Läser: Den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn, för att sen kanske bli sugen på Ryssland och Europa: En kulturhistorisk studie, som en kollega på bion lånat ut.
Lappar: Läckande duntäcken, vilket också betyder att gåtan om varifrån alla sabla fjädrar kommer tillslut har fått en generande lösning.
Beundrar: Tomatplantan som redan börjat blomma.
Lägger: Mungbönor i blöt,
och är: Allmänt huslig.
Trodde: Att jag skulle känna mig lugn och belåten när jag blev klar med mina noveller, men där är mest något rastlöst, irriterat.
Planerar: En ny liten målning, som nog kan gå snabbt, av Å med ett O i magen.
Behöver: Ramar och nya löpardojor,
och hoppas på: Semesterersättningen, löneförhöjningen, pengar.
Ser om: Meryl Streep i Mitt Afrika,
och vill: Ut i den verkliga världen.
Köper: Flygbiljett till Berlin för den 13 juni, för vidare resa till kulturcentret Ruhr,
men tycker inte riktigt: Att det räknas.
tisdag 18 maj 2010
söndag 16 maj 2010
Cojones, baby
När jag var i Sosua på Dominikanska republiken (200... 3 måste det väl ha varit) kryllade det av de på alla turistorter i världen identiska souvenirerna och de lika vanliga och lika deprimerande Schnitzel-paradisen. Man fick koncentrera sig på romen och flamingorna för att alls komma ihåg var man var.
En intressant bakgrund till den tyska turistdominansen just i Susoa är emellertid att den i någon mån grundlades redan under andra världskriget, när den rasistiske diktatorn ("Rövhålet") Trujillo, trots att han beundrade Hitler, sade sig villig att välkomna så många som 100.000 flyende judar till landet (varav dock bara 645 lyckades ta sig fram), inte så mycket av medmänsklighet (för det saknade han) utan för att i omvärldens ögon kompensera sitt hänsynslösa folkmord på haitier, samt med baktanken att hans halva av ön Hispaniola därmed skulle bli lite vitare.
Om detta står det inget i de skoningslösa historiska fotnötter som likt ett mustigt kommentatorspår medföljer den lika mustiga intrigen i Oscar Waos korta förunderliga liv. Men där står annat om diktatorn som skulle lägga hela romanen i skugga om inte också själva romanen var ett minst lika fascinerande bygge.
Det är anmärkningsvärt hur lättare en historielektion slinker ner om läraren tillåter sig att släppa en smula på objektiviteten och kalla saker vid deras rätta namn, att beskriva en man som Trujillo, inte med nykter statistik, utan (som i första fotnoten) som "vår Sauron, vår Arawn, vår Darkseid, vår diktator som är och komma skall, en personaje som var så bisarr, så pervers, så fruktansvärd att inte ens en sf-författare hade kunnat tota ihop gubbjäveln".
Utan att någonsin bli nonchalant lyckas Junot Días med en litteratur som är själva motsatsen till bajsnödighet. Det är blandning av latinamerikas magiska realism, nordamerikas nördkultur, den största finstämdhet och ett par rejäla cojones.
Att läsa honom är som att få en saftig snyting, hicka till av förvåning och sedan glatt be om mer.
En intressant bakgrund till den tyska turistdominansen just i Susoa är emellertid att den i någon mån grundlades redan under andra världskriget, när den rasistiske diktatorn ("Rövhålet") Trujillo, trots att han beundrade Hitler, sade sig villig att välkomna så många som 100.000 flyende judar till landet (varav dock bara 645 lyckades ta sig fram), inte så mycket av medmänsklighet (för det saknade han) utan för att i omvärldens ögon kompensera sitt hänsynslösa folkmord på haitier, samt med baktanken att hans halva av ön Hispaniola därmed skulle bli lite vitare.Om detta står det inget i de skoningslösa historiska fotnötter som likt ett mustigt kommentatorspår medföljer den lika mustiga intrigen i Oscar Waos korta förunderliga liv. Men där står annat om diktatorn som skulle lägga hela romanen i skugga om inte också själva romanen var ett minst lika fascinerande bygge.
