Rätt svar (deltävling 37): Universitetet!

Och grattis Ingemar, som denna gång lyckades vara först med rätt svar! Ni andra var sedan tätt i hasorna. Visst är det Universitetet

Liksom på Fridhemsplan är det Carl von Linné som gett inspiration åt en stor del av konsten. På 12 stora, vågformade skärmar längs plattformsväggarna finner vi en kaklad berättelse om hans vetenskapliga arbete, sida vid sida med andra teman, som miljöförstöring, djurens rätt eller befolkningsstrukturer i u-länder och i-länder. Här och var kan vi även läsa brottstycken ur Linnés dagbok från den berömda Lapplandsresan 1732. Anteckningar om datum och orter knyter samman verket till en helhet.

Konstverkets kallas Seendets konst eller rätt och slätt Carl von Linné.

På spårväggarna hittar vi också FNs deklaration om ”De mänskliga rättigheterna” skriven på ett portugisiskt kakel. Detta är en del av ett helt nät av konstnärliga installationer i Europa, där bland annat Bryssel, Paris och Lissabon ingår. På var plats lyfter man fram de mänskliga rättigheterna tillsammans med ett humanistiskt tema som är relaterat till platsen. Här på Universitetet är alltså Carl von Linné och hans forskning.

Stationen invigdes 1975 och konsten 1998 i samband med stationens renovering.

Konstnären, som även valt färg åt övrigt kakel på stationen, är Françoise Schein (född 1953 i Bryssel), en belgisk arkitekt och konstnär, som i sitt arbete tyckt sig märka sambandet mellan städers fysiska struktur och vår uppfattning om grundläggande mänskliga rättigheter. Hon är också grundare av konstprojektet Inscrire som alltså arbetar för att belysa de mänskliga rättigheterna i samhällen över hela världen.

Tunnelbanan är en naturlig scen för hennes konst, med sitt urbana flöde av människor på väg. Här är en bild från Paris metro. En suddig bild från Lissabons dito. Här ett konstverk på gatan Subway Map Floating on a New york Sidewalk. Här en installation i London med hela världens tidszoner.

Konstverket på Universitetets tunnelbanestation hör till de mest imponerande i Stockholm, om jag får säga det själv. Det är dekorativt i sin helhet, mycket skickligt i detaljerna, och överlag spännande att betrakta. Jag älskar särskilt blåvalen med dromedaren i skala, flytande över det böljande blå kaklet.

Att förresten skriva paragraftext med versaler utan mellanslag gör dem också till en välkommen utmaning för den uttråkade väntaren, och den extra möda som krävs hindrar samtidigt ögat från att slentrianmässigt skumma över texten. På det här sättet läser man faktiskt vad där står.

Jag gick själv på kurser här åren runt det att stationen invigdes. Efter en grundtermin i Svenska, blev det fyra terminer litteraturvetenskap innan jag lämnade universitetsområdet för JMK:s journalistfilial på Karlavägen.

Några nostalgiska minnen har jag emellertid inte till platsen. Stockholms universitet är erkänt tråkigt som studentsocial plats. Och sedan jag slutade samla poäng i lokalerna har stationen istället övergått till att bli en anhalt för diverse promenader till och från Brunnsviken eller Lill-Janskogen.

Och därmed sätter vi punkt för denna vecka. Men på onsdag drar vi vidare igen, för näst näst sista gången!