Virkar själv och ger bort

I dag fyller sambons ärade moder ett jämnt och stiligt antal år och bjuder ett följe till Gyllene Freden för fin middag innan sällskapet promenerar vidare till Kungliga Operan och deras uppsättning av Läderlappen.

Förutom att älska god mat och musikaliska kulturupplevelser, är födelsedagsbarnet även en stor kattvän. Motivet kändes alltså givet när jag till present fick för mig att virka en liten grytlapp.

Så här blev den.

Förmiddag, eftermiddag

Med febern som bromskloss försöker jag ändå att vidmakthålla min nya rutin, att måla på morgonen, sedan skriva efter lunch.

Vad det blir av målningen, mitt som jag kallar det "abstrakta experiment", har jag ännu ingen aning om. I nuläget liknar den en korsning mellan islossning och huden hos en inverterad giraff.

Skrivandet sker också mot ett relativt okänt mål. Jag rör mig mot en vindskupa. Det är allt jag vet. Utsikt: ljusen från en stad redan etablerad i andra populärkulturella fiktioner. Huruvida det stannar där, eller om om detta bara är början, visar sig kanske först när jag kommer fram.

Russinen, vid jämförelse

När jag tänker efter är det inte bara en reaktion på höga förväntningar.

Min ovilja att plocka russinen ur kakan, när jag står framför olästhyllan och ska välja något nytt att sätta ögonen i, handlar lika mycket om att utan russinen skulle det bara bli en massa kaka kvar. Bättre i så fall att plocka bort kakan runt om tills bara russinen återstår. Och sedan njuta fullt utan tanke på framtiden.

Kanske undviker jag dessutom den litteratur jag tror högst om just nu för att jag inte vill bli påmind om hur usel jag själv är vid jämförelse. Att utsätta sig för sådana lavetter är karaktärsdanande och behövs när man vill piska sig framåt. Men det är alltså inte läge just nu.

Just nu vill jag vara som tolv år igen, då när man springer nedför en stig någonstans och tänker att man är snabbast i världen, eftersom ingen finns där att jämföra med.

Så jag fortsätter med sådant som inte riktigt spelar roll. Som Aldrig fucka upp. Med gunnen i munnen.

Vända blad.

Tu dis à moi?

I går: An Education.

Söt film. Men vad är poängen?

Vill den på allvar vara en emanciperande kraft? Försöker den upplysa drömmarna i publiken om att det inte finns några genvägar? Det känns i så fall minst 50 år för sent.

Eller vill den bara vara just ett levnadsöde? Och underhålla mig ett tag med fint skådespeleri och bilder av vackra kläder?

Nej, jag vet inte. Jag ger upp.

Pausfågel (38) - Till födelsedagsbarnet, som fortfarande sover

Feber

-Kan inte du vara sjuk lite oftare? säger sambon. Du far inte runt så mycket då.

Pausfågel (37) - Bakgrundsmusik, ny målning

Årets filmhändelse! (för dem det berör)

Föreställ dig att du, för sju år sen eller så, var med i ett idrottslag eller annan tät sammanslutning av vänner, som sågs regelbundet och delade stunder av högt och lågt, vann och förlorade, flabbade och svor, jublade och drog ert hår i förtvivlan.

Föreställ dig vidare att under en av de många tävlingssäsongerna, för sju år sen eller så, så var det en i laget som sprang runt med en DV-kamera och filmade allt ni tog er för, både på planen och privat, i match och på fest, och nej - inte heller alltid i spiknyktert tillstånd.

Kanske orerade han, på det sätt han ofta gärna gjorde, om att han skulle klippa ihop det snart helt oöverskådliga materialet till en storslagen dokumentär om er och ert lag.

Föreställ dig sedan att det gick sju år eller så utan att den där filmen nämndes igen med ett knyst, att allt föll i glömska eller väl allmänt betraktades som ännu ett av livets alla högtflugna projekt, som det ju aldrig blev något av när det kom till kritan.

Och föreställ dig så, en kall förmiddag i februari, när du slött ögnar igenom nätet efter de vanliga ickenyheterna, att den här trailern plötsligt dimper ner i din inkorg och vid första snudden briserar i ditt ansikte som en osannolik, tidsinställd bomb!

Ännu har jag inte fått se mer än några snuttar av den färdiga filmen, men jag utnämner den ändå till årets, kanske årtiondets, eller varför inte hela själva livets filmhändelse! Om inte för palmjuryn i Cannes, så åtminstone för de ca 20 personerna som det tre timmar långa dokumentet berör. Och det är då sannerligen inte heller det sämsta.

Den saknade uppföljaren

Efter att ha sett Food, Inc. om oegentligheterna i den storskaliga matindustrin, efterlyser jag en gång för alla den dokumentär, som efter alla larmrapporter och skakande berättelser om hur fel allting är, faktiskt skulle kunna göra en skillnad.

Det vill säga en film som inte bara (hur än snyggt och underbyggt) mular oss med skräck och fasa i 90 minuter för att sedan trösta oss med tio goda råd under eftertexterna, utan som ägnar alla de 90 minuterna åt att gå igenom de bra alternativen.