Det är anmärkningsvärt hur lättare en historielektion slinker ner om läraren tillåter sig att släppa en smula på objektiviteten och kalla saker vid deras rätta namn, att beskriva en man som Trujillo, inte med nykter statistik, utan (som i första fotnoten) som "vår Sauron, vår Arawn, vår Darkseid, vår diktator som är och komma skall, en personaje som var så bisarr, så pervers, så fruktansvärd att inte ens en sf-författare hade kunnat tota ihop gubbjäveln".
Utan att någonsin bli nonchalant lyckas Junot Días med en litteratur som är själva motsatsen till bajsnödighet. Det är blandning av latinamerikas magiska realism, nordamerikas nördkultur, den största finstämdhet och ett par rejäla cojones.
Att läsa honom är som att få en saftig snyting, hicka till av förvåning och sedan glatt be om mer.
onsdag 12 maj 2010
Victoria växer på djupet (och knoppas på ytan)
Senaste nytt i byggandet av de två nya salongerna är att man visst har upptäckt mer berggrund där trappan mellan övre och undre foajén är tänkt att gå ner. Men vi håller tummarna. Sommaren är lång.
tisdag 11 maj 2010
måndag 10 maj 2010
Alla i samma
Oavsett när, oavsett var. Oavsett vilka yttre vedermödor vi än ställs inför. Det enkla men ändå sanna. Att alla önskar vi det samma. Att få bli älskade och förstådda av dem som står oss närmast, våra föräldrar, våra barn. Att kanske till och med göra dem stolta.
Med Båten flyttar Nam Le våra ögon kors och tvärs över världen, landar hos vitt skilda människor med vitt skilda öden men alltid i dödens närhet. För en stund får vi vara de andra. Som om vi ju ändå redan var dem. Som vore själva jorden den båt vi alla måste färdas i. På samma hav mot samma mål. Med hjärtat så stort så stort, och skrovet så tunt så tunt.
Den här debutsamlingen är just så bra som alla påstått.
(Och novellen är formatet för framtiden.)
Med Båten flyttar Nam Le våra ögon kors och tvärs över världen, landar hos vitt skilda människor med vitt skilda öden men alltid i dödens närhet. För en stund får vi vara de andra. Som om vi ju ändå redan var dem. Som vore själva jorden den båt vi alla måste färdas i. På samma hav mot samma mål. Med hjärtat så stort så stort, och skrovet så tunt så tunt.Den här debutsamlingen är just så bra som alla påstått.
(Och novellen är formatet för framtiden.)
lördag 8 maj 2010
Dräktigt måleri
Jag väntar på indirekt solljus för att kunna fotografera den nyss färdiga clowntavlan. Det ser inte ut att bli i dag. Men medan molnen drar förbi kan jag ju alltid slänga upp en bild av några andra människor som väntar.
Här är Rättviksdräkten från i höstas.
Väl bekomme!
Ankomsttid 11.03
Här är Rättviksdräkten från i höstas.
Väl bekomme!
Ankomsttid 11.03fredag 7 maj 2010
Länge sen och småningom, om och om igen
När jag, redan någon gång vid mitten, gav upp hoppet om Glitterscenen, började jag istället fundera på hur jag skulle beskriva min frustration över läsningen.
Sammanfattningsvis: Allt är en 400 sidor lång epilog till (den smått fantastiska) Den amerikanska flickan, inklusive en omständlig resumé i början, och ännu en "epilog" i slutet, som kanske äntligen är den epilog man velat ha hela tiden.
Sen något för att mildra sågningen: Jag har alltid älskat Monica Fagerholms språk. Det är ett språk som inte drar sig för formuleringar som "hade måstat" och överraskande att-konstruktioner i stil med "glassen tyckte hon att var god". Det är ett språk som får saker att glittra. Och i den fagerholmska världen ingår också upprepningar och variationer som ett sätt att i bästa fall skapa sällsam förtrollning.
