Sambon har blivit fasadklättrande lönnmördare i 1400-talets Florens (för tillfället assisterad av Leonardo da Vinci i sin jakt genom katakomberna).
Själv ändrar jag i inledningen till novell nummer 4. Igen. Huvudkaraktären vill som aldrig bli sig själv riktigt nog. Tigger ständigt nya röster. Och jag skriver om.
Visserligen är förvandling själva temat för berättelsen. Men snart får det ändå vara måtta.
Annars blir jag helt om tokut.
tisdag 29 december 2009
Källan
Lyckan att få läsa Ett annat liv. Det är som att gå tillbaka till själva källan. Författarskapets upprinnelse. Till själva grundämnet. De ursprungliga scenerna. Allt som senare blev till fiktioner.
måndag 28 december 2009
Regression
Jag har inte tid att vara intellektuell. Jag har fullt upp med att springa runt i slasket på stadens gator och köpa färgglada tröjor för halva priset.
Dagens shoppingtur tillät också en lycklig sväng in på Butterick's för införskaffade av en ask om sex olikfärgade clownkritor (för framtida konstnärligt bruk, jo jag lovar).
Som present till sig själv på min födelsedag köpte sambon vidare en xbox 360 igår, och jag som inte spelat datorspel på allvar sedan Wonder Boys tid är nu farligt road av legoversionerna av Batman och Robin.
En mycket barnslig tillvaro.
Per Olov Enquists memoarer lär inte bli lästa i en handvändning.
söndag 27 december 2009
En satans dag att fylla år
Tårtan med choklad- och konjaksfikonfyllning, som ingen kunde komma och äta upp.
Födelsedag, ljuva våndor
Medan sambon sött slumrar vidare smyger jag upp och överraskar mig själv med kaffe och rostbrödfrukost framför datorn. Jag har ju ett presentkort på böcker att utnyttna.
I kundvagnen just nu: Glitterscenen, De fattiga i Lodz, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och Nära hem.
Eller borde jag kanske byta Lodz mot Fenomenet Ranelid? Eller Nära hem mot The Complete Tales and Poems of Edgar Allen Poe?
Eller tänka om helt och förklara tiden mogen för Proust och hans spaning?
Eller blanda?
Hm. Mm. Det här kan ta en stund.
I kundvagnen just nu: Glitterscenen, De fattiga i Lodz, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och Nära hem.
Eller borde jag kanske byta Lodz mot Fenomenet Ranelid? Eller Nära hem mot The Complete Tales and Poems of Edgar Allen Poe?
Eller tänka om helt och förklara tiden mogen för Proust och hans spaning?
Eller blanda?
Hm. Mm. Det här kan ta en stund.
lördag 26 december 2009
Färdig med Gud
För att avsluta läsningen av Illusionen av Gud med några sista reservationer:
Med hela den vetenskapliga vapenarsenal som Richard Dawkins disponerar i sitt krig mot religionen borde han kunnat skriva en ännu mer träffsäker bok.
Nu tar han många onödiga omvägar mot sina olika mål. Då han glad i hågen far ut i spekulativa resonemang om exempelvis universums uppbyggnad riskerar hans världsbild att te sig lika mystisk som de troendes. Då han utan att kunna stödja sig på relevant forskning leker med egna teorier om de psykologiska förklaringarna till övernaturlig tro, berövar han resonemanget slagkraft och skärpa.
Jag hade önskat att han hållit sig efter sin egen stränga princip - att låta kunskapsluckor vara kunskapsluckor till dess att vetenskapen funnit vägar att förklara dem. Hans bok hade inte blivit mindre läsvärd för det. Hans attack inte mindre frenetisk.
Med hela den vetenskapliga vapenarsenal som Richard Dawkins disponerar i sitt krig mot religionen borde han kunnat skriva en ännu mer träffsäker bok.
Nu tar han många onödiga omvägar mot sina olika mål. Då han glad i hågen far ut i spekulativa resonemang om exempelvis universums uppbyggnad riskerar hans världsbild att te sig lika mystisk som de troendes. Då han utan att kunna stödja sig på relevant forskning leker med egna teorier om de psykologiska förklaringarna till övernaturlig tro, berövar han resonemanget slagkraft och skärpa.