Förslag till sammanfattande arbetstitel, i brist på fyndigare uppslag: Hej, köp det här istället

Våga älska

Det är så mycket på att-läsa-hyllan som jag verkligen ser fram emot att läsa men som jag bävar inför att öppna eftersom jag så innerligt vill älska dem att den verkliga upplevelsen knappast kan leva upp till min längtan (ja - längtan).

Alice Munros Nära hem, Monica Fagerholms Glitterscenen. Särskilt.

Så istället för att kasta mig över dem går jag som katten runtikring och väljer istället ut sånt som det inte är så noga med.

Just nu Sylvia Beachs Shakespeare and Company: Min boklåda i Paris, som är ett trivsamt virrvarr av egensinniga konstnärer, men inte tar klogrepp om hjärtat.

Men sen kanske, Alice, om jag vågar.

Sherlocks första äventyr

Läste ut En studie i rött av Arthur Conan Doyle i natt.

Detta var alltså mitt första möte med Sherlock Holmes i präntad form och jag var mycket nyfiken på hur succén tog sin början.

Jag kunde konstatera att språket bitvis är mer måleriskt än jag föreställt mig, inte minst i skildringen av det nordamerikanska ökenlandskapet. Men i huvudsak bygger ju historien på rapp dialog mellan det tävlingsinriktade detektivgeniet och hans mindre begåvade omgivning.

Där är en lätthet och humor som så självklart fängslat läsarna.

Upplägget - att ägna första delen av boken åt att beskriva mordutredningen, och sedan andra halvan åt att skildra mördarens bakgrund och motiv - känns också snyggt än i dag.

Det går dock inte att komma ifrån att boken är skriven 1887. Av tiden är karaktärerna dömda att bli förutsägbara klippdockor, och i efterhand känns de flesta stilgrepp snarare tröttsamt typiska än fräscha.

Kanske låter jag det alltså stanna vid ett första möte (och ser i stället fram emot uppföljaren till förra årets film).

Ibland är det med böcker som med människor. Man mönstrar varandra uppifrån och ner, ger varandra en tämligen reserverad nick, och skiljs därpå i ömsesidig sämja, som gentlemen.

Medans järnet är varmt

Testar ett nytt grepp. Frångår principen om en sak i taget, och gör allt på en gång.

I går kväll: Pusslade med foton och gjorde grundskiss till en ny tavla. Spände upp duk till en annan. Plockade fram ytterligare en tredje, gammal halvdan, som med några drastiska ingrepp kanske går att förvandla till något bra.

Skapade sedan i datorn en ny mapp, provisoriskt döpt till "pop-noveller", öppnade ett nytt word-dokument och hamrade ner de två första sidorna av den första i samlingen.

Hetsad av vetskapen jag helst bör skjuta framför mig (men som ändå gör mig förtvivlad). Att snart stelnar järnet igen.

Den fattiges föda

Jodå, det blev ett nytt besök hos Östgötagatans Röda korset där jag idag kunde lägga rabarber på Mickey Spillanes Utan förbarmande.

På Myrornas i kvarteret intill fann jag vidare två sinsemellan mycket olika självbiografier, som jag inte kunde låta bli att spendera halva min dagliga matbudjet på.

Rousseaus Bekännelser (20 kr) och Arne Ankas Bombad & sänkt, inklusive den refuserade diktsamlingen "Spyor och mandelblom" (10 kr).

Både Spillane och Anka blev glatt välkomnad present till min förkylde sambo.

Och på tal om lustiga omslag:

Den här klassiska yoga-handboken (fan jag borde köpt den också) går verkligen inte av för hackor, och tydligen inte mannen på framsidan heller.

Tid och lust...

På väg mot tunnelbanan kom det över mig en sådan underbar lust att skriva en ny novellsamling, med än mer fantastiska händelser och utifrån en betydligt mer populärkulturell palett. Två historier finns i så fall klara i huvudet.

Men i byrålådan ligger ju också den ofärdiga Sydafrika-romanen och pockar på en extreme makeover.

Och i bakhuvudet bullar idéerna ihop sig till en mycket spännande, mycket rolig och samtidigt (vill jag tro) djupt psykologisk roman som emellertid kommer kräva en hel massa referensläsning och kanske till och med ett par forskningsresor för att bli klar.

Därtill de tre-fyra omålade tavlorna som jag ser framför mig. Plus ännu fler än så om jag ska kunna ha en utställning.

Och samtidigt vetskapen att de här inspirerade perioderna förvisso är regelbundet återkommande men inte alls pålitliga utan snarare än jag vill tillåta övergår i ett mer lågfrekvent och introvert tillstånd, det som Johan Cullberg beskriver som ens "depressiva rum", där man kanske ser klart men likväl förmår litet.

Mitt i idéfyrverkeriet grumlas alltså glädjen av den vanliga gamla sorgen, att jag aldrig kommer hinna göra allt vad jag vill. Uppslagen hopas sig alltid i betydligt högre takt än de kan avverkas.

Å andra sidan är det väl i alla fall bättre att ha ett sisyfoskt överflöd att skotta ur, än att varje morgon vakna tyst och tom inför dagen.