Olästhyllan

Efter vinterns alla presenthögtider (och en spontan ommöblering inför jul) har byrån i sovrummet förvandlats till en ganska fantastisk, drygt metern lång smörgåsbuffé av olästa böcker. Den vänstra halvan av buffén är mest min och jag blir lite varm i magen varje gång jag tittar på den.

Näst på tur (den med röd rygg överst i högen): Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ett varv på hjärntvätten

När en text är klar behövs i regel ändå en liten paus för att ställa om hjärnan inför nästa.

I går passade jag alltså på att se hela andra säsongen av Mad Men i ett enda svep.

Så mycket mer finns alltså inte att säga.

Madison inspiration

Just som med första gör andra säsongen av Mad Men mig nästan hejdlöst inspirerad att måla.

Dekorationerna i deras konferensrum är ju nästan alltför läckra (jag stirrar på dem istället för att följa dialogen), och jag är nyfiken på vad det alls skulle bli av det om jag själv försökte måla abstrakt.

Så snart jag fått den sista novellen färdig, ska jag plocka fram penslarna igen.

4/5

Novell nummer fyra så klar den kan bli!

Återstår nu bara en enda.

Att leva i den värld man önskar sig

Härom dagen skrev jag en kommentar i en blogg, apropå de olika villkoren för och förväntningarna på kvinnor och män, att det bästa sättet att skapa en jämställd och jämlik värld kan vara att bete sig som om man redan vore där.

Tanken var väl inspirerad av Barbro Alving i min pågående läsning av Bang om Bang.

När fröken Alvning i början av 1930-talet blir på smällen med en gift karl far hon inte från stan för att ta bort det. Hon ber rakt inte om ursäkt för sitt tillstånd, låter det på intet sätt hindra henne mer än nödvändigt i hennes yrkesliv och vägrar över huvud taget att skämmas för den skandalösa "olyckan".

Hon beter sig tvärt om som att hennes rätt att skaffa barn, hur och när hon vill, är den naturligaste sak i världen, och dra på trissor om inte världen i ren häpnad smittas till samma åsikt. Några år senare bygger hon bo med sitt livs kärlek och ger det sturska barnet två mammor. Samtidigt fortsätter hon att betraktas som en av landets bästa reportrar.

Inställningen känns ännu i dag, 70 år senare, otroligt frisk och inspirerande.

Det är en spännande tanke att det här angreppssättet troligen skulle fungera för precis allting, i livet, kärleken och karriären.

Konstnären och flaskan (3)

"Tisdag på DN 27/8 1935

Eyvind [Johnson] kom uppstegande med [Aksel] Sandemose i lördags, fulla och präktiga båda två, och där satt de och groggade i DN:s sobra väntrum och att få ett skrivabelt ord ur vännen Aksel var inte det lättaste. Nån sorts intervju vart det i alla fall och så gjorde vi upp om att råkas på Freden igår kväll.

[---]

Men det var inte vara det, jag pillade ju i mig en och annan hutt men kände mig bara mer och mer främmande för alltihop. När en karl som Eyvind, som man vet kan skriva böcker och är en begåvad prisse, sitter i två timmar och bara då och då råmar jävla Barbrojävel vad jag är kär i dig och annat lika överbegåvat så kan jag inte se någon nämnvärd mening i att man är tillsammans. Inte ett klokt ord sa han och undra på det så full som han var.

Du jublade över Sandemose i telefon, men jag vill inte påstå att jag har träffat honom, jag har träffat en full dåre som visserligen var gräsligt rolig och stal bordssilver och satte sig vid andras bord och skulle gifta sig med uppasserskan och brände mig på kinden med en cigarr så det blir men för livet och det ena med det andra. Man ska tydligen vara plakat borta själv för att få ut någonting av det och det vill jag definitivt inte, jag har supit nog i detta livet, dessutom skriver jag inte böcker.

Vilhem Moberg var med också och var lika tjatig, och Aase [Eyvind Johnsons hustru] satt för sig själv och drack och var tydligen ganska djupt nere och påstod att jag tittade kallt på henne och sa var femte minut att hon inte var full vilket hon alltså var. Ivar Lo-Johansson öppnade inte sin mun på hela kvällen, det gör han visst aldrig. Sandemose försvann förresten från Freden för att jaga fruntimmer, skulle vara nöjsamt att veta vad han kunde prestera med den fyllan.