Jag hade önskat att han hållit sig efter sin egen stränga princip - att låta kunskapsluckor vara kunskapsluckor till dess att vetenskapen funnit vägar att förklara dem. Hans bok hade inte blivit mindre läsvärd för det. Hans attack inte mindre frenetisk.
fredag 25 december 2009
Årets klappar
Snön ligger vit runt mammas nya stuga och julmaten flödar. Jag har fått många fler fina klappar än jag förtjänar, inte minst andra säsongen av Mad Men och ett par av min systers hemstickade vantar som knappast kan beskrivas som annat än konsthantverk.

Efter den trivsamma bokbytarkalabalik som alltid uppstår när pappret rivs av och pocketpaketen visar sig vara dubletter av redan lästa titlar, kan jag också glädjas åt en riktigt fin samling böcker.
Vindens skugga, Bang om Bang, Fågeln som vrider upp världen, Aldrig fucka upp och Kunzelmann & Kunzelmann.
Dessutom fick jag ett presentkort på nätbokhandeln som snart ska omvandlas i ännu mer njutning. Men nu ska jag först och främst återvända till julen.
Efter den trivsamma bokbytarkalabalik som alltid uppstår när pappret rivs av och pocketpaketen visar sig vara dubletter av redan lästa titlar, kan jag också glädjas åt en riktigt fin samling böcker.
Vindens skugga, Bang om Bang, Fågeln som vrider upp världen, Aldrig fucka upp och Kunzelmann & Kunzelmann.
Dessutom fick jag ett presentkort på nätbokhandeln som snart ska omvandlas i ännu mer njutning. Men nu ska jag först och främst återvända till julen.
onsdag 23 december 2009
Jullov, första morgonen
En viss vilsenhet infinner sig när man längtat länge efter något och detta något äntligen infinner sig. I alla fall om det som efterlängtats varit en allmän negation, en tillstånd där ingenting ska behöva göras.
Hur gör man ingenting?
De sysslor man nyss förbannade, blir snart en flykt från själva tristessen.
Att man nu väljer dem fritt, och inte av tvång, är ingen uppenbar skillnad.
Hur gör man ingenting?
De sysslor man nyss förbannade, blir snart en flykt från själva tristessen.
Att man nu väljer dem fritt, och inte av tvång, är ingen uppenbar skillnad.
tisdag 22 december 2009
Missta mig inte
Jag har ett stort problem med Illusionen om gud. På sitt sätt säger det en hel del om vårt samhälle. Det handlar nämligen inte om innehållet, utan om omslaget.
Som många andra läser jag gärna på buss och tunnelbana. Och jag har i regel inget emot att folk (om de nu skulle vara så väldigt nyfikna) kastar ett öga på boken och konstaterar vilken det är.
Men ett första ögonkast på Illusionen om gud riskerar att ge ett helt felaktigt intryck. De röda tärningarna med olika religiösa symboler på sidorna, det orientaliska bakgrundsmönstret och ordet GUD i svarta versaler signalerar knappast en vetenskaplig essä. Snarare för det tankarna till något som inhandlats hos scientologi-bokhandeln eller något annat sekteristiskt samfund.
I alla fall ser den misstänkt religiös ut. Och det generar mig. Richard Dawkins skulle älska vårt land.
Som många andra läser jag gärna på buss och tunnelbana. Och jag har i regel inget emot att folk (om de nu skulle vara så väldigt nyfikna) kastar ett öga på boken och konstaterar vilken det är.
Men ett första ögonkast på Illusionen om gud riskerar att ge ett helt felaktigt intryck. De röda tärningarna med olika religiösa symboler på sidorna, det orientaliska bakgrundsmönstret och ordet GUD i svarta versaler signalerar knappast en vetenskaplig essä. Snarare för det tankarna till något som inhandlats hos scientologi-bokhandeln eller något annat sekteristiskt samfund.
I alla fall ser den misstänkt religiös ut. Och det generar mig. Richard Dawkins skulle älska vårt land.
Halvvägs genom schavotteringen av Gud (några nätter före jul)
Medan hyreshusets lilla julgran glimmar på ute på gården läser jag vidare i Illusionen om gud.
Till min glädje ser jag också mina förhoppningar besannas, dock mer vetenskapligt än religiöst, vilket jag inte heller beklagar.
