Årets filmhändelse! (för dem det berör)

Föreställ dig att du, för sju år sen eller så, var med i ett idrottslag eller annan tät sammanslutning av vänner, som sågs regelbundet och delade stunder av högt och lågt, vann och förlorade, flabbade och svor, jublade och drog ert hår i förtvivlan.

Föreställ dig vidare att under en av de många tävlingssäsongerna, för sju år sen eller så, så var det en i laget som sprang runt med en DV-kamera och filmade allt ni tog er för, både på planen och privat, i match och på fest, och nej - inte heller alltid i spiknyktert tillstånd.

Kanske orerade han, på det sätt han ofta gärna gjorde, om att han skulle klippa ihop det snart helt oöverskådliga materialet till en storslagen dokumentär om er och ert lag.

Föreställ dig sedan att det gick sju år eller så utan att den där filmen nämndes igen med ett knyst, att allt föll i glömska eller väl allmänt betraktades som ännu ett av livets alla högtflugna projekt, som det ju aldrig blev något av när det kom till kritan.

Och föreställ dig så, en kall förmiddag i februari, när du slött ögnar igenom nätet efter de vanliga ickenyheterna, att den här trailern plötsligt dimper ner i din inkorg och vid första snudden briserar i ditt ansikte som en osannolik, tidsinställd bomb!

Ännu har jag inte fått se mer än några snuttar av den färdiga filmen, men jag utnämner den ändå till årets, kanske årtiondets, eller varför inte hela själva livets filmhändelse! Om inte för palmjuryn i Cannes, så åtminstone för de ca 20 personerna som det tre timmar långa dokumentet berör. Och det är då sannerligen inte heller det sämsta.