Och nu: Jorden de ärvde av Björn af Kleen.
Det står en god samling böcker på olästhyllan som verkar betydligt mer fängslande. Men just nu vill jag hellre sluka än uppslukas, och med den utgångspunkten förefaller en berättelse om den svenska adeln vara ganska exakt vad jag behöver.
måndag 11 januari 2010
Ångest och svarta fåglar
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva slank ner som en liten taggig karamell, men ändå oväntat friktionsfritt.Kanske visste jag redan för mycket om boken på förhand och hade hunnit bygga upp orimliga förväntningar. Förväntningar på vad? Ännu större lidande? Ann Heberlein har väl i sanning lidit nog.
Beskrivningen av ångest som en klösande fågel (Sylvia Plath - "a great muscular owl", Heberlein - "en korp som hackar och sliter") fick mig hur som helst att tänka på min egen gamla målning. Där rycks ju ångesten ut istället för att segra. Vilket möjligen kan synas hoppfullt. Så jag lägger in den som illustration.
Senast sedda
På två månader var jag knappt på bio alls. Nu när jag i några snabba ryck försöker ta igen vad jag missat inser jag att det inte är så mycket. Det blir två tummen upp mot tre tummen ner. Vi tar det i fallande ordning.
Sherlock Holmes - Om man bara lyckas bortse från att detta är ännu en intrig om ordensmän som söker världsherravälde, och kanske kan överse med alla de dinglande kvinnooffren, så var detta en riktigt befriande rulle. In med en fräschare storyline till nästa film bara så kan det här bli hur bra som helst.
Away we go - Eventuellt en lite för enkel upplösning, modell deus ex machina. Men varmt och roligt om blivande föräldrar i en värld där alla är galna på sitt eget underhållande sätt. En guldstjärna också till Melanie Lynskeys oväntat gripande poledance.
Bright star - Jag är nu en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer, men det finns en gräns även för mig. När en hel film ägnas enbart åt de två unga människornas egocentriska kärleksbekymmer får man snart lust att ge dem ett par uppfriskande lavetter, oaktat den kranka ynglingen inte bara är kär utan också poet av dignitet och mot slutet tragiskt nedbruten. Hade jag inte varit en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer hade jag snutit den på ytterligare ett kvalster.
The Imaginarium of Doctor Parnassus - Det var mitt sällskap som sa det: Om man nu har tillgång till en apparat som låter människor stiga in i sina egna fantasier, varför inte ta möjligheten i akt att säga något intressant? Ja varför inte ställa karaktärerna inför verkliga moraliska dilemman? Varför över huvud taget göra en sådan barnslig och enerverande film? Slutsatsen är krass och obönhörlig. Vissa regissörer ska inte skriva sina manus själva.
Solisten - Efter Sherlock Holmes ville jag genast ha mer Robert Downy. Jag borde ha bitit mig i tummen i stället. Så fort den gudabenådade (ordvalet dubbelt ironiskt, filmen olidligt religiös) uteliggaren sätter stråken till cellon flyger duvor mot himlen och tårar trillar mot asfalten. Här finns inga förmildrande omständigheter alls. Att en eller annan skådis trots allt gör ett hyfsat jobb kan knappast läggas djävulen till last. Det här var så dålig att jag vill slåss.
I morgon blir det Avatar, på onsdag Fish Tank. Jag kämpar på.
Sherlock Holmes - Om man bara lyckas bortse från att detta är ännu en intrig om ordensmän som söker världsherravälde, och kanske kan överse med alla de dinglande kvinnooffren, så var detta en riktigt befriande rulle. In med en fräschare storyline till nästa film bara så kan det här bli hur bra som helst.
Away we go - Eventuellt en lite för enkel upplösning, modell deus ex machina. Men varmt och roligt om blivande föräldrar i en värld där alla är galna på sitt eget underhållande sätt. En guldstjärna också till Melanie Lynskeys oväntat gripande poledance.
Bright star - Jag är nu en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer, men det finns en gräns även för mig. När en hel film ägnas enbart åt de två unga människornas egocentriska kärleksbekymmer får man snart lust att ge dem ett par uppfriskande lavetter, oaktat den kranka ynglingen inte bara är kär utan också poet av dignitet och mot slutet tragiskt nedbruten. Hade jag inte varit en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer hade jag snutit den på ytterligare ett kvalster.