Som övertygad ateist i ett redan sekulariserat samhälle tillhör jag inte Richard Dawkins egentliga målgrupp. Där jag bor är inte religiositet en i det närmaste obligatorisk egenskap. Här behöver jag inte släta över det faktum att jag inte tror på gud för att undvika att bli allmänt föraktad. Jag behöver inte ljuga om min hållning för att ha en möjlighet att bli vald till förtroendeposter (om jag nu skulle vilja det). Jag riskerar inte heller att bli beskylld för att vara landsförrädare, eller något annat lika bespottat, till följd att detta inlägg.
Det är alltså inte mig Richard Dawkins behöver omvända, ej heller uppmuntra i mina övertygelser. Hans energiska framfart i det avseendet slår gång på gång in mina redan öppna dörrar. Och det blir lätt en smula störande.
Bortom den agitoriska avsikten ligger emellertid en spännande bok och väntar.
I samma veva som vetenskapsmannen Dawkins (med sällan skådad - möjligen kontraproduktiv - frenesi) förnekar gud, tvingas han nämligen att förklara varför han anser att denna slutsats är den enda rimliga. Han gör nedslag i en mängd vetenskapliga områden, som rymdforskning, antropologi och genetik. Och samtidigt som han gör slavsylta av allsköns religiösa föreställningar och inte drar sig (och varför skulle han det?) för att jämställa tron på Jesus (gudomen) med tron på enhörningar eller flygande spagettimonster, tvingar han sin publik att följa logiska resonemang om sannolikhet och manar oss att inte ersätta okunskap med skenbart enkla lösningar som bara väcker nya och ännu större frågor.
Just nu (till mitten av boken kommen) är han inne på olika alternativa förklaringar till varför religiositeten egentligen är så utbredd (snarare regel än undantag). Vad har människan, rent evolutionistiskt, haft för nytta av den? Han lutar åt att vidskeplighet är en (oönskad) bieffekt av andra mer gynnsamma saker.
Som sagt, det är mycket upplysande.
Att läsa sådant såhär inför jul - när den polyteistiska kristendomen samtidigt exploderar över västvärlden, med sina glittriga ikonbilder och sånger, inte minst i vårt sekulariserade land - bjuder också på väldigt spännande kontraster.
Till min glädje ser jag också mina förhoppningar besannas, dock mer vetenskapligt än religiöst, vilket jag inte heller beklagar.
Som övertygad ateist i ett redan sekulariserat samhälle tillhör jag inte Richard Dawkins egentliga målgrupp. Där jag bor är inte religiositet en i det närmaste obligatorisk egenskap. Här behöver jag inte släta över det faktum att jag inte tror på gud för att undvika att bli allmänt föraktad. Jag behöver inte ljuga om min hållning för att ha en möjlighet att bli vald till förtroendeposter (om jag nu skulle vilja det). Jag riskerar inte heller att bli beskylld för att vara landsförrädare, eller något annat lika bespottat, till följd att detta inlägg.
Det är alltså inte mig Richard Dawkins behöver omvända, ej heller uppmuntra i mina övertygelser. Hans energiska framfart i det avseendet slår gång på gång in mina redan öppna dörrar. Och det blir lätt en smula störande.
Bortom den agitoriska avsikten ligger emellertid en spännande bok och väntar.
I samma veva som vetenskapsmannen Dawkins (med sällan skådad - möjligen kontraproduktiv - frenesi) förnekar gud, tvingas han nämligen att förklara varför han anser att denna slutsats är den enda rimliga. Han gör nedslag i en mängd vetenskapliga områden, som rymdforskning, antropologi och genetik. Och samtidigt som han gör slavsylta av allsköns religiösa föreställningar och inte drar sig (och varför skulle han det?) för att jämställa tron på Jesus (gudomen) med tron på enhörningar eller flygande spagettimonster, tvingar han sin publik att följa logiska resonemang om sannolikhet och manar oss att inte ersätta okunskap med skenbart enkla lösningar som bara väcker nya och ännu större frågor.
Just nu (till mitten av boken kommen) är han inne på olika alternativa förklaringar till varför religiositeten egentligen är så utbredd (snarare regel än undantag). Vad har människan, rent evolutionistiskt, haft för nytta av den? Han lutar åt att vidskeplighet är en (oönskad) bieffekt av andra mer gynnsamma saker.
Som sagt, det är mycket upplysande.
Att läsa sådant såhär inför jul - när den polyteistiska kristendomen samtidigt exploderar över västvärlden, med sina glittriga ikonbilder och sånger, inte minst i vårt sekulariserade land - bjuder också på väldigt spännande kontraster.
måndag 21 december 2009
Hämnd!
