Kindertotenlieder

"Sånger om döda barn".

Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.

Barnadödssånger.

Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.

En möjlig titeln även på Munros bok.

För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.

Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.

Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.

Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.

Ingen tröst i systerskapet här inte.

Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.