Ändå: Det får faktiskt vara någon måtta med repriserna även i sådana världar!
Min första liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att betrakta en välling där någon slängt i en handfull russin och sedan rör runt med en slev, varv efter varv efter varv, så att russinen gång på gång flyter förbi uppe vid ytan, samma russin, gång på gång, i något olika kombinationer. Samma russin. Varv efter varv. Gång på gång på gång.
Min andra liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att samtala med en mycket gammal och mycket dement person som minns allt som hände för länge sedan in i minsta detalj, men som inte för sitt liv kan komma ihåg vad den själv sa för fem minuter sedan. Med behärskad otålighet frågar man den senile på nytt: "Men vad var det nu egentligen som hände i Bule träsk? Varför dog den amerikanska flickan? Vad hade alla för relation till varandra?" Den gamles blick försvinner bort i fjärran och så inleds, utan pardon, ännu en i raden av tämligen osammanhängande haranger, ältande samma nyckelskeenden och ordkombinationer som förra gången man ställde frågan, men utan att någonsin komma till saken. Stundom ertappar man nog sig själv med att också försvinna bort i egna tankar. Men harangen fortgår, oförtröttligt. Den senile tycks inte märka någon skillnad.
Med andra ord, och i en ton av blandad besvikelse och ilska: Hä va inge bra.
Nu hoppas jag bara att Fagerholm till slut kan lämna den här historien bakom sig och skriva en ny lysande bok om någon helt annat.
En sida till av detta och jag vill också gå och dränka mig.
Sammanfattningsvis: Allt är en 400 sidor lång epilog till (den smått fantastiska) Den amerikanska flickan, inklusive en omständlig resumé i början, och ännu en "epilog" i slutet, som kanske äntligen är den epilog man velat ha hela tiden.Sen något för att mildra sågningen: Jag har alltid älskat Monica Fagerholms språk. Det är ett språk som inte drar sig för formuleringar som "hade måstat" och överraskande att-konstruktioner i stil med "glassen tyckte hon att var god". Det är ett språk som får saker att glittra. Och i den fagerholmska världen ingår också upprepningar och variationer som ett sätt att i bästa fall skapa sällsam förtrollning.
Ändå: Det får faktiskt vara någon måtta med repriserna även i sådana världar!
Min första liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att betrakta en välling där någon slängt i en handfull russin och sedan rör runt med en slev, varv efter varv efter varv, så att russinen gång på gång flyter förbi uppe vid ytan, samma russin, gång på gång, i något olika kombinationer. Samma russin. Varv efter varv. Gång på gång på gång.
Min andra liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att samtala med en mycket gammal och mycket dement person som minns allt som hände för länge sedan in i minsta detalj, men som inte för sitt liv kan komma ihåg vad den själv sa för fem minuter sedan. Med behärskad otålighet frågar man den senile på nytt: "Men vad var det nu egentligen som hände i Bule träsk? Varför dog den amerikanska flickan? Vad hade alla för relation till varandra?" Den gamles blick försvinner bort i fjärran och så inleds, utan pardon, ännu en i raden av tämligen osammanhängande haranger, ältande samma nyckelskeenden och ordkombinationer som förra gången man ställde frågan, men utan att någonsin komma till saken. Stundom ertappar man nog sig själv med att också försvinna bort i egna tankar. Men harangen fortgår, oförtröttligt. Den senile tycks inte märka någon skillnad.
Med andra ord, och i en ton av blandad besvikelse och ilska: Hä va inge bra.
Nu hoppas jag bara att Fagerholm till slut kan lämna den här historien bakom sig och skriva en ny lysande bok om någon helt annat.
