantfascinerade konstnären Christian Partos (född 1958) är skulptör och arbetar ofta med tekniskt avancerade skulpturer och installationer.

På hemsidan (som han delar med sin fru Helen Partos) finns en en omfattande historik över hans karriär, och mängd spännande bilder att gotta ner sig i.

Exempelvis hittar vi en väggklocka med en enda treledad arm, som på ett nytt sätt visar tiden i timmar, minuter, sekunder. Hans eget förslag till det senare omdiskuterade minnesmärket över Raul Wallenberg såg ut så här. (Och själv ser han ut så här.)

Christian Partos finns representerad bland annat på Moderna museet, och tågenärer i Malmös Citytunneln kommer i framtiden stifta bekantskap med hans lysmaskliknande Ljusvarelser.

Och med detta sätter vi punkt för idag och reser istället framåt i tiden till onsdag förmiddag. Då är det nämligen dags för den näst sista delen i den här tävlingen!

Victoria växer på djupet!

Likt en myrstack, som ju inte bara reser sig på höjden, utan lika mycket tar underjorden i besittning, expanderar nu biograf Victoria med en ny våning under marknivån.

Till vintern invigs två nya salonger, med tillsammans bortåt 100 ytterligare stolar, i det som förr varit skyddsrum, torrtoa för forna tider teaterskådespelare, teknisk fossilpark och labyrintiskt lagerutrymme för allsköns fascinerande biografmaskindelar, i källaren på Götgatan 67.

-Nu kan vi behålla populära filmer på repertoaren längre, och behöver inte som tidigare tacka nej till en massa titlar på grund av platsbrist, säger ledningen.

-Hur ska vi hinna betjäna alla? frågar sig kassapersonalen. Foajén är ju redan belamrad av Baristas cafégäster och de spontana kösystemen lätt kaotiska.

Men alla gläds väl åt att Victoria frodas - en myllrande mötesplats för cineaster och älskare av rättvisemärkt kaffe.

Utbyggnaden har hittills hållits lite hemligt för att inte Svenska bios konkurrent och paradoxalt nog samarbetspartner SF i onödan skulle lägga näsan i blöt. Nu är dock bygget i full gång och redan till jul, eller i alla fall efter nyår, ska de nya projektorerna enligt plan vara i rullning.

Då får ni själva komma dit och titta. Men köp gärna biljetterna i förväg...

***

Uppdatering: Idag, 28 oktber, har också DN. en artikel om utbyggnaden.

Jalla jalla rakt mot avslaget

Jag har inte målat under sådan tidsnöd sedan jag skulle göra ett dubbelporträtt av Morgonpassets programledare i direktsänd radio för ett år sedan.

Senast på fredag måste jag ha målat klart, tagit ett foto av resultatet, framkallat fotot på papper och levererat det, bifogat ansökningblankett och anmälningsavgift, till Djurgårdsvägen 60, om jag alltså ska ha någon möjlighet att några veckor senare refuseras utan kommentarer av Liljevalchs jury.

Jag räknar naturligtvis inte med att komma med på Vårsalongen. Konkurrensen är lika mördande som urvalet nyckfullt.

Men jag tyckte det var dags att i alla fall försöka.

Som på beställning

Nähenej. Inte hade jag läst årets pristagare heller, trots att hon ju var en av storfavoriterna.

Denna grop i min bildning åtgärdas nu ögonblickligen med en beställning av Hjärtdjur (som 1995 visst också fick det europeiska litteraturpriset Aristeion), innan allt tar slut på nätbokhandlarnas lager.

***

Försöker samtidigt dra mig till minnes om den ständige sekreteraren alltid brukar inleda sitt tillkännagivande med formuleringen (ungefär):

-Akademien har just sammanträtt och då beslutat att...

Vill man med detta slå hål på ryktena om läckor (oddsen på Hertha Müller har ju sjunkit betänkligt de senaste dagarna) - inget kan ju läcka som inte ännu är beslutat? Eller har Akademien, till följd av tidigare läckor, rent av ändrat sina rutiner så att den slutgiltiga vinnaren faktiskt inte utses förrän samma dag?