Naturligtvis är det dumt att bry sig om sånt men jag blev ledsen åt den där kvällen. Jag kan tydligen inte vara med längre för jag tycker inte om när mänskor tappar alla mänskliga särdrag och blir bara sexualitet och tragik och kollektiv skränig välvilja. Och i någon annan form träffar man dom ju aldrig, man ska alltid gå ut och då blir det så där. När Eyvind är full så är det ju inte Eyvind. Eller också är det fel på mig att jag inte kan släppa av och bli likadan som jag sannerligen kunde förr. Jag har blivit Allvarlig, det är vad jag har och det bekymrar mig."

Brev till Cilla citerat ur boken Bang om Bang.

Victoria växer (sakta men säkert) på djupet

Biografintresserade läsare drar sig kanske till minnes förkunnandet i oktober förra året, om hur Victoria växer på djupet. Till jul skulle två nya salonger stå startklara i källaren, enligt initiativtagarnas hoppfulla prognoser.

Inte långt efter det startades en kamratlig vadslagning kring vilket datum salongerna verkligen kör sin första offentliga visning. Spannet sträcker sig i nuläget från 30 januari till 6 augusti. Jag satsade optimistiskt på 26 februari, hade hellre tagit någon av fredagarna i mars, som var upptagna, men hade hur som helst inte vunnit på det heller.

Så här långt hade hantverkarna kommit (bilderna togs igår) när de med en glad hälsning gick av för jul vid Lucia.

Salong 6:

Salong 7:

Nu ska vi se

Tidigt i januari förra året skrev jag som min facebookstatus: "Fick just en spotify-invite. Nu ska vi se." Med facit i hand kan jag säga att det revolutionerade mitt musiklyssnande.

Tidigt i januari detta år: "Fick just en voddler-invite. Nu ska vi se."

På tal om krafter större

För övrigt är jag nu åter smått tillintetgjord av Enquists briljans. Men jag ska försöka skriva vidare ändå.

Snart är jag vid mitten av förvandlingen.

Konstnären och flaskan (2)

Nästa metod att rädda den motspänstige Enquists liv:

Minnesotametoden, ett obönhörligt nedbrytande av den unika individen genom antiintellektuell isolering och hjärntvätt, en reservationslös underkastelse under en kraft större än du själv samt allmän förnedring. Vilket föga förvånande (och väl tursamt nog) inte heller fungerade särskilt bra.

(Allt så klart enligt hans egen biografi.)

När han till slut tar sig ut på andra sidan är det förvisso genom sluten vård, men med fri tillgång till sitt skrivande, och med möjlighet till telefonkontakt med sina kära.

Bara en sista reflektion över ämnet: Valet att efter detta kalla sig helnykterist istället för nykter alkoholist. Eftersom - tänker jag själv - den förra benämningen inte redan från början innefattar sitt eget potentiella misslyckande. På samma sätt som de idiotiska slagorden "Kvinnor kan!" enbart påminner oss om att detta tydligen inte är självklart.

Jag måste tro att sådant spelar roll.

Konstnären och flaskan

Roar mig (?) med att jämföra de samtida läkarnas syn på Gustaf Frödings respektive P.O. Enquists alkoholism (så som det alltså beskrivs av Johan Cullberg i fallet Fröding och i fallet Enquist av Enquist själv).

Kardinalfelet är detsamma, trots nästan 100 års mellanrum: Eftersom patienten är en poetnatur, därtill en vida berömd sådan, kan eller vill man inte klassa det stormande sinnesmörkret som ren och banal alkoholism.

Dämonernas härjningar förklaras alltså inte av spriten, utan spriten tvärt om av dämonerna, och istället för att se till att patienten släpper flaskan (släpp!) söker man råda bot på den "bakomliggande" problematiken.

Supen ses blott ett symptom på det verkliga onda. Och i samma stund har man lyckats med konststycket att i princip förvandla spriten till ett bevis i sig för patientens geni. Patienten hade ju inte supit om han inte varit i besittning av en sådan outgrundlig konstnärssjäl.

Fröding läggs på nervhem för att vila. Där är han också, som en bieffekt, förhindrad att dricka, och mår snart mycket bättre. Ingen förmår emellertid dra den raka kopplingen mellan sprit och våldsam ångest.

Enquist tillskrivs Rohypnol (och andra färgglada, beroendeframkallande piller) och rekommenderas psykodynamisk terapi. Just nu (jag har knappt hundra sidor kvar av boken) går han i alla fall på antabus, men fortsätter likväl att supa på ren trots (för att besegra Den danska tabletten), vilket på alla sätt är barnslig idioti och potentiellt livsfarligt.

