Maja "Maja" Lundgren

Myggor och tigrar...

Jag börjar läsa och genast tar vreden fyr. En bekant som jobbar för Nacka kommun sms:ar och säger att Maja Lundgren är inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen. Jag svarar att tanken på att en paranoid manshaterska ska föra kvinnors talan gör mig ursinnig: "Jag hoppas att hon inte får orera oemotsagd".

Jag plöjer vidare och lugnar ner mig en smula. Jag börjar undra om Lundgren verkligen är så helt omedveten om arten av sina egna vanföreställningar. Där finns signaler i texten som pekar på motsatsen. Jag börjar undra vad det är för bok jag egentligen läser. Jag beslutar mig att för enkelhets skull betrakta den som en roman.

Och om det är en roman så är det en roman om en författare som heter "Maja Lundgren" och som lider av en sexualfixerad och narcissistiskt förföljelsemani, en person som ständigt söker, och finner, konspiratoriska tecken i sin omvärld, som läser in budskap i tidningsrubriker och är övertygad om att den ljusblå färgen på en kavaj som någon valt att bära på en föreläsning är ett svar på den rosa tröja hon själv bar vid en tidigare tillställning och en direkt attack mot henne själv. Hon anklagar män för att vara sexuellt manipulativa horbockar, som håller varandra om ryggen och systematiskt trycker ner kvinnor; samtidigt som hon spelar högt på sin egen sexualitet, beskriver sina medsystrar som viljelösa våp och kallar majoriteten av alla män vid organrelaterade tillmälen - om hon tvärt om inte prisar dem för deras sexuella karisma. Hon förföljer gifta män i förälskad mani och ägnar sig åt sexuella fantasier med hotfulla och förtryckande våldsinslag. Hon undrar varför alla män är så rädda för kvinnors sexualitet. Som läsare undrar jag varför hon är så rädd för sin egen.

Jag störtar vidare i texten, hungrigt på jakt efter fler symptom på jag-personens galenskap. Jag inser att jag med andra ord måste tycka att boken är bra! Jag frågar mig varför. Är det för att det - trots de vaga sambanden, lösryckta episoderna, det stundtals nästan stillastående tempot - är en bra roman? Eller är det för att jag hela tiden vet att det står en verklig människa bakom orden , en person som dessutom låter sin litterära namne påstå att det som utskrivs i boken är sanningen? Hade jag tyckt att det här varit en fascinerande bok om den varit renodlad fiktion?

Frågan förföljer mig medan jag ivrigt fortsätter att diagnostisera berättaren. Jag tänker att hon förmodligen älskar att åka till Neapel eftersom de konspirationer som hennes hjärna ständigt letar efter i Stockholm får så mycket mer bränsle där i camorrans Italien. Där kan hon stå på sin balkong hela dagarna och lägga pussel med de vaga ledtrådar hon tycker sig uppsnappa ur gränden nedanför. Hon kan tolka tecken dygnet runt och ingen kan motsäga hennes slutsatser eftersom hon aldrig kommer få möjlighet att föra dem till bevis. Vem är maffioso, vem inte? Vad betydde blicken grönsakshandlaren gav dig i morse, egentligen? Och varför flinade killen på vespa åt dig sådär när du gick förbi? En felsägning är aldrig en felsägning. Allting kan alltid göras om till något mer. En paranoid person kan inte ha det bättre. Som utomstående kan hon utan invändningar förvandla hela Neapel till en tummelplats för sina egna paranoida gränslandsfantasier.

Som exotisk utböling i Neapels spanska kvarter kan "Maja Lundgren" dessutom njuta i att vara precis så annorlunda som hon alltid känner sig i Stockholm.

Efter halva boken kommer så det där stycket som också uttalat säger precis detta. Jag fick känna mig smart en stund innan hon ryckte det ifrån mig. Min diagnos skrivs mig snart också på näsan: "Jag är ensam. Jag är en narcissist med megaloman paranoia". I samma veva påstår berättaren-författaren "Maja Lundgren" att hon har bestämt sig för att aldrig blanda fakta och fiktion. Jag vet fortfarande varken ut eller in.

Hon kallar sig "hypersensibel", någon som finner tecken där de går den vanliga människan spårlöst förbi. Minsta myggstick snappar hon upp och mjölkar till botten på mening. Ändå går denna hypersensibla person rakt in i tigerns gap när hon till slut faktiskt ställs inför handgriplig fara. Inser den verkliga Maja Lundgren att hon i och med detta också avslöjar den litterära "Maja Lundgren" som en bluff? Är det i själva verket en av romanens poänger? Matar hon mig med godbitar ur sitt eget vansinne, nyktert medvetet och under full kontroll? Eller är dokumentet snarare ett spontant utkast, något som hon medvetet skrivit ur sig utan att reflektera så mycket, och sedan kastat som ett köttstycke till kulturvargarna för att de ska få något saftigt att bita i, något som inte är tillrättalagt och färdiganalyserat, utan som det går att vända och vrida på och... diagnostisera?

I bokens slut finns ju också hennes, Majas eller "Majas", diskussioner med förläggaren. Förläggaren är även han förvirrad. Är de personliga påhoppen på namngivna svenskar verkligen "estetiskt motiverade"? Är inte storyn för tunn, för spretig och... sjuklig? Borde det inte vara tydligare var gränserna går mellan det som berättaren får för sig och vad som verkligen sker?

Jag ror i hamn med båten full av liknande invändningar Och mina svar blir lika ambivalenta som frågorna. För är detta feminism vill jag bränna det på bål. Är Maja Lundgren så uppslukad av sin egen sjukdom att hon faktiskt inte inser vad det är hon avslöjar om sig själv, så borde boken aldrig ha publicerats. Men är det en medveten bekännelse av en medvetet paranoid och narcissistisk människa, och en eftertänksam beskrivning av hur det är att leva som en sådan i idag, är det snarare en snudd på lysande.

Jag deltog ju i fjolårets debatt innan jag ens hade läst boken, och nu har ju stormen lagt sig sen länge. Men fortfarande vet jag inte till vilken ståndpunkt jag ska sälla mig. Allt jag kan göra är väl att kapitulera inför tvetydigheten och uppmana den hågade att läsa själv.