Soffbordsböcker och medvetslöshet

I väntan på senaste bokleveransen har jag bläddrat mig igenom Carl Johan De Geers coffee table book om Ernst Billgren.

(Det är min käre sambo som snöat in på formatet, och börjat låna hem volymer från biblioteket. Senast var det The Good Old Days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna (roliga anekdoter om konstnärer och författare i diverse storstäder världen över). Nu senast alltså en konstbok från 2000.)

Billgrens konstsyn är inte främmande för paradoxer, men kan nog sammanfattas lite som följer: Skapandet av god konst förutsätter ett moment av "medvetslöshet". Det som uppstår hos konstnären i detta tillstånd måste visserligen förvaltas medvetet. Men själva idéen får aldrig tvingas eller tänkas fram. Den måste springa otyglat rakt ur intuitionen.

Från min minst sagt inauktoritära position här i världen kan jag inte annat än hålla med. De bästa idéerna dyker alltid upp som från ingenstans. Att skriva och måla just i ruset av dessa idéer är som att leva i trans, och för att beskriva det tvingas man ta till den flummiga vokabulären.

Perioderna av medvetet förvaltande är så mycket mindre stimulerande. Som nu med novell nummer fem. Den inspirerade idén fick jag redan för flera år sedan. Ett nytt och någorlunda inspirerat utkast är färdigt sedan en månad tillbaka. Vad som återstår nu är hantverk.

Som alltid längtar jag i dessa stunder till en annan del av processen, till det jungfruliga tillstånd ur vilket idéerna föds. Och föds gör de ju ständigt. De springer fram och springer runt mig som en hord av vilda hjortar. Men jag är alldeles för långsam. Jag kommer aldrig att hinna ifatt dem alla.