Just i min fason

Gräver ner mig allt djupare i Strindberg. En skön lirare den!

Alltför rastlös och egocentrisk för att lyssna ordentligt till vad någon annan egentligen försöker säga. Utan som redan innan den talande (kanske hans fru för tillfället, eller någon teosofisk auktoritet i stil med Swedenborg) nått fram till punkt är i färd med att omtolka och inkorporera utsagan så att den bättre ska passa hans egna syften.

Eftersom det väsentliga alltså aldrig är avsändarens faktiska budskap. Utan vad budskapet eventuellt lyckas göra med mottagaren. De nya tankar och idéer som denna nya input (vilken som helst) rör upp och genererar.

Han är heller inte mindre rastlös inför sin (mer eller mindre) vetenskapliga forskning. Gunnar Brandell är rolig när han säger att det utmärkande för Strindbergs "maner är att rada upp iakttagelser och experiment utan kommentarer, någon gång med en hastig rekommendation till eftervärlden att underkasta saken en noggrannare granskning". (Strindbergs infernokris)

En snubbe helt i min stil med andra ord.