Vitt och rött är juliga färger. Så vi spär väl på med lite blod över högtidssnön.
En föredömligt kort process som genom en litet överhopp i inledningen blivit ännu föredömligare. Mitt 11-åriga jag låter huvudena rulla.
Hämnd!
"På sent 17.00tal blev en kvinna halshuggen av en bödel. Hon var misstänkt för stöld på en guldklcka. Sen slängdes liket bort. Och ingen såg det mer.
Överst på den stod
Och nederst Peters föreldrar och han själv.
Peter kände sig illa till dods. Att han hade varit släckt med en bödel. Han hade säkert dödat många. Peter stängde boken och lade ner den i en låda. Sen gick han och borstade tenderna och la sig.
Mitt i natten vaknade han och kunde inte somna om. Han satte sig upp och tände lampan. Nu kom han i håg det som hänt förut. Det kunde han inte undgå efter det han nu för andra gången såg. På nattygt bordet låg huvudet.
Det flimmrade med ögonen och väste tyst som för sig själv ordet "hämnd". Peter backade krypande ner till fotänden av sengen. Och såg skräck slaget på huvudet som kom rullande mot honom medans det ständigt mummlade, "hämnd hämnd".
Peter reste sig och sprang allt vad han orkade ut genom dörren till sitt rum. Och in på toaletten och låste dörren efter sig. Han ramlade anfodd ihop på golvet med en lättnadens suck hit kunde inte huvudet komma. Men plöttsligt hördes ett dunkande, från badkaret.
Peter stälde sig med ett ryck upp. Han gick försicktigt bort till badkaret, och tittade ner. Där låg den andra delen av kroppen som förut legat i hanns seng.
Peter skrek och sprang mot dörren. Han fumlade upp låset med darrande händer. Och satte fart mot hanns föreldrars såvrum. Men dom skulle aldrig kunna hjälpa honom dom låg halshuggna på golvet.
Peter vände sig, sakta och chockad, om. Men där stod Kroppen med huvudet i ena handen och en köttyxa i andra handen. Yxan blixtrade till. Det svischade och Peter var delad i två helfter. Köttyxan föll till marken och den kropp som i 200 år väntat på hämnd försvann och den här gongen var den evigt försvunnen.
En föredömligt kort process som genom en litet överhopp i inledningen blivit ännu föredömligare. Mitt 11-åriga jag låter huvudena rulla.
Hämnd!
"På sent 17.00tal blev en kvinna halshuggen av en bödel. Hon var misstänkt för stöld på en guldklcka. Sen slängdes liket bort. Och ingen såg det mer.
Utom...
[---]
Klockan var 7 när Peter var på väg hem. Det var kolsvart och det fanns inga gatulycktor den sista biten till hanns hus. Just där det var som mörkast, snavade han över nonting. Han reste sig och gick tillbaka för att se vad det var han hade snavat över. Han kunde inte riktit se vad det var, så han tog det med sig in.
Han gick ut i köket, utan att ta av sig skorna, och la, vad det nu var, på köksbordet. Sen gick han bort till kylen och hälde upp ett stort glas mjölk. Han gick bort till bordet igen, för att sätta sig att dricka. Då fick han syn på "det" på bordet. Det han fick se var ett huvud.
Han skrek till och tappade mjölk-glaset i golvet, då det gick sönder. Han vände sig om och sprang in i sitt rum. Han smälde igen dörren äfter sig med en smäll. Sen slängde han sig med darrande ben på sengen.
Sengen var ojemn och knölig. Det låg något under täcktet. Han nestan flög upp ur sengen och tog tag i täcket och slängde av det. Där låg en huvudlös kropp. Peter skrek innan han svimmade och föll till golvet.
När han vaknade hada han glömt det som hänt. Och han oroade sig inte mer över det. Men bredvid sig hittade han en bok. Han satte sig vid sitt skrivbord och slog upp en sida i boken.
Klockan var 7 när Peter var på väg hem. Det var kolsvart och det fanns inga gatulycktor den sista biten till hanns hus. Just där det var som mörkast, snavade han över nonting. Han reste sig och gick tillbaka för att se vad det var han hade snavat över. Han kunde inte riktit se vad det var, så han tog det med sig in.
