Russinen, vid jämförelse

När jag tänker efter är det inte bara en reaktion på höga förväntningar.

Min ovilja att plocka russinen ur kakan, när jag står framför olästhyllan och ska välja något nytt att sätta ögonen i, handlar lika mycket om att utan russinen skulle det bara bli en massa kaka kvar. Bättre i så fall att plocka bort kakan runt om tills bara russinen återstår. Och sedan njuta fullt utan tanke på framtiden.

Kanske undviker jag dessutom den litteratur jag tror högst om just nu för att jag inte vill bli påmind om hur usel jag själv är vid jämförelse. Att utsätta sig för sådana lavetter är karaktärsdanande och behövs när man vill piska sig framåt. Men det är alltså inte läge just nu.

Just nu vill jag vara som tolv år igen, då när man springer nedför en stig någonstans och tänker att man är snabbast i världen, eftersom ingen finns där att jämföra med.

Så jag fortsätter med sådant som inte riktigt spelar roll. Som Aldrig fucka upp. Med gunnen i munnen.

Vända blad.