Jag gjorde just misstaget att läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora direkt efter Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig.
Det säger sig själv att Sandahl inte mådde bra av jämförelsen. Den litterära kvaliteten, eller bristen därpå, är heller inget jag tänker lägga ut texten om.
Vad som emellertid är intressant är hur en ung man - i den genusmedvetna landet Sverige, under 2000-talets första nervösa år, trots att han så febrilt försöker undvika det - lyckas skissa upp en av de mest idiotiska kvinnobilder jag läst på år och dar, medan machomännens matchoman Hemingway - trots att det redan gått 68 år sedan hans bok om Spanska inbördeskriget gavs ut - utan synbar svårighet förvandlar de kvinnor han skildrar till komplexa och rörande fullblodsmänniskor.
Det gamle skägget rörde mig, till min egen förvåning, till tårar.
Efter Sandahl är jag mätt på trams för ett tag.
I dödsskuggans dal, ge mig en sovsäck på en bädd av pinje!
onsdag 12 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
2 kommentarer:
Åh men vaddå, jag vill ju veta varför kvinnoporträttet var så idiotiskt! Jag tyckte själv att det var väldigt intressant hur de manliga karaktärerna projicerade sina idealbilder på henne, som spelade alla roller hon förväntades. Kan du inte berätta vad det var du tyckte var så dåligt? Jag är nyfiken!
Ok.
Vi har två män står som står och tittar på en kvinna, båda utifrån sina egna högst personliga perspektiv, ingen förstår henne.
Av detta blir jag
1) trött på kvinnor som beskrivs som obegripliga - även det är ju en manlig myt, vid sidan om horan/madonnan.
2) irriterad över att inte åtminstone läsaren kunde få förstå denna nyckfulla kvinna - det skulle i alla fall slå hål på misstanken att Sandahl själv står lika handfallen inför kvinnosläktet som hans romankaraktärer gör. Jag struntar nu helt i om det är "meningen" att läsaren ska sälla sig till männens chablonisering.
Jag anser över lag att
3) även de två männen är tröttsamt indelade i romantisk/självömkande sexfixerad/hänsynslös.
4) detta förvandlar boken till ett oengagerande ytskum på ett hav av andra, mer eller mindre liknande, berättelser ända sedan skönlitteraturens gryning.
För den som vill reflektera över relationen mellan män och kvinnor utifrån ungefär samma frågeställningar, rekomenderar jag istället tex Ur kackerlackors levnad av Inger Alfvén.
Och i detta är jag obönhörlig!
Skicka en kommentar