Han gick ut i köket, utan att ta av sig skorna, och la, vad det nu var, på köksbordet. Sen gick han bort till kylen och hälde upp ett stort glas mjölk. Han gick bort till bordet igen, för att sätta sig att dricka. Då fick han syn på "det" på bordet. Det han fick se var ett huvud.
Han skrek till och tappade mjölk-glaset i golvet, då det gick sönder. Han vände sig om och sprang in i sitt rum. Han smälde igen dörren äfter sig med en smäll. Sen slängde han sig med darrande ben på sengen.
Sengen var ojemn och knölig. Det låg något under täcktet. Han nestan flög upp ur sengen och tog tag i täcket och slängde av det. Där låg en huvudlös kropp. Peter skrek innan han svimmade och föll till golvet.
När han vaknade hada han glömt det som hänt. Och han oroade sig inte mer över det. Men bredvid sig hittade han en bok. Han satte sig vid sitt skrivbord och slog upp en sida i boken.
SLÄKTTAVLA!
Överst på den stod
Gustav Gustavsson
yrke: bödel
Och nederst Peters föreldrar och han själv.
Peter kände sig illa till dods. Att han hade varit släckt med en bödel. Han hade säkert dödat många. Peter stängde boken och lade ner den i en låda. Sen gick han och borstade tenderna och la sig.
Mitt i natten vaknade han och kunde inte somna om. Han satte sig upp och tände lampan. Nu kom han i håg det som hänt förut. Det kunde han inte undgå efter det han nu för andra gången såg. På nattygt bordet låg huvudet.
Det flimmrade med ögonen och väste tyst som för sig själv ordet "hämnd". Peter backade krypande ner till fotänden av sengen. Och såg skräck slaget på huvudet som kom rullande mot honom medans det ständigt mummlade, "hämnd hämnd".
Peter reste sig och sprang allt vad han orkade ut genom dörren till sitt rum. Och in på toaletten och låste dörren efter sig. Han ramlade anfodd ihop på golvet med en lättnadens suck hit kunde inte huvudet komma. Men plöttsligt hördes ett dunkande, från badkaret.
Peter stälde sig med ett ryck upp. Han gick försicktigt bort till badkaret, och tittade ner. Där låg den andra delen av kroppen som förut legat i hanns seng.
Peter skrek och sprang mot dörren. Han fumlade upp låset med darrande händer. Och satte fart mot hanns föreldrars såvrum. Men dom skulle aldrig kunna hjälpa honom dom låg halshuggna på golvet.
Peter vände sig, sakta och chockad, om. Men där stod Kroppen med huvudet i ena handen och en köttyxa i andra handen. Yxan blixtrade till. Det svischade och Peter var delad i två helfter. Köttyxan föll till marken och den kropp som i 200 år väntat på hämnd försvann och den här gongen var den evigt försvunnen.
SLUT"
söndag 20 december 2009
Lägesrapport (24)
Tänder: det fjärde juleljuset.
Läser: Illusionen om gud av Richard Dawkins.
Får: klumpar i magen vid det indirekta mötet med hans primära målgrupp - det religiösa USA.
Promenerar: runt i den fantastiska snön,
och blir: lite rörd av friden.
Försöker: få huvudet runt novell nummer fyra, som blir den förmodligen längsta.
(Kan i en parentes: förklara att novellnumren byts från gång till gång - fyra var från början nummer två, och blir i slutändan möjligen ett.)
Ser fram emot: en riktig jul (en sån som man har när man är liten).
Filar på: föresatserna för 2010.
Ger upp: tanken på en längre resa, för att istället omvandla pengar till tid - TID!
Gör för övrigt: inte mycket väsen av mig.
Läser: Illusionen om gud av Richard Dawkins.
Får: klumpar i magen vid det indirekta mötet med hans primära målgrupp - det religiösa USA.
Promenerar: runt i den fantastiska snön,
och blir: lite rörd av friden.
Försöker: få huvudet runt novell nummer fyra, som blir den förmodligen längsta.
(Kan i en parentes: förklara att novellnumren byts från gång till gång - fyra var från början nummer två, och blir i slutändan möjligen ett.)
Ser fram emot: en riktig jul (en sån som man har när man är liten).
Filar på: föresatserna för 2010.
Ger upp: tanken på en längre resa, för att istället omvandla pengar till tid - TID!
Gör för övrigt: inte mycket väsen av mig.
fredag 18 december 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)