Länge sen och småningom, om och om igen

När jag, redan någon gång vid mitten, gav upp hoppet om Glitterscenen, började jag istället fundera på hur jag skulle beskriva min frustration över läsningen.

Sammanfattningsvis: Allt är en 400 sidor lång epilog till (den smått fantastiska) Den amerikanska flickan, inklusive en omständlig resumé i början, och ännu en "epilog" i slutet, som kanske äntligen är den epilog man velat ha hela tiden.

Sen något för att mildra sågningen: Jag har alltid älskat Monica Fagerholms språk. Det är ett språk som inte drar sig för formuleringar som "hade måstat" och överraskande att-konstruktioner i stil med "glassen tyckte hon att var god". Det är ett språk som får saker att glittra. Och i den fagerholmska världen ingår också upprepningar och variationer som ett sätt att i bästa fall skapa sällsam förtrollning.

Ändå: Det får faktiskt vara någon måtta med repriserna även i sådana världar!

Min första liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att betrakta en välling där någon slängt i en handfull russin och sedan rör runt med en slev, varv efter varv efter varv, så att russinen gång på gång flyter förbi uppe vid ytan, samma russin, gång på gång, i något olika kombinationer. Samma russin. Varv efter varv. Gång på gång på gång.

Min andra liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att samtala med en mycket gammal och mycket dement person som minns allt som hände för länge sedan in i minsta detalj, men som inte för sitt liv kan komma ihåg vad den själv sa för fem minuter sedan. Med behärskad otålighet frågar man den senile på nytt: "Men vad var det nu egentligen som hände i Bule träsk? Varför dog den amerikanska flickan? Vad hade alla för relation till varandra?" Den gamles blick försvinner bort i fjärran och så inleds, utan pardon, ännu en i raden av tämligen osammanhängande haranger, ältande samma nyckelskeenden och ordkombinationer som förra gången man ställde frågan, men utan att någonsin komma till saken. Stundom ertappar man nog sig själv med att också försvinna bort i egna tankar. Men harangen fortgår, oförtröttligt. Den senile tycks inte märka någon skillnad.

Med andra ord, och i en ton av blandad besvikelse och ilska: Hä va inge bra.

Nu hoppas jag bara att Fagerholm till slut kan lämna den här historien bakom sig och skriva en ny lysande bok om någon helt annat.

En sida till av detta och jag vill också gå och dränka mig.