The Imaginarium of Doctor Parnassus - Det var mitt sällskap som sa det: Om man nu har tillgång till en apparat som låter människor stiga in i sina egna fantasier, varför inte ta möjligheten i akt att säga något intressant? Ja varför inte ställa karaktärerna inför verkliga moraliska dilemman? Varför över huvud taget göra en sådan barnslig och enerverande film? Slutsatsen är krass och obönhörlig. Vissa regissörer ska inte skriva sina manus själva.
Solisten - Efter Sherlock Holmes ville jag genast ha mer Robert Downy. Jag borde ha bitit mig i tummen i stället. Så fort den gudabenådade (ordvalet dubbelt ironiskt, filmen olidligt religiös) uteliggaren sätter stråken till cellon flyger duvor mot himlen och tårar trillar mot asfalten. Här finns inga förmildrande omständigheter alls. Att en eller annan skådis trots allt gör ett hyfsat jobb kan knappast läggas djävulen till last. Det här var så dålig att jag vill slåss.I morgon blir det Avatar, på onsdag Fish Tank. Jag kämpar på.
söndag 10 januari 2010
Olästhyllan
Efter vinterns alla presenthögtider (och en spontan ommöblering inför jul) har byrån i sovrummet förvandlats till en ganska fantastisk, drygt metern lång smörgåsbuffé av olästa böcker. Den vänstra halvan av buffén är mest min och jag blir lite varm i magen varje gång jag tittar på den.
Näst på tur (den med röd rygg överst i högen): Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Ett varv på hjärntvätten
När en text är klar behövs i regel ändå en liten paus för att ställa om hjärnan inför nästa.
I går passade jag alltså på att se hela andra säsongen av Mad Men i ett enda svep.
Så mycket mer finns alltså inte att säga.
I går passade jag alltså på att se hela andra säsongen av Mad Men i ett enda svep.
Så mycket mer finns alltså inte att säga.
lördag 9 januari 2010
Madison inspiration
Just som med första gör andra säsongen av Mad Men mig nästan hejdlöst inspirerad att måla.
Dekorationerna i deras konferensrum är ju nästan alltför läckra (jag stirrar på dem istället för att följa dialogen), och jag är nyfiken på vad det alls skulle bli av det om jag själv försökte måla abstrakt.
Så snart jag fått den sista novellen färdig, ska jag plocka fram penslarna igen.
Dekorationerna i deras konferensrum är ju nästan alltför läckra (jag stirrar på dem istället för att följa dialogen), och jag är nyfiken på vad det alls skulle bli av det om jag själv försökte måla abstrakt.
Så snart jag fått den sista novellen färdig, ska jag plocka fram penslarna igen.
fredag 8 januari 2010
Att leva i den värld man önskar sig
Härom dagen skrev jag en kommentar i en blogg, apropå de olika villkoren för och förväntningarna på kvinnor och män, att det bästa sättet att skapa en jämställd och jämlik värld kan vara att bete sig som om man redan vore där.
Tanken var väl inspirerad av Barbro Alving i min pågående läsning av Bang om Bang.
När fröken Alvning i början av 1930-talet blir på smällen med en gift karl far hon inte från stan för att ta bort det. Hon ber rakt inte om ursäkt för sitt tillstånd, låter det på intet sätt hindra henne mer än nödvändigt i hennes yrkesliv och vägrar över huvud taget att skämmas för den skandalösa "olyckan".
Hon beter sig tvärt om som att hennes rätt att skaffa barn, hur och när hon vill, är den naturligaste sak i världen, och dra på trissor om inte världen i ren häpnad smittas till samma åsikt. Några år senare bygger hon bo med sitt livs kärlek och ger det sturska barnet två mammor. Samtidigt fortsätter hon att betraktas som en av landets bästa reportrar.
Inställningen känns ännu i dag, 70 år senare, otroligt frisk och inspirerande.
Det är en spännande tanke att det här angreppssättet troligen skulle fungera för precis allting, i livet, kärleken och karriären.