En sida till av detta och jag vill också gå och dränka mig.
torsdag 6 maj 2010
Namnsdagspresent
Baksidestext:
"Att jaga snygga, ogifta män till en almanacka var inte bara svårt, det var komplett omöjligt. Tess hade nästan gett upp när fotona av Gary Buchanon låg på hennes skrivbord en morgon.
Det var för bra för att vara sant. Han var den absolut attraktivaste karl hon sett. Snabbt körde hon ut till hans farm för att få alla papper undertecknade. Då uppdagades den bistra sanningen.
Gary tänkte inte på några villkor delta i någon fånig almanacka. Fotona hade hans systerdotter tagit i hemlighet. Tess förstod att nu var goda råd dyra. Det gällde hennes jobb och framtid. Samtidigt kunde hon knappt tänka klart längre bland alla de omtumlade känslor han väckte hos henne..."
"Att jaga snygga, ogifta män till en almanacka var inte bara svårt, det var komplett omöjligt. Tess hade nästan gett upp när fotona av Gary Buchanon låg på hennes skrivbord en morgon.
Det var för bra för att vara sant. Han var den absolut attraktivaste karl hon sett. Snabbt körde hon ut till hans farm för att få alla papper undertecknade. Då uppdagades den bistra sanningen.Gary tänkte inte på några villkor delta i någon fånig almanacka. Fotona hade hans systerdotter tagit i hemlighet. Tess förstod att nu var goda råd dyra. Det gällde hennes jobb och framtid. Samtidigt kunde hon knappt tänka klart längre bland alla de omtumlade känslor han väckte hos henne..."
Undslapp städskrubben
Efter obligatorisk bävan blev det ändå en lyckad vernissage på Galleri Nybroviken igår.
Där vimlade av de olika konstnärernas inbjudna gäster och mina målningar hade heller inte placerats på skamplats, i garderober, toaletter och proppskåp (vilket i någon mån också varit min ängslan) utan fick bland annat pryda sitthörnan vid kaffeapparaten, där det även bjöds på lite levande musik.
Nu hänger allt på plats till och med augusti. Så gå gärna upp till kontoret på väg mot någon av sommarens Djurgårds-promenader.
En personlig favorit bland alla övriga verk är nog för egen del Ina Strömbergs väntande betongskulptur. Uppförstorad hade den kunnat pryda vilken tunnelbaneperrong som helst. Och det vet ni att jag menar som en komplimang.
Där vimlade av de olika konstnärernas inbjudna gäster och mina målningar hade heller inte placerats på skamplats, i garderober, toaletter och proppskåp (vilket i någon mån också varit min ängslan) utan fick bland annat pryda sitthörnan vid kaffeapparaten, där det även bjöds på lite levande musik.
Nu hänger allt på plats till och med augusti. Så gå gärna upp till kontoret på väg mot någon av sommarens Djurgårds-promenader.
En personlig favorit bland alla övriga verk är nog för egen del Ina Strömbergs väntande betongskulptur. Uppförstorad hade den kunnat pryda vilken tunnelbaneperrong som helst. Och det vet ni att jag menar som en komplimang.
onsdag 5 maj 2010
För en, för alla
Lagom till vernissagen är jag också klar med en ny tavla som (följaktligen - den är en stor ruta av våt färg) inte kommer synas på utställningen. Jag tror för den delen inte heller att någon annan än jag själv kommer förstå vad den handlar om.
Vilket alltså är (om ni vill veta det): En introvert besvärjelse.
En återgång till något ursprungligt, något öppet men ändå okränkbart. Det bästa i en. Att minnas det och värna det.
Eller för alla andra som ser den: En typ liksom snäll och prydlig målning med två clownmänniskor på, samt lite annat krafs runt ikring.
Typ liksom.
Bild kommer väl vad det lider.
Vilket alltså är (om ni vill veta det): En introvert besvärjelse.
En återgång till något ursprungligt, något öppet men ändå okränkbart. Det bästa i en. Att minnas det och värna det.
Eller för alla andra som ser den: En typ liksom snäll och prydlig målning med två clownmänniskor på, samt lite annat krafs runt ikring.
