Källor

Målningen började som text.

I den av de tre noveller som ska ingå i en samling och som hittills är klar är jag-karaktären konstnär och finner en tillflykt i sitt måleri. Till skillnad från sin upphovsman målar hon emellertid landskap, närmare bestämt expressionistiska landskap som återspeglar hennes inre liv, medan jag själv upprepade gånger funnit att jag tröttnar på "obefolkade" målningar. Jag behöver en karaktär att identifiera mig med eller förhålla mig till, helst ett ansikte, i nödfall åtminstone en kroppshållning, varvid målandet blir till en slags dans, eller ett kroppsspråk överfört till linneduk. Men medan jag beskrev just den här målningen i ord blev jag samtidigt så förtjust i den att jag sedan dess fantiserat om att få se den med egna ögon, och inte bara i fantasin.

Nu har jag just skissat upp den och lagt det första lagret med färg. Det här är alltid en sådan tråkig fas. Skissen är alltid snyggare och mer livfull än detta tekniskt smarta, men platt förenklade ifyllandet av färger. Det ser ut som en teckning av ett föredömligt noggrant men ytterligt talanglöst barn. Det saknar själ och det saknar rörelse. Jag får klamra mig fast vid den inspirerande ursprungstanken för att inte förlora intresset för den trista fyrkanten framför mig.

I mitt huvud, såsom jag lät novell-figuren måla tavlan, är den en bild av ett sinistert landskap, ett övergivet kalkbrott där gruvkratern fyllts med iskallt vatten varöver industribetongen tornar upp sig, öde och farligt förfallen. Byggnaden dominerar höjden likväl som djupet och under ytan av det ogästvänliga vattnet simmar ett stim av tröga sötvattensfiskar. Jag vill att betraktaren ska fastna inför denna vy, liksom man kan fastna vid randen av ett stup, med bultande hjärta och en skrämmande blandning av känslor. Det mörka huset som lockar trots att man vet att det säkert är oförnuftigt att vistas där - man kommer skära sig på de blottade armeringsjärnen, förlora fotfästet och ramla ner genom öppningen i golvet, slå huvudet i en bjälke på vägen och dö. Ändå kan man inte låta bli att gå närmare. Och fiskarna som simmar i sin liknöjda ring, är vackra men sänder en isande kåre nedför ens rygg. Man vill inte hamna i vattnet där man skulle känna dem stryka sig emot en, kanske rent av slå till och gå till attack. Ja, varför simmar de egentligen i en sådan meningslös cirkel? Vad är det egentligen de väntar på?

Förlagan till kalkbrottet står i verkligheten på Gotlands östkust, i en skog av vinande vindkraftverk. I målningen är det mycket stiliserat. Exakt hur det kommer se ut när det är klart, vet jag inte heller själv. Det är väl det som gör det så spännande.