Tanken var väl inspirerad av Barbro Alving i min pågående läsning av Bang om Bang.
När fröken Alvning i början av 1930-talet blir på smällen med en gift karl far hon inte från stan för att ta bort det. Hon ber rakt inte om ursäkt för sitt tillstånd, låter det på intet sätt hindra henne mer än nödvändigt i hennes yrkesliv och vägrar över huvud taget att skämmas för den skandalösa "olyckan".
Hon beter sig tvärt om som att hennes rätt att skaffa barn, hur och när hon vill, är den naturligaste sak i världen, och dra på trissor om inte världen i ren häpnad smittas till samma åsikt. Några år senare bygger hon bo med sitt livs kärlek och ger det sturska barnet två mammor. Samtidigt fortsätter hon att betraktas som en av landets bästa reportrar.
Inställningen känns ännu i dag, 70 år senare, otroligt frisk och inspirerande.
Det är en spännande tanke att det här angreppssättet troligen skulle fungera för precis allting, i livet, kärleken och karriären.
torsdag 7 januari 2010
Konstnären och flaskan (3)
"Tisdag på DN 27/8 1935
Eyvind [Johnson] kom uppstegande med [Aksel] Sandemose i lördags, fulla och präktiga båda två, och där satt de och groggade i DN:s sobra väntrum och att få ett skrivabelt ord ur vännen Aksel var inte det lättaste. Nån sorts intervju vart det i alla fall och så gjorde vi upp om att råkas på Freden igår kväll.
[---]
Men det var inte vara det, jag pillade ju i mig en och annan hutt men kände mig bara mer och mer främmande för alltihop. När en karl som Eyvind, som man vet kan skriva böcker och är en begåvad prisse, sitter i två timmar och bara då och då råmar jävla Barbrojävel vad jag är kär i dig och annat lika överbegåvat så kan jag inte se någon nämnvärd mening i att man är tillsammans. Inte ett klokt ord sa han och undra på det så full som han var.
Du jublade över Sandemose i telefon, men jag vill inte påstå att jag har träffat honom, jag har träffat en full dåre som visserligen var gräsligt rolig och stal bordssilver och satte sig vid andras bord och skulle gifta sig med uppasserskan och brände mig på kinden med en cigarr så det blir men för livet och det ena med det andra. Man ska tydligen vara plakat borta själv för att få ut någonting av det och det vill jag definitivt inte, jag har supit nog i detta livet, dessutom skriver jag inte böcker.
Vilhem Moberg var med också och var lika tjatig, och Aase [Eyvind Johnsons hustru] satt för sig själv och drack och var tydligen ganska djupt nere och påstod att jag tittade kallt på henne och sa var femte minut att hon inte var full vilket hon alltså var. Ivar Lo-Johansson öppnade inte sin mun på hela kvällen, det gör han visst aldrig. Sandemose försvann förresten från Freden för att jaga fruntimmer, skulle vara nöjsamt att veta vad han kunde prestera med den fyllan.
Naturligtvis är det dumt att bry sig om sånt men jag blev ledsen åt den där kvällen. Jag kan tydligen inte vara med längre för jag tycker inte om när mänskor tappar alla mänskliga särdrag och blir bara sexualitet och tragik och kollektiv skränig välvilja. Och i någon annan form träffar man dom ju aldrig, man ska alltid gå ut och då blir det så där. När Eyvind är full så är det ju inte Eyvind. Eller också är det fel på mig att jag inte kan släppa av och bli likadan som jag sannerligen kunde förr. Jag har blivit Allvarlig, det är vad jag har och det bekymrar mig."
Brev till Cilla citerat ur boken Bang om Bang.
Eyvind [Johnson] kom uppstegande med [Aksel] Sandemose i lördags, fulla och präktiga båda två, och där satt de och groggade i DN:s sobra väntrum och att få ett skrivabelt ord ur vännen Aksel var inte det lättaste. Nån sorts intervju vart det i alla fall och så gjorde vi upp om att råkas på Freden igår kväll.
