Surtantspudel

Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa Svinalängorna på nytt inför premiären nästa fredag (och pressvisningen i går). Jag ska väl recensera den för Cora.

Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.

När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.

Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.

Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.

Rätt ska vara rätt.

Lilla baren, i kväll på Riche

Och jag hänger mina musikaliska kollegor i hasorna vart än de drar sta. Som en söt och glad liten gris.

I kväll spelas det gitarr (eller var det bas?) på Riche med Pete Molinari.

Jag ska ha min nya tröja med lustiga mustascher på.

Ny utställning på Grand

Från och med lördagen den 11 december hänger jag återigen upp några målningar på biografen Grand i Stockholm. Det blir de två från Paris och några av de nya.

Får jag feeling kanske jag bjuder på lite glögg innan biografen öppnar, någon gång vid klockan 13.00. Då är man välkommen!

Annars kan man ju alltid komma förbi senare också. Och se en film när man ändå är där.

***

Utställningen på kontoret Svalner vid Norrmalmstorg fortsätter parallellt. Jag var dit häromdagen och kikade. Där var ett betydligt mer sparsmakat urval än på Nybrovikens kontor, med färre konstnärer och högre kvalitet, så jag kände mig stolt (och en smula ovärdig - för sån är jag).

Festivaldag #12

Sista dagen slog maskinisternas huvuden ut. Alla sysslor tog tre gånger längre tid än vanligt och en loj trötthet överföll oss så att vi i stället för att fara upp och ner för trapporna som pigga arbetsmyror ägnade mesta tiden åt att sitta lealöst hopsjunkna i varsin fåtölj och prata om kärlek.

Några bilder tog jag inte heller. Bara denna, av en kollegas nybakade pepparkukskakor. Nej, nivån var väl inte den högsta på vare sig arbetsmoral eller anständigheten.

Pepparkukskakor

Och i dag har jag vinterkräken. Bara så ni vet.

Advent igen

Nytt pynt varje år

Festivaldag #11

En halv minut tidigare fanns där tre körsbärslikörer i asken. Någon måste ju offra sig på de sista.

I fjol röstades körsbärslikörspralinen ändå fram som askens favorit av svenska folket. En kollega menar att det måste vara samma människor som lyssnar på dansband som gillar körsbärslikörpraliner. De är många hundra tusen men man träffar dem aldrig.

Jultradition

Trappan mot 2:ans maskinrum,
i vinterskrud

Kindertotenlieder

"Sånger om döda barn".

Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.

Barnadödssånger.

Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.

En möjlig titeln även på Munros bok.

För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.

Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.

Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.

Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.

Ingen tröst i systerskapet här inte.

Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.

Festivaldag #9

Festivalen lider mot sin sista helg och röken skingras i maskinrummen.

Det liknar känslan efter en våldsam strid, en ödesmättad sammandrabbning som på alla trodde skulle leda till sällan skådat blodvite och oerhörda dödssiffror, men som när det kom till kritan bara innebar att väldigt många människor i full krigsmundering sprang fram och tillbaka på ett fällt och skramlade i tolv dagar.

När nu floden av filmförsändelser så smått ebbar ut inser vi alla att vi överlevt, så vi loggar ut och dricker vin istället.

Maskinrumsfåtöljen från himmelen,
på hyllan kortfilmen Vicky and Sam

Du och jag, mobilen

Jag bjuds in till möten för att diskutera innehållet till en ny kulturell app för iPad och iPhone. De tekniska termerna viner kring öronen, tillsammans med de fysiska apparaterna.

-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.

För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.

-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.

Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.

Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.

Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.

Nokia 3510
med polyfona ringsignaler

avbildad i olja både en och två gånger

Kalejdo med K-J

I kväll rattar jag in P2. För då har Karl-Jonas Winqvist satt ihop musiken till Kalejdoskop.

Får man döma av blandskivorna han gärna sprider omkring sig så lär det bli ett mycket brokigt och fint program.

Kanske tar jag fram glöggen som jag gömt också.

Musen och elefanten

Fick just höra skvallrat av en biografkollega, att när en av SF:s maskinister ville köpa loss en projektor som skulle tas ur bruk, och använda den i sin egen hemmabio, så fick han först skriva på ett kontrakt där han lovade att inte använda maskinen för kommersiella syften.

Det är så sanslöst tragiskt och samtidigt vredesväckande hur den största och starkaste är så paniskt rädd för den minstaste lilla, att jätten ständigt måste trycka ner musen, till och med när musen bara försöker leva sitt eget liv i fred.

Är man stor måste man ju också vara snäll. Den lektionen har SF aldrig brytt sig om att komma på.

Festivaldag #7 (ledig - trodde jag)

Intensivt arbete tar över hjärnan. Det kan vara både bra och dåligt. Själv hör jag till dem som sedan de väl kommer upp i spinn har mycket svårt att komma ner igen. Efter ett visst varvtal snurrar jag i stället bara fortare och fortare (tills jag i värsta fall snurrar av pinnen och far med huvudet före in i väggen).

Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.

Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.

Skadar nog inte att vara ledig någon dag.

***

Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...

Fin sak i personalrummet

Festivaldag #6

Nedspolning av Happy Few

Undrar varför någon kom med den här

Ljudrackets baksida

Blandade vintervapen

samt Projektoren-Öl

Festivaldag #5

Den groteska tekniken digibeta

***

Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:

"1: Håll in skift
Tryck meny

2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]

3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on

4: Push set (står i displayen)
Tryck set

5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)

6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set

7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen

8: Slå då av och sen på spelaren

9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"

Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?