Typ liksom.
Bild kommer väl vad det lider.
Vernissage i dag!
Då var det dags.
Jag deltar själv inte med så många nya tavlor. Men kom gärna och begrunda de övriga konstnärernas verk.
För egen del lär jag hålla mig gömd med ett glas vin i något skrymsle någonstans. Jag är verkligen inte förtjust i att stå och flina på sådana här tillställningar (jag står hellre framför staffliet här hemma). Men då slipper ni ju också ofoget med att krysta fram något slags beröm inför konstnären ifråga, och därmed finns ytterligare ett skäl mindre att inte dyka upp.
Och har man inte möjlighet just i kväll kl 18-20, så går det förstås också bra att gå dit när som helst under perioden, under ordinarie kontorstid.
Välkomna som sagt!
Jag deltar själv inte med så många nya tavlor. Men kom gärna och begrunda de övriga konstnärernas verk.
För egen del lär jag hålla mig gömd med ett glas vin i något skrymsle någonstans. Jag är verkligen inte förtjust i att stå och flina på sådana här tillställningar (jag står hellre framför staffliet här hemma). Men då slipper ni ju också ofoget med att krysta fram något slags beröm inför konstnären ifråga, och därmed finns ytterligare ett skäl mindre att inte dyka upp.
Och har man inte möjlighet just i kväll kl 18-20, så går det förstås också bra att gå dit när som helst under perioden, under ordinarie kontorstid.
Välkomna som sagt!
måndag 3 maj 2010
Victoria växer (alltjämt) på djupet
Sedan det blivit uppenbart att de två nya salongerna på biograf Victoria inte skulle bli klara till jul, sattes ett nytt mål upp till påsken. Vid påsk var där fortfarande en byggrop i källaren, och istället började det viskas om premiären för Sex and the City 2. Det skulle i så fall betyda invigning sista helgen i maj.
I dag, 3 maj, såg det ut så här nere i källaren.
Sjätte salongen (som förmodligen kommer köras som nummer 4 när allt är i ordning):
Maskinrummet till samma salong:
Nedre foajén:
Den som väntar på något gott, väntar vidare.
Fortsättning följer.
I dag, 3 maj, såg det ut så här nere i källaren.
Sjätte salongen (som förmodligen kommer köras som nummer 4 när allt är i ordning):
Maskinrummet till samma salong:
Nedre foajén:
Den som väntar på något gott, väntar vidare.
Fortsättning följer.
Skryt
Beträffande löpningen: Jag har aldrig sprungit så snabbt så tidigt på säsongen!
Beträffande tavlan som snart är klar: Ser ut att kunna bli jävligt snygg faktiskt!
Beträffande gitarren: Ibland låter det jag åstadkommer med den framför ackordsajterna på nätet mer eller mindre som riktig musik näsan!
Beträffande lärlingsskapet: Går som smort! Grands maskiner har jag i min ficka nu, tycker jag (vilket i och för sig bara avslöjar hur lite jag vet). Ska nu bara tämja de fem (snart sju) projektorerna på Victoria, sen är jag redo att ta mig an sommarschemat, där jag hur som helst redan står inbokad som maskinist överallt.
Dessutom är jag en hejare på att odla tomater.
Beträffande tavlan som snart är klar: Ser ut att kunna bli jävligt snygg faktiskt!
Beträffande gitarren: Ibland låter det jag åstadkommer med den framför ackordsajterna på nätet mer eller mindre som riktig musik näsan!
Beträffande lärlingsskapet: Går som smort! Grands maskiner har jag i min ficka nu, tycker jag (vilket i och för sig bara avslöjar hur lite jag vet). Ska nu bara tämja de fem (snart sju) projektorerna på Victoria, sen är jag redo att ta mig an sommarschemat, där jag hur som helst redan står inbokad som maskinist överallt.
Dessutom är jag en hejare på att odla tomater.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