[---]
Men det var inte vara det, jag pillade ju i mig en och annan hutt men kände mig bara mer och mer främmande för alltihop. När en karl som Eyvind, som man vet kan skriva böcker och är en begåvad prisse, sitter i två timmar och bara då och då råmar jävla Barbrojävel vad jag är kär i dig och annat lika överbegåvat så kan jag inte se någon nämnvärd mening i att man är tillsammans. Inte ett klokt ord sa han och undra på det så full som han var.
Du jublade över Sandemose i telefon, men jag vill inte påstå att jag har träffat honom, jag har träffat en full dåre som visserligen var gräsligt rolig och stal bordssilver och satte sig vid andras bord och skulle gifta sig med uppasserskan och brände mig på kinden med en cigarr så det blir men för livet och det ena med det andra. Man ska tydligen vara plakat borta själv för att få ut någonting av det och det vill jag definitivt inte, jag har supit nog i detta livet, dessutom skriver jag inte böcker.
Vilhem Moberg var med också och var lika tjatig, och Aase [Eyvind Johnsons hustru] satt för sig själv och drack och var tydligen ganska djupt nere och påstod att jag tittade kallt på henne och sa var femte minut att hon inte var full vilket hon alltså var. Ivar Lo-Johansson öppnade inte sin mun på hela kvällen, det gör han visst aldrig. Sandemose försvann förresten från Freden för att jaga fruntimmer, skulle vara nöjsamt att veta vad han kunde prestera med den fyllan.
Naturligtvis är det dumt att bry sig om sånt men jag blev ledsen åt den där kvällen. Jag kan tydligen inte vara med längre för jag tycker inte om när mänskor tappar alla mänskliga särdrag och blir bara sexualitet och tragik och kollektiv skränig välvilja. Och i någon annan form träffar man dom ju aldrig, man ska alltid gå ut och då blir det så där. När Eyvind är full så är det ju inte Eyvind. Eller också är det fel på mig att jag inte kan släppa av och bli likadan som jag sannerligen kunde förr. Jag har blivit Allvarlig, det är vad jag har och det bekymrar mig."
Brev till Cilla citerat ur boken Bang om Bang.
onsdag 6 januari 2010
Victoria växer (sakta men säkert) på djupet
Biografintresserade läsare drar sig kanske till minnes förkunnandet i oktober förra året, om hur Victoria växer på djupet. Till jul skulle två nya salonger stå startklara i källaren, enligt initiativtagarnas hoppfulla prognoser.
Salong 7:
Inte långt efter det startades en kamratlig vadslagning kring vilket datum salongerna verkligen kör sin första offentliga visning. Spannet sträcker sig i nuläget från 30 januari till 6 augusti. Jag satsade optimistiskt på 26 februari, hade hellre tagit någon av fredagarna i mars, som var upptagna, men hade hur som helst inte vunnit på det heller.
Så här långt hade hantverkarna kommit (bilderna togs igår) när de med en glad hälsning gick av för jul vid Lucia.
Salong 6:
Salong 7:
tisdag 5 januari 2010
Nu ska vi se
söndag 3 januari 2010
På tal om krafter större
För övrigt är jag nu åter smått tillintetgjord av Enquists briljans. Men jag ska försöka skriva vidare ändå.
Snart är jag vid mitten av förvandlingen.
Snart är jag vid mitten av förvandlingen.
Konstnären och flaskan (2)
Nästa metod att rädda den motspänstige Enquists liv:
Minnesotametoden, ett obönhörligt nedbrytande av den unika individen genom antiintellektuell isolering och hjärntvätt, en reservationslös underkastelse under en kraft större än du själv samt allmän förnedring. Vilket föga förvånande (och väl tursamt nog) inte heller fungerade särskilt bra.
(Allt så klart enligt hans egen biografi.)
När han till slut tar sig ut på andra sidan är det förvisso genom sluten vård, men med fri tillgång till sitt skrivande, och med möjlighet till telefonkontakt med sina kära.
Bara en sista reflektion över ämnet: Valet att efter detta kalla sig helnykterist istället för nykter alkoholist. Eftersom - tänker jag själv - den förra benämningen inte redan från början innefattar sitt eget potentiella misslyckande. På samma sätt som de idiotiska slagorden "Kvinnor kan!" enbart påminner oss om att detta tydligen inte är självklart.
