Framtidsminnen

Min gode vän från Berlin (som förövrigt just gjort ett fint reportage till Brott i P1), kom härförleden förbi min skrubb i Danderyd, fick håret klippt, en tupplur på soffan och därpå en närande måltid serverad. I gengäld tipsade han mig om olika resmål som kunde tänkas uppfylla mina kräsna krav för en längre tids vistelse. Jag avfärdade Georgien, Bilbau, södra Japan och Indien i rask takt. Ska jag bosätta mig på något ställe måste där finnas ett skapligt utbud av såväl kultur som natur. Där ska vara varmare och billigare än i Sverige men samtidigt måste det också vara någorlunda rent. Det ska upplevas som nybruten mark, åtminstone för mig själv, men där bör samtidigt talas ett språk som jag känner mig motiverad att snappa upp, och då gärna ett språk i vilket jag redan behärskar några rudimentära grunder.

Min vän, och hans vidsträckta erfarenhet av resor, ställdes med andra ord på stora prov. Men snart drog han ändå ett glänsande äss ur bakfickan. Valparaíso! Där i bukten ska sluttningarna vara täckta av skeva och färglada verandor, linbanor ska kunna ta dig upp på bergstopparna och samtidigt som reguljära färjor ska kunna föra dig söderut, till en vidunderlig, barrskogsklädd övärld, ska de öppna gränserna locka dig till Argentinas vindistrikt. Santiago, med sitt expansiva utbud, ligger nästgårds och även om du möjligen kan komma att se onormalt lång och blond ut där du går nedför gatorna så blir du inte förföljd av desperata försäljare. Vill du erodera sönder kulturminnen med dina lata fotsulor kan du också ta en båt ut till Påskön. Men mest av allt kan du bara sitta på din veranda med en laptop i knäet och skriva på en bok omgiven av en annan vardag än din vanliga, och tanka huvudet fullt av nya nyanser.

Om allt går i lås och min livskamrat är med på noterna finner ni mig där vintern 2010, i en lånbytt lägenhet och under existensbejakande existensminimum.

Ja, så måste det bli!

Jag ser det ju redan framför mig.