Du och jag, mobilen

Jag bjuds in till möten för att diskutera innehållet till en ny kulturell app för iPad och iPhone. De tekniska termerna viner kring öronen, tillsammans med de fysiska apparaterna.

-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.

För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.

-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.

Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.

Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.

Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.

Nokia 3510
med polyfona ringsignaler

avbildad i olja både en och två gånger