Eller var det bara en vilseledande formulering?

Så här ska ju annars turerna se ut när vinnaren utses (enligt DN. 2008).

***

Uppdatering dagen efter: Inget stöd för mina spekulationer. Läckor förnekas (även om Sture Allen kastar ett svävande köttben åt vargarna i Svd:s artikel om saken). Och det beslut som togs i går förmiddag ska mest ha varit av formell natur.

Nå. Ingen tradition är värd namnet om där inte finns utrymme för lite mytbildning.

Exotism

Den nya målningen överraskar sin skapare på olika välkomna vis.

Just nu är den lite rättviksdräkten möter SL möter Tokyo.

Ser trevligt ut. Tidigare tvivel lyfter och far.

Underdånigt tackar jag och bugar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 38)

När jag bestämde mig för att den här stationen skulle bli temat för tävlingsvecka 38 var jag inte medveten om att det skulle sammanfalla med tillkännagivandet av årets nobelpris.

Nu när ändå råkade göra det, känns det likväl riktigt passande. Konsten är ju (så mycket kan jag väl ändå avslöja) en liten flirt med vetenskapens mer mystiska sidor.

Men frågan till er handlar ju inte om innehåll utan om geografi. På vilken tunnelbanestation i Stockholm ser det ut så här?

Kontaktannons

Finnes: Litteraturvetare med författarambitioner i skriande behov av tankeutbyte just om och kring berättande böcker (återkommande beskrivning av det litterära egentillståndet de senaste månaderna (med bedrövad efterklang): "Mental isolering").

(Råder: Akut risk för intellektuell missväxt, förkrympning.)

Sökes: Grupp av människor med liknande litteratursyn (kvalitetsinriktad, vampyrartad, lustfull, skoningslös), eventuellt i form av en redan befintlig bokcirkel.

Svar till signaturen:
"Hallå!? ...lå? ...lå?"

Rätt svar (deltävling 37): Universitetet!

Och grattis Ingemar, som denna gång lyckades vara först med rätt svar! Ni andra var sedan tätt i hasorna. Visst är det Universitetet

Liksom på Fridhemsplan är det Carl von Linné som gett inspiration åt en stor del av konsten. På 12 stora, vågformade skärmar längs plattformsväggarna finner vi en kaklad berättelse om hans vetenskapliga arbete, sida vid sida med andra teman, som miljöförstöring, djurens rätt eller befolkningsstrukturer i u-länder och i-länder. Här och var kan vi även läsa brottstycken ur Linnés dagbok från den berömda Lapplandsresan 1732. Anteckningar om datum och orter knyter samman verket till en helhet.

Konstverkets kallas Seendets konst eller rätt och slätt Carl von Linné.

På spårväggarna hittar vi också FNs deklaration om ”De mänskliga rättigheterna” skriven på ett portugisiskt kakel. Detta är en del av ett helt nät av konstnärliga installationer i Europa, där bland annat Bryssel, Paris och Lissabon ingår. På var plats lyfter man fram de mänskliga rättigheterna tillsammans med ett humanistiskt tema som är relaterat till platsen. Här på Universitetet är alltså Carl von Linné och hans forskning.

Stationen invigdes 1975 och konsten 1998 i samband med stationens renovering.

Konstnären, som även valt färg åt övrigt kakel på stationen, är Françoise Schein (född 1953 i Bryssel), en belgisk arkitekt och konstnär, som i sitt arbete tyckt sig märka sambandet mellan städers fysiska struktur och vår uppfattning om grundläggande mänskliga rättigheter. Hon är också grundare av konstprojektet Inscrire som alltså arbetar för att belysa de mänskliga rättigheterna i samhällen över hela världen.

Tunnelbanan är en naturlig scen för hennes konst, med sitt urbana flöde av människor på väg. Här är en bild från Paris metro. En suddig bild från Lissabons dito. Här ett konstverk på gatan Subway Map Floating on a New york Sidewalk. Här en installation i London med hela världens tidszoner.