Jag måste tro att sådant spelar roll.
Minnesotametoden, ett obönhörligt nedbrytande av den unika individen genom antiintellektuell isolering och hjärntvätt, en reservationslös underkastelse under en kraft större än du själv samt allmän förnedring. Vilket föga förvånande (och väl tursamt nog) inte heller fungerade särskilt bra.
(Allt så klart enligt hans egen biografi.)
När han till slut tar sig ut på andra sidan är det förvisso genom sluten vård, men med fri tillgång till sitt skrivande, och med möjlighet till telefonkontakt med sina kära.
Bara en sista reflektion över ämnet: Valet att efter detta kalla sig helnykterist istället för nykter alkoholist. Eftersom - tänker jag själv - den förra benämningen inte redan från början innefattar sitt eget potentiella misslyckande. På samma sätt som de idiotiska slagorden "Kvinnor kan!" enbart påminner oss om att detta tydligen inte är självklart.
Jag måste tro att sådant spelar roll.
Konstnären och flaskan
Roar mig (?) med att jämföra de samtida läkarnas syn på Gustaf Frödings respektive P.O. Enquists alkoholism (så som det alltså beskrivs av Johan Cullberg i fallet Fröding och i fallet Enquist av Enquist själv).
Kardinalfelet är detsamma, trots nästan 100 års mellanrum: Eftersom patienten är en poetnatur, därtill en vida berömd sådan, kan eller vill man inte klassa det stormande sinnesmörkret som ren och banal alkoholism.
Dämonernas härjningar förklaras alltså inte av spriten, utan spriten tvärt om av dämonerna, och istället för att se till att patienten släpper flaskan (släpp!) söker man råda bot på den "bakomliggande" problematiken.
Supen ses blott ett symptom på det verkliga onda. Och i samma stund har man lyckats med konststycket att i princip förvandla spriten till ett bevis i sig för patientens geni. Patienten hade ju inte supit om han inte varit i besittning av en sådan outgrundlig konstnärssjäl.
Fröding läggs på nervhem för att vila. Där är han också, som en bieffekt, förhindrad att dricka, och mår snart mycket bättre. Ingen förmår emellertid dra den raka kopplingen mellan sprit och våldsam ångest.
Enquist tillskrivs Rohypnol (och andra färgglada, beroendeframkallande piller) och rekommenderas psykodynamisk terapi. Just nu (jag har knappt hundra sidor kvar av boken) går han i alla fall på antabus, men fortsätter likväl att supa på ren trots (för att besegra Den danska tabletten), vilket på alla sätt är barnslig idioti och potentiellt livsfarligt.
Skriva kan han bara några korta timmar på morgonen. Resten är dimma.
Jag fortsätter läsa.
Kardinalfelet är detsamma, trots nästan 100 års mellanrum: Eftersom patienten är en poetnatur, därtill en vida berömd sådan, kan eller vill man inte klassa det stormande sinnesmörkret som ren och banal alkoholism.
Dämonernas härjningar förklaras alltså inte av spriten, utan spriten tvärt om av dämonerna, och istället för att se till att patienten släpper flaskan (släpp!) söker man råda bot på den "bakomliggande" problematiken.
Supen ses blott ett symptom på det verkliga onda. Och i samma stund har man lyckats med konststycket att i princip förvandla spriten till ett bevis i sig för patientens geni. Patienten hade ju inte supit om han inte varit i besittning av en sådan outgrundlig konstnärssjäl.
Fröding läggs på nervhem för att vila. Där är han också, som en bieffekt, förhindrad att dricka, och mår snart mycket bättre. Ingen förmår emellertid dra den raka kopplingen mellan sprit och våldsam ångest.
Enquist tillskrivs Rohypnol (och andra färgglada, beroendeframkallande piller) och rekommenderas psykodynamisk terapi. Just nu (jag har knappt hundra sidor kvar av boken) går han i alla fall på antabus, men fortsätter likväl att supa på ren trots (för att besegra Den danska tabletten), vilket på alla sätt är barnslig idioti och potentiellt livsfarligt.
Skriva kan han bara några korta timmar på morgonen. Resten är dimma.
Jag fortsätter läsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