Skriva kan han bara några korta timmar på morgonen. Resten är dimma.

Jag fortsätter läsa.

Biografi (30) - Decenniebuggen

Vi hade förberett oss på en smidig första dag på det nya decenniet. Allt löpte också på i prima stil till dess att foajén plötsligt släcktes ner, proppskåpet började surra på ett oroväckande sätt och datorerna blinkade till och dog.

Maskinrummen skonades som genom ett mirakel. Men kylan, som redan tagit biografen i sitt grepp, sjönk snabbt när vi insåg att vi fick välja mellan ledljus eller värmefläktar. Det fanns alls inget ljus på toaletterna.

Medan maskinisten sprang runt med en skarvsladd och en ficklampa i hopp om att i någon av alla skrubbar lyckas lokalisera det centrala modemet, samt inte minst dess elförsörjning, fick vi duktigt återgå till manuell, kontant biljettförsäljning, allt medan besökarna gärna skällde ut oss för att det var så kallt och mörkt överallt.

Den sista visningsrundan räddades genom att personalen fick sitta med inne i salongerna med var sin ficklampa för att, vid en eventuell nödsituation, kunna lysa vägen mot närmaste utgång.

För min del föll lotten på Sin Nombre, en riktigt fin och tragisk film som såväl formmässigt som tematiskt sorterar in under samma kategori som Frozen River, och som jag gärna berömmer på alla möjliga sätt men som knappast lär förändra mitt liv.

Närmast mumifierad av köld fick jag därefter bege mig av hemåt, trött och med ryggen stelnad i en frusen knuta.

Vad beträffar mitt arbetsliv får 2010 (däremot) gärna avvika rejält från hur det började.

Tolvslaget

När klockan slog över satt vi - jag, sambon, en oväntad gäst - inbegripna i ett engagerande samtal om litterära favoritteman.

Raketerna omslöt lägenheten från fyra håll - tre vädersträck och takfönstren, spräcklade väggarna i glada färger och knattrade som popcorn. Vi tog oss tid att skåla snabbt och återvände sen genast till samtalet.

När väl sängen vankades var jag lyckligt mätt i både buk (magas) och huvud (knoppas).

2010 får gärna fortsätta som det började.

Från och med nu!

Till nyår bör man sammanfatta det som varit, det gångna året, eller som nu gärna ett helt decennium. Jag gör det snarare pliktskyldigt än lustfyllt.

2009 var förvisso det år då jag hade min första vernissage på ordentligt galleri och sedan for till Paris för att hänga ut tavlor där med. Jag var i Rom, i Skåne och på Hanö. Jag läste ett 60-tal böcker och såg flerdubbelt med film. Jag sprang en halv marathon och greps av salig harmoni. Men dagarna har i övrigt mest flutit samman. Det blev inte ett år att nostalgiskt klamra sig fast vid.

Hela decenniet rivstartade med flyttar hemifrån och kaosartade resor till Kapstaden. Jag tog min examen från journalisthögskolan, men har därefter mest hoppat runt mellan olika deltidskneg, skitjobb som eventuellt kunnat få Charles Bukowski att nicka i broderligt samförstånd, och som jag trivts med så länge (mycket tack vare biografkollegorna) för att finansiera mitt skapande, men som i lika hög utsträckning har slukat min tid och min kraft och allmänt fått mig att förtvivla.

Jag ser därför hellre framåt än bakåt:

2010 ska bli året då jag (först och främst) skriver klart och skickar iväg min satans novellsamling.

Det här blir också året då sambon drar iväg för ett eget äventyr i Afrika (vilket jag ser mycket fram emot att få följa på hans utlovade blogg). Själv ska jag ägna den tiden åt att måla, samt gärna förta mig en kortare resa. Varför inte till exempelvis Ruhrområdet? Varför inte - för samvetets och upplevelsens skull - med tåg?

Resten, både vad gäller det kommande året och för 10-talet i stort, är förhoppningar - gränslösa, stundom krampaktiga. Folk säger ibland att jag borde vara glad som åtminstone vet vad jag vill. Om lycka kan definieras som tydliga drömmar är jag den lyckligaste människan på jorden.

Men drömmar är blott drömmar och dem lämnar vi därför därhän och tar det hellre som det kommer.

Jag vill bara passa på att önska er alla en gnistrande kväll, och snart efter det ett riktigt gott nytt år!