Konstverket på Universitetets tunnelbanestation hör till de mest imponerande i Stockholm, om jag får säga det själv. Det är dekorativt i sin helhet, mycket skickligt i detaljerna, och överlag spännande att betrakta. Jag älskar särskilt blåvalen med dromedaren i skala, flytande över det böljande blå kaklet.

Att förresten skriva paragraftext med versaler utan mellanslag gör dem också till en välkommen utmaning för den uttråkade väntaren, och den extra möda som krävs hindrar samtidigt ögat från att slentrianmässigt skumma över texten. På det här sättet läser man faktiskt vad där står.

Jag gick själv på kurser här åren runt det att stationen invigdes. Efter en grundtermin i Svenska, blev det fyra terminer litteraturvetenskap innan jag lämnade universitetsområdet för JMK:s journalistfilial på Karlavägen.

Några nostalgiska minnen har jag emellertid inte till platsen. Stockholms universitet är erkänt tråkigt som studentsocial plats. Och sedan jag slutade samla poäng i lokalerna har stationen istället övergått till att bli en anhalt för diverse promenader till och från Brunnsviken eller Lill-Janskogen.

Och därmed sätter vi punkt för denna vecka. Men på onsdag drar vi vidare igen, för näst näst sista gången!

Matematiskt måleri

Stommen i den nya målningen utgörs av en liten öppen byggnad (som sen ska befolkas med diverse olika figurer). Det inledande arbetet består sålunda i att med hjälp av miniräknare och linjal dra en herrans massa raka linjer.

Det blir ett sabla gångande och delande. Arbetet känns mycket avlägset Ernst Billgrens medvetslösa tillstånd, men det måste likväl göras.

Det enda glädjande med det hela är att jag härmed får ett mycket konkret svar på frågan vad man egentligen ska med skolmatematiken till.

Om jag nu någonsin skulle ha ställt mig den.

Journavande botanist

Jag spär ut morgonkaffet med nytt hett vatten och ägnar en vacker förmiddagstimme åt att titta på blommor.

Tävlingsbidragen till en ny omgång av Stockholms fotoklubbs interna mästerskap har just kommit upp på hemsidan, och som jag tidigare nämnt är det alltså jag som ska utse vinnarbilderna. Som tur är behöver jag inte heller välja bara en enda, utan får plocka ihop en hel bukett om tio noga utvalda alster.

Vilka det blir avslöjas på klubbmötet om ett par veckor. Men sjunk ner i tävlingsfloran under tiden, och skaffa egna, prunkande favoriter!

(Inspirerad av blomsterprakten passar jag på tillfället att själv lägga upp en gammal bild: en bananblomma från Koh Muk, Thailand.)

Lägesrapport (20)

Läser fortfarande: Stridens skönhet och sorg,

och berörs (som väl avsikten är): av det triviala i det storslagna (särskilt av en ko som tillitsfullt låter sig ledas över slagfälten, ovetande om att det bara är slumpen som gjort att hon fått leva en extra dag, och att hon i morgon likväl kommer dö).

Lägger in: beställning på ramar till Paris-målningarna.

Lämnar: sista novellen till genomläsning,

och spänner upp: nya väldoftande dukar.

Ser: Coco - livet före Chanel, som var bättre än väntat,

och tar särskilt fasta på: huvudkaraktärens vägran att vara någons clown.

Funderar på: att i experimentellt syfte sluta le på jobbet (män (i kassor) behöver inte le, medan det ständigt förväntas av kvinnor), och se vad som händer (kanske kommer jag återvända till mig själv som barn, då när jag sällan log utan vettig anledning och i gengäld ständigt fick höra att jag alltid var så sur - vilket föga förvånande, och utan dröjsmål, förvandlades till en självuppfyllande anklagelse).

Ser om: gamla Chaplin-filmer, Chaplins pojke och Moderna tider, som ju är lysande,

och tar särskilt fasta på: hur mycket mat de ständigt äter.

Tvivlar: över möjligheten för två människor att någonsin till fullo förstå varandra, eller ens för en enda människa att verkligen förstå sig själv.

Förtvivlar: över torsken och människornas obotliga dumhet.

Springer: obemärkt över 300-kilometersgränsen och vidare